K A Rickard Lindström

Lindström, Karl Alfred Rickard, f 1 sept 1894 i Hosjö, Kopp, d 16 juli 1950 i Sthlm, Nik. Föräldrar: brädgårdsförmannen Carl Edvard L o Laura Sofia Karlsson. Brädgårdsarbetare 06—18, sekr i Korsnäs soc:dem ungdomsklubb 10, i Korsnäs arbetarkommun 13, ordf där 17, ordf i Dalarnas soc:dem ungdomsdistr 14, platsred i Mora för Dala-demokraten 18-19, medarb i Folket 19-20, bitr partisekr i SAP 20-24, tf partisekr där 24-26, red för Frihet 20-29, ordf i SSU 22-28, red for Tiden 26—29, korrespondent för sv socdem press i London 29 — 30, led av FK från 30 (led av särsk utsk 33, 35 o 36, FK:s enskilda utsk 38, första särsk utsk 39 o 43, andra särsk utsk 40 o 44, statsutsk från 41, tredje särsk utsk 42, utrikesutsk från 48), led av SAP:s riksdagsgrupps förtroenderåd från 33, v ordf i Publicistklubben 33, chefred för Ny Tid 33-40, led av SAP:s partistyr från 36, chefred för Social-demokraten (senare Morgon-tidn) 1 okt 40-44.

G 23 april 1921 i Sthlm, Nik, m Alma Viktoria Johannesson, f 5 dec 1889 där, ibid, d 21 mars 1980 där, Gustaf Vasa, dtr till hotellvaktmästaren Frans Jakob J o Hilda Wilhelmina Westerman samt förut gm timmermannen Johan Fredrik Lundholm.

Rickard L växte upp i Dalarna. Liksom sin far arbetade han först som brädgårdsarbetare. Tidigt politiskt intresserad blev han socialdemokrat o platsredaktör i Mora för Dala-demokraten 1918. Sin grundläggande politiska skolning fick han som biträdande resp tf partisekreterare i det socialdemokratiska partiet under 1920-talets första hälft. Han utvecklades snabbt o kom snart att höra till den yngre generationens förgrundsgestalter inom arbetarrörelsen. 1922 valdes han till ordf för ungdomsförbundet, SSU. Här gjorde han en viktig insats i uppbyggnaden av det nya ungdomsförbundet efter partisplittringen under det första världskriget. L gjorde sig därvid känd som en utpräglad reformist, som tidigt strävade till kompromisser o samförstånd med skilda borgerliga grupper, o som i ideologiskt hänseende klart markerade sitt avstånd till den s k marxistiska ödesteorin om det kapitalistiska samhällets obönhörliga utveckling mot ekonomisk kris o klasskonfrontation.

Efter 1925 års nedrustningsbeslut var meningarna mycket delade inom den sv arbetarrörelsen om nedrustningen skulle drivas längre på väg mot en avrustning. Bland socialdemokraterna framtonade L tidigt som försvarsvän. Så väckte han vid 1928 års partikongress en motion om att partiet skulle frångå sin negativa inställning, senast manifesterad vid 1914 års kongress, till den frivilliga skytterörelsen. Efter en omfattande o stundom inflammerad debatt avslogs motionen dock av kongressen. Anmärkningsvärt var att talare som Per Albin Hansson o Arthur Engberg avstyrkte motionen med hänvisning bl a till att väpnade privata sammanslutningar var farliga för demokratin, medan L hävdade att skytterörelsen ur inrikespolitisk synvinkel kunde bli ett försvarsvapen mot antidemokratiska rörelser.

Fram tom 1932 års partikongress förekom ett utdraget meningsutbyte mellan avrustningsvänner o anhängare av ett fortsatt svenskt militärförsvar (den positiva linjen). Bland de ledande partimännen hörde L liksom bla Sandler o Undén till försvarsvännerna, medan en viktig grupp med partiledare P A Hansson i spetsen intog en medlande hållning o samtidigt ville undvika att binda sig för en bestämd linje. Socialdemokraternas försvarspolitiska tänkande dominerades av den s k barometerteorin, enligt vilken Sverige genom att nedrusta skulle bli ett exempel för omvärlden o vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge skulle hinna rusta upp sitt försvar. Bland företrädarna för denna teori fanns det dock en stor spännvidd i den dagspolitiska bedömningen. L själv tycks — som den kompromisspolitiker han var — ha sökt förena den s k permanensteorin, enligt vilken Sverige måste hålla sig med ett permanent, relativt starkt försvar, för att snabbt kunna svara på en lägesförsämring, med barometertänkandet.

Vid 1932 års partikongress kom det till en sista sammandrabbning mellan avrustningsanhängarna ledda av Elof Lindberg (s 208) o försvarsvännerna, varvid det visade sig att bla P A Hansson o Z Höglund övergick till den positiva linjen med hänvisning till att demokratierna i framtiden inte fick stå försvarslösa, när diktaturerna rustade. L:s personliga insats under en lång följd av år, när det gällde att lägga om partiets försvarspolitik, var betydande. Den hade omfattat tidningsartiklar, politiska skrifter o tal o torde ha haft opinionsbildande betydelse. Det kan tilläggas att L med kraft hävdade vikten av en demokratisering av försvaret, både i fråga om rekrytering, verksamhetsformer o parlamentarisk kontroll. Hans ideal var ett demokratiskt folkförsvar med tillräckliga resurser för att militärt kunna försvara nationen o det demokratiska statsskicket vid en konflikt i östersjöområdet.

I ett avseende var L dock inte från början någon kompromissernas man. Det gällde partiets inställning till kristendomen o kyrkan. På detta område hade partiet med Branting i spetsen redan från början betonat sin principiella neutralitet, även om man vanligen såg kyrkans lära som ett uttryck för en huvudsakligen konservativ ideologi o därför gärna gav debatten kring staten, kyrkan o medborgarna en antikyrklig eller antireligiös tendens. Den unge L däremot gick längre i sin kritik av kristendomen o den sv kyrkan o hyllade Bengt Lidforss som en av kristendomens främsta kritiker i Sverige. Själv betecknade L i en artikel i Frihet 1923 kristendomen som en "låg, erbarmlig och förnuftsvidrig lära". Liksom på flera andra områden ändrade han dock med tiden uppfattning. Han såg t ex under 1930-talet med sympati på den socialdemokratiska broderskapsrörelsen o stödde dess krav vid 1936 års partikongress på en mer positiv betoning i partiprogrammet av den folkliga religiositetens värde. L utvecklades från en himlastormande rabulist i de religiösa frågorna i början av 1920-talet till en försoningens man, som 1937 tom medverkade som lekmannapredikant vid en högmässa i hemsocknen Hosjö.

I det stora spörsmålet om samhället o socialismen, som livligt debatterades inom sv arbetarrörelse på 1920-talet, hörde L till partiets utpräglade revisionister, som med skepsis såg på värdet av en renodlad marxistisk klasskampsanalys av det sv samhället under mellankrigstiden. L ville definiera termen socialism vidare. Han skrev 1927: "Varje framsteg som förverkligar en högre grad av samarbete kan sägas vara ett framsteg i socialistisk riktning" (Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och dess strävanden). Vid 1928 års partikongress vände sig L mot det sk utsugningsbegreppet, som han menade inte motsvarade de förändrade motsättningarna i det moderna samhället o därför främst framstod som en moralisk förkastelsedom. Inte heller kravet på förstatliganden inom näringslivet som kungsvägen till ett bättre samhälle fann nåd inför L.

Någon framgång för sitt krav på den principiella reformismens inskrivande i partiprogrammet nådde L inte vid mellankrigstidens partikongresser. Först 1944 års kongress tog ett steg i denna riktning — då avskaffades bl a utsugningsbegreppet — samtidigt som dock handlingsprogrammet radikaliserades genom arbetarrörelsens efterkrigsprogram i 27 punkter. I samband därmed skrev L en ledare ,i Morgon-tidningen (M-T), där han hävdade, att sysselsättnings- o trygghetsmålen kunde förverkligas genom samverkan mellan staten o det enskilda näringslivet, varvid staten endast borde intervenera, när det enskilda näringslivet uppenbart misslyckades på ett område. Det var reformismen upphöjd till både princip o handlingslinje för sv produktion o arbetsliv.

I sin kritik av "vulgärmarxismen", klarast framställd i boken Socialistisk vardag (1928), framstår L i flera avseenden som en föregångare till senare tiders socialdemokrati. Hans betoning av den fria prisbildningens betydelse för en dynamisk samhällsutveckling under statens (samhällets) ledning är t ex typisk. Som huvudredaktör för Ny Tid o M-T hade L dessutom rika möjligheter att påverka opinionen. 1930-talets folkhemspolitik, i riksdagen manifesterad i det gradvis växande samarbetet mellan socialdemokraterna o bondeförbundet, låg helt i linje med L:s politiska strävanden. Han var ledamot av 1933 års välfärdsutskott, som banade väg för detta samarbete.

L hade även ett omfattande internationellt intresse, grundat under en sejour som Londonkorrespondent för en rad socialdemokratiska tidningar 1929—30. Under andra världskriget försvarade han kraftfullt samlingsregeringens utrikespolitik o ådrog sig kritik för "anpasslingspolitik" gentemot Hitlertyskland. Tillsammans med Allan Vougt (s) o Ivar Österström (fp) räknades han till "1940 års män". Dessa beskylldes på sina håll i slutet av kriget för att ha varit "hållningslösa eftergiftsmän", då Hitler 1940—42 dominerade Europa. Denna kritik var knappast rättvis, även om bla L under 1940—41 i ledare o tal uttryckte förståelse för de tyska nyordningsplanerna i Europa o menade att Sverige måste vara berett att lämna konstruktiva bidrag till dessa. Därifrån var steget dock långt till en fullständig defaitism o identifikation med den nazistiska ideologin. Här hade L sin linje klar: Sveriges frihet o oberoende skulle försvaras o nazismen bekämpas inrikespolitiskt, medan relativt omfattande eftergifter gentemot Tyskland i fråga om handel o transiteringar var nödvändiga på det utrikespolitiska området.

Omdiskuterade blev L:s insatser under det av UD arrangerade tyska pressbesöket i Sverige i början av 1941, då man strävade efter att undvika friktioner för att inte de känsliga sv-tyska relationerna skulle irriteras ytterligare. Genom stor gästfrihet från de sv arrangörernas sida o genom enskilda svenskars insatser för att bibringa tyskarna ett gott intryck blev mötet något av en succé. Det är tydligt att L:s sällskapstalanger, hans taktiska, idépolitiska o verbala begåvning, lätt kunde förleda omgivningen att feltolka hans åsikter o intentioner. Troligen var detta fallet vid pressbesöket o även i en rad inrikespolitiska debatter, där L genom tillspetsade formuleringar utmanade till polemik utan att därför föra någon bestämd åsikt till torgs. Hans politiska temperament, som närmast kan kallas galliskt, låg honom ofta i fatet i den trögare sv debatten.

När L fyllde 50 år, konstaterades på flera håll att han alltid hade varit sällsynt orädd, att han sedan sin tid i SSU var van att bli utskälld o att han med sin penna o i tal i hög grad hade fungerat som en barometer på de politiska motsättningarnas o stridernas växlingar. Hans originalitet o frihet från schabloner o fördomar bestreds knappast av någon i kommentarerna, men sedan skilde sig tolkningarna åt. Några menade att L trots sin stora skrivskicklighet var motsatsen till den politiske illusionisten medan andra menade att han präglades av "en besvärande hållningslöshet" o därför hade satt politiska kompromisser före principer i alltför många frågor.

När L avled vid 55 års ålder, framstod dock hans livsverk för sv socialdemokrati i en mer positiv dager, o svartmålningarna från krigsåren tedde sig som både överdrivna o på flera punkter orättvisa. Hans stora pedagogiska insatser inom arbetarrörelsen, där han med sitt trygga dalmål förklarade även svårtillgängliga sammanhang, främst för partiungdomen, o hans idoga gärning som publicist o politisk talare framträdde i sitt rätta perspektiv. L:s starka patos, hans generösa natur o oerhörda arbetskapacitet framhävdes även. Tage Erlander, som i många stycken var kritisk till hans försök att göra upp med marxismen i partiprogrammet o som ansåg att L delvis förordade ett förborgerligande av socialdemokratin, har dock i sina memoarer sagt att få partiarbetare gjort en insats liknande hans: L "bidrog genom sin slagkraftiga agitation och sin fostrargärning mer än de flesta till långvarigheten i socialdemokratins maktinnehav."

Själv kallade sig L "en konservativ liberalistisk socialist". I denna självkaraktäristik finns i komprimerad form hans politiska gärning uttryckt. Det var en insats som syntes, som noterades o som ständigt var omtvistad. När han till sist kom att kallas både en märkesman i sv demokrati o ett stycke politiskt geni, underströk dessa ord från nekrologerna hur avvikande o originell han var som personlighet i sv politisk historia. L:s verve, lätthet o elegans, hans relativism, lidelse o charm gjorde det svårt att mäta honom med vanlig måttstock. Ett står dock till sist klart: L var o förblev fullblodspolitiker livet igenom.