Carl (Carlo) Landberg

Landberg, Carl (Carlo), f 24 mars 1848 i Gbg, Kristine, d 20 juli 1924 i Bern. Föräldrar: grosshandl Carl Theodor L o Catarina Laurentia (Laura) Medin. Mogenhetsex vid Sthlms gymn 14 maj 69, inskr vid UU 28 sept 70, studier vid univ i Paris 71—72, studier o forskningar i Orienten o Europa från 72, bitr sekr vid arkeologkongressen i Sthlm 74, ciceron i Orienten åt V v Heiden-stam 77—78, åt prinsarna Carl o Eugen 84— 85, studier vid univ i Leipzig 82—83 o Dr phil 30 jan 83, italiensk greve 24 aug 84, Sveriges o Norges delegat vid orientalistkongressen i Wien 86, sv-norsk generalkonsul o diplomatisk agent i Alexandria 14 dec 88—93, generalsekr vid orientalistkongressen i Sthlm o Kristiania 89, kammarherres titel 93.

G 5 nov 84 (—14 dec 99) i Tutzing, Bayern, m Henriette Gabrielle Friedrike v Hallberger, f maj 50 i Stuttgart, d 18 juli 15 i Tutzing o tidigare skild från en bankir Eichhorn, dtr till geheimer Kommerzienrat Georg Eduard v H o Friedrike Henriette Bauzenberger.

Efter en termins vistelse vid UU reste L till Paris. Läsåret 1871—72 åhörde han där Ernest Renans o Julius Opperts föreläsningar vid College de France o deltog i elementära kurser i nyeuropeisk lingvistik, sanskrit, turkiska, hebreiska o arkeologi. Hösten 72 reste han till Beirut, där han genom studier för infödda lärde o umgänge med araber från olika samhällsgrupper vann mycket stor förtrogenhet med både klassisk o modern arabiska. Samtidigt utförde han ett omfattande fältarbete för sitt första större vetenskapliga verk Proverbes et dictons du peuple arabe, i vilket han publicerade sina uppteckningar av 200 vulgär-arabiska ordspråk från Saida (antikens Sidon) med översättning, utförlig kommentar o ordförklaring. En planerad fortsättning, som skulle ha omfattat hela det syriska språkområdet, blev aldrig fullbordad. Boken berömdes av kritiken, o som belöning för dessa syriska forskningar promoverades L till dr vid univ i Leipzig, där han en tid studerat arabiska för H L Fleischer.

Under sina uppehåll i Orienten på 70-talet tjänstgjorde L ofta som tolk o anordnare av resor för turister. 77—78 var han den unge Verner v Heidenstams ciceron i Syrien, Palestina o Egypten. L skrev under deras vistelse i Thebe i Egypten poemet Hos Ökensonen (tr i Norrköpingsposten), som några år senare blev inledningsdikt till reseskildringen I öknar och palmlunder. Enligt egen uppgift skulle han ursprungligen ha avfattat sin bok på italienska, o han anger ämnet vara "Österlandets folk, dess sagor, seder och tänkesätt". Med sina ansenliga kunskaper o mångsidiga intressen förenade han dock inte någon självständig litterär begåvning, o han har karakteriserats som "halvt äventyrare och halvt lärd och en liten smula poet" (Böök, s 35). Bekantskapen med L o hans bild av Orienten skulle senare bli betydelsefull för Heidenstam, men våren 78 skildes de i Kairo som ovänner. L sände en pepprad räkning till Heidenstams far för merkostnader samtidigt med en vädjan till honom att låta sonen få fritt utbilda sig: "då blir han något stort". Verner v Heidenstam hyste dock fortsatt bitterhet mot L, skildrade honom karikerat som "doktor Kristen" i dikten Damaskus o som dr Blumenbach i Endymion o skrev några kritiska artiklar i DN i samband med orientalistkongressen 89.

Sedan L blivit italiensk greve o tack vare ett rikt gifte fått ekonomiska möjligheter att helt ägna sig åt vetenskapligt arbete, fortsatte o utvidgade han sina dialektstudier. De kom nu att gälla även egyptiskt o sydarabiskt språk. Sina resultat publicerade han i en rad väsentliga verk, grundade på tre decenniers forskning i den arabisktalande Orienten. Sin mest betydande insats gjorde han på det vetenskapligt viktiga men föga uppmärksammade sydarabiska språkområdet. Dessa dialekter hade han lärt känna först under ett besök i Aden våren 95. De väckte hans intresse o kom att dominera hans senare forskning. Hans huvudarbete på detta område, det omfångsrika Études sur les dialectes de 1'Arabie méridionale, innehåller texter — prosa o poesi — från Hadramaut o Datina med översättning o vidlyftig kommentar, som behandlar både språkliga problem o realia. Då L använde förstklassiga sagesman o hade mycket fint öra för de arabiska ljuden, blev hans uppteckningar av god kvalitet o vann erkännande för stor exakthet. Till texterna från Datina utarbetade L, som var lidelsefullt intresserad för arabisk lexikografi, en separat ordbok, Glossaire datinois. Det är ett jättearbete, präglat av förf:s mycket stora beläsenhet i arabisk litteratur o hans inträngande kunskap om Sydarabien. Verkets materialsamling mottogs med uppskattning. En del av L:s etymologier utsattes däremot för berättigad kritik. Av det alltför brett anlagda arbetet orkade L själv publicera endast en tredjedel. Resten av det oformliga manuskriptet utgavs efter förf:s död av K V Zetterstéen i starkt avkortad form.

Även på den klassiska arabiskans område gjorde L värdefulla insatser, främst som textutgivare o kritisk granskare. Bland texterna är huvudarbetet den betydande utgåvan av Imdâ Eddîns på rimprosa avfattade krönika, som skildrar sultan Saladins erövring av Syrien o Palestina o har betydelse för korstågens historia. De många problem som hänger samman med den arabiska konstprosans otaliga subtiliteter löste L på ett föredömligt sätt. På grund av textens betydande lexikaliska svårigheter måste man dock beklaga att ett utlovat supplement med bl a glossar aldrig utkom. — I Critica Arabica granskade L arbeten i arabisk filologi. Tack vare sin ingående kännedom om arabernas språk, litteratur, seder o bruk kunde han självfallet föreslå många värdefulla textändringar. Inte så sällan ledde dock hans benägenhet för överdrifter o generaliseringar till diskutabla eller helt ohållbara påståenden. — Ett för arabistiken gagneligt arbete utförde han också genom att under sina resor spåra upp o förvärva inemot två tusen värdefulla arabiska ms som senare köptes av västerländska bibliotek.

Vid sidan av sitt krävande forskningsarbete fann L tid även för flera allmänna uppdrag, bl a som generalkonsul i Alexandria, men det mest uppmärksammade torde vara posten som generalsekreterare vid orientalistkongressen i Sthlm o Kristiania 89. L var en av dess huvudfigurer o främjade den effektivt inte bara med stor arbetsinsats utan även med betydande ekonomiskt understöd.

L var en särpräglad personlighet, väl medveten om sina förtjänster. Hans skrivsätt var stundom mycket temperamentsfullt, o han kunde med tvärsäkerhet försvara även mindre välgrundade teser. För begränsningens betydelse hade han ringa förståelse o planlade eller påbörjade många arbeten, som han — trots ytterligt stor arbetsförmåga — inte orkade fullfölja. L vistades ofta på resande fot, besökte flera gånger på nytt Orienten o bodde tidvis i Bayern o Nizza.