Johan Leche

1 Leche, Johan, f 22 sept 1704 i Barkåkra, Krist, d 17 juni 1764 i Åbo. Föräldrar: kh Jöns L o Christina Paulin. Inskr vid LU 5 sept 24, studerade där 24—28, informator i fyra år, åter vid LU 33, doc o anatomie prosektor där 20 juni 35, disp under J J v Döbeln där 1 dec 39, provinsialmedicus i Skaraborgs län 22 mars 40—41, disp under G Harmens vid LU 10 april 40, MD där 14 april 40, Ostindiska kompaniets läkare i Gbg 45, prof i medicin vid Åbo akad från 16 febr 48. — LVA 46.

G (lysn l:a gången 14 sept 46 i Lund) m Helena Elisabeth Svenonius, f 5 juli 21 i Lund, d 29 mars 97 där, dtr till akademiräntmästaren Christian S o Catharina Schenk.

L studerade fyra år i Lund för att bli präst men måste av ekonomiska skäl söka tjänst. De följande fyra åren var han informator på Simonstorp, Blentarp, Malm, hos häradshövding N Bildensköld, som önskade att hans barn skulle undervisas även i naturalhistorien. L, som var okunnig på detta område, måste driva självstudier o fann efter någon tid naturvetenskapen mer lockande än teologin. Han sålde sin hebreiska bibel, skaffade sig läroböcker i anatomi o botanik, samlade växter, fåglar o insekter o skrev en Florula Simonstorpiana med beskrivning av 500 odlade o vilda skånska växter. 1733 återvände han till Lund för att studera medicin o fick efter att ha visat upp sin vid den tiden imponerande växtförteckning o sina zoologiska samlingar tjänst som privatamanuens hos den lärde arkiatern Kilian Stobæus.

L studerade nu med iver, o efter två år fick han av kanslern fullmakt som anatomie prosektor. Vid sidan av studierna skötte han arkiaterns naturaliesamling o korrespondens o assisterade honom i hans läkarpraktik. Förordad av Stobaeus blev han provinsialläkare i Mariestad, men efter knappt ett år lämnade han denna mödosamma, skralt betalda tjänst o återvände till Lund, där han av konsistorium antogs som biträde åt sin blivande svärfar räntmästaren Svenonius. Uppmuntrad av bl a Linné, till vilken han sänt prov på sina fynd av skånska naturalier, fortsatte han runt Lund o under resor i räntmästarärenden sina studier av växter, fåglar o insekter. I svår konkurrens sökte han lundaprofessuren i praktisk medicin o gav då som lärdomsprov ut en botanisk avhandling Primitias Florae Scanicae, i vilken han bl a förtecknar 182 skånska medicinalväxter. Han fick 3:e rummet på förslaget o reste till Sthlm för att genom uppvaktningar gynna sin befordran.

L blev inte prof i Lund, men under sthlmsvistelsen gjorde han värdefulla bekantskaper o tog vid besök i Uppsala personlig kontakt med Linné, som torde stått bakom både hans utnämning till läkare vid Ostindiska kompaniet i Gbg o hans inval i VA. I Gbg o dess omgivningar samlade han örter, fåglar, skaldjur o fossil, gav privatlektioner i botanik o förde, inspirerad av först Stobæus o senare av VA:s sekreterare P Elvius, anteckningar över väderlek o temperatur. Han meddelade alltjämt sina upptäckter till Linné som i skilda sammanhang åberopar honom både i Flora Svecica o Fauna Svecica, lovordar hans kunskaper i sin Västgötaresa o uppkallade växtsläktet Lechea efter honom.

På uppdrag av kompanidirektören Magnus Lagerström (s 176) utarbetade L en instruktion för skeppspräster, enligt vilken under en följd av år själasörjarens tyngst vägande merit kom att bli kunskaper i zoologi o botanik. Sitt arbete som läkare såg han som en börda, o när han 48 — anbefalld av Linné o andra ledamöter i VA — blivit prof i Åbo, tackar han universitetskanslern G G Tessin för utnämningen, som räddat honom från att "förnöta sin tid vid de sjukas sängar".

L:s år som prof var ingen stor tid för medicinen i Åbo. Endast en medicine licentiat examinerades; L prövade ogärna att bota sjuka o lämnade inga kliniska eller anatomiska rön till trycket. Han var verksam vid tillkomsten av anatomisal o lasarett, o han fick ett visst anseende som specialist, när han 54 som den förste i Finland lät smittkoppsympa en av sina döttrar. För 64 års finska almanacka skrev han en artikel om vården av koppsjuka barn. I övrigt var hans enda medicinska skrift under dessa år ett rektorstal om luftens beskaffenhet i Åbo. Det var grundat på egna iakttagelser o lämnar anvisningar för husbyggnad, uppvärmning av bostäder o klädedräkt o innehåller spekulationer över klimatets inverkan på hälsa o sjukdom. Talet hölls ej på latin utan på svenska o anses vara den första hygieniska skrift av betydelse som utgivits vid Åbo univ.

L, som hade perioder av svårmod o overksamhet, var dessemellan ambitiös o arbetade hårt. Han lärde sig engelska för att kunna läsa avhandlingar o finska av artighet mot sin nya hemort. Sin vetenskapliga forskning ägnade han även som prof i medicin huvudsakligen åt naturalhistorien o meteorologin, då ansedda som hjälpvetenskaper åt läkekonsten. I sin trädgård prövade han för Finland främmande växter, av vilka några sedan blev allmänt odlade. Han publicerade 17 rön i VAH, de flesta med botaniskt-ekonomiskt innehåll, o på uppdrag av akademin författade han en vida spridd Underrättelse om vilda träns o buskars plantering (64). Den systematiska botaniken fick mindre tid, men bland hans efterlämnade manuskript fanns en innehållsrik, under hans tidigare professorsår sammanställd Flora Fennica, som förstördes vid Åbo brand 1827.

I den ena av de två dissertationer, som gavs ut under L:s ledning vågade han — utan att nämna några namn — opponera sig mot Linnés o många andras övertygelse att svalorna övervintrade på sjöbotten. När det i avhandlingen konstateras att denna teori måste vara felaktig, bygger författaren på L:s fleråriga anteckningar om svalornas ankomst o flyttning o på ett handfast experiment, som Linné tycks ha försummat. Man tryckte ned en ladusvala under vatten o fann att den for illa av behandlingen o flöt upp så snart man släppte den. I VAH 62 o 63 publicerade L 12 års observationer av temperatur, lufttryck, väderlek, åskväder, norrsken, islossning, blomningstider o flyttfåglarnas ankomst o avfärd. Hans noggranna o systematiska meteorologiska iakttagelser är förnämliga alster av naturvetenskaplig forskning o blev mönster för många efterföljare inom denna gren av naturalhistorien. Vid mitten av 50-talet åtog han sig att ordna o förteckna univ:s geologiska samlingar o senare befriades han till en del från sina medicinska plikter, mot att han föreläste över mineralkabinettet.

L var storvuxen o saktmodig, klen som talare men förfaren med sina händer. Han preparerade o monterade skelett o byggde själv skickligt instrument för sina meteorologiska observationer.