J Christoffer Lemchen

Lemchen, Joachim Christofer, f 7 mars 1851 i Värnamo, d 9 jan 1932 i Sthlm (enl db för Mariefred). Föräldrar: överstelöjtn Jonas Peter Wilhelm L o Maria Christina Lemchen. Kadett vid Karlberg 1 maj 68— 25 jan 71, underlöjtn vid Jönköpings reg 3 febr 71, gymnastiklänex vid GCI 75, löjtn av 2 kl 7 juli 76, kurs vid österrikiska arméns skjutskola i Bruck an der Leitha 80, lär vid infanteriskjutskolan på Rosersberg 81—95, löjtn av 1 kl 3 juni 81, kapten i armén 28 aug 85, tjänstg vid artilleristaben 1 okt 85— 94, kapten av 2 kl 5 sept 90, led av komm:er ang skjutinstruktioner 92—93, av Centralstyr för Sveriges frivilliga skyttefören:ar 93—03, major i armén 19 aug 95, major vid Västernorrlands reg 9 jan 97, led av komm ang vård av vissa gevärsmodeller juni 97— 98, ang infanteriskjutskolans organisation okt—dec 97, överstelöjtn vid Västernorrlands reg 13 maj 98, chef för infanteriskjutskolan 1 jan 99—jan 02, led av komm:er ang militärövn:ar vid läroverken 00—02, överste o chef för Karlskrona grenadjärreg 1 nov 01—17 okt 11, led av komm ang landstormens organisation dec 02—april 03, K M:ts ombud i skytteförbis överstyr 03—21, led av stadsfullm i Karlskrona 04—11, v ordf där 05—08, generalmajor i generalitetets reserv 15 sept 11, kommendant på Karlsborgs fästn 18 okt 11—14 mars 18. — LKrVA 92, LÖS 01, HedLÖS 11.

G 1) 2 sept 75 i Sthlm, Svea art, m sin kusin Brita Johanna Lemchen, f 2 sept 48 där, ibid, d 6 dec 05 i Karlskrona, dtr till MD Johan Magnus L o Johanna Lovisa Söderström; 2) 20 dec 08 i Karlskrona m Charlotta (Lotten) Carolina Lovisa Didron, f 14 maj 64 på Grängshammar, Nikolai kapell, Kopp (nu; Silvberg), f 3 mars 45 i Sthlm (enl db för Saltsjöbaden, Sth), dtr till lantbrukaren Henrik Edvard D o Carolina Regina Sofia Freese samt förut g m civiling Olof Vilhelm Sundell (d 05).

Christofer L:s stora insats kom att ligga på den militära skjututbildningens område, o särskilt intresserade han sig för de sv försvarskrafternas ombeväpning. Under slutet av 1800-talet gjorde sig behovet av nya eldhandvapen allt starkare gällande. Beväpningen utgjordes då av Remingtongeväret m/67, som var en s k enkelladdare med 12,17 mm kaliber. Under 70- o 80-talen utvecklades en rad olika gevärstyper både i Europa o USA. L insåg att det vore oklokt att i detta skede binda sig för ett visst slags gevär. Under en övergångsperiod bestämde man sig för gevär med 9 mm:s kaliber o med avsevärt bättre skjutegenskaper än de som m/67 hade. Om-ändringen blev relativt billig, o L o hans medarbetare fick ytterligare tid att följa utvecklingen. Efter omfattande försök, provskjutningar m m var dock tiden snart inne för den definitiva nybeväpningen. År 94 blev modellåret för karbinen o 96 för repetergeväret av Mausers typ. Båda dessa eldhandvapen var i bruk så långt fram som till senare hälften av 30-talet. Det enda man kan anmärka på var att de nya vapnen fick en kaliber av endast 6,5 mm. När precisions-skytte på långa avstånd blev en militär nödvändighet, var dessa vapen inte längre tillfyllest. Särskilt allvarligt blev detta, när det gällde kulsprutorna. En successiv övergång till 8 mm:s kaliber påbörjades därför åren närmast före o under andra världskriget.

Enligt 1901 års härordning skulle ett infanteriregemente sättas upp för försvaret av Karlskrona fästning. L blev Karlskrona grenadjärregementes förste chef o fick i denna egenskap gripa sig an det svåra o ganska komplicerade organisationsarbetet. Han skaffade sig en ingående kännedom om Karlskrona fästningsområde. Sjöfrontens öar såg han som delar i en fortgördel kring Karlskrona stad. En särskild förläggningsplats iordningsställdes på ön Senoren. Till denna flyttades en barack från Bredåkra o där bedrevs utbildning i strandbevakning o öförsvar.

Hösten 11 fyllde L 60 år o erhöll avsked med pension. Samtidigt förordnades han till kommendant på Karlsborgs fästning. Karlskrona kunde han emellertid inte helt överge, o under de följande åren besökte han ofta staden. Sedan Karlskrona fästning 14 mobiliserats, kom han dit enkom för att "kontrollera", hur de av honom uppgjorda mobiliseringsplanerna fungerade i praktiken. Även i Karlsborg satsade L all sin kraft på fästningens krigsberedskap.

L var livet igenom en varm vän av det frivilliga skytteväsendet o ställde helhjärtat sin stora sakkunskap till förfogande. Han var i många år ledamot av Centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar o, sedan denna centralstyrelse omorganiserats, var han 03—21 K M:ts ombud i skytteförbundens överstyrelse.