C A Helmer Key

4 Key, Carl Axel Helmer, son till K 2, f 26 april 1864 i Sthlm, Klara, d 23 april 1939 (enl db för Sthlm, Engelbr) på Mössebergs sanatorium, Friggeråker, Skar. Mogenhetsex vid Södra latinlärov i Sthlm vt 82, inskr vid UU ht 82, FK 14 sept 86, FL 24 febr 94, disp 23 maj 94, FD 31 maj 94, doc i litt:hist 6 juni 94—26 aug 95, allt vid UU, VD i Tidn:s ab Sverige 97—17 o i SvD:s ab 17—32, red o utg av SvD maj 97—nov 07 o maj 09—nov 34, led av styr för Sv tidningsutgivarefören 01—04 (ordf 01—02), fullm i Sthlms handelskammare 02—16 (led av dess red:nämnd 11—16), led av styr för K teatrarnas ab 09—14, av styr för Sv pressbyrån ab från 10, bisittare i ekonomimål i Pressens opinionsnämnd 16—18, delegerad för Sv tidningsutgivarefören där 18—23, PK:s ordf 17—20, medl av Inst för sv utlandstjänst från 27, led av styr för ab Permanens 28—32, för ab SvD:s stiftelse 32— 35, dir för International Service ab från 35.

G 7 nov 01 i Sthlm, Hedv El, m Märta Elisabeth Börjesson, f 28 sept 80 i Gbg, Domk, d 24 dec 43 i Khvn, dtr till konsul Sven B o Emilie Aline Lundström o senare omg Helmer-Pedersen.

Vid sin tillkomst 1884 hade SvD effektivt lyckats fånga upp den starka protektionistiska vinden i opinionen. Genom tullfrågans avgörande vid 90-talets början förlorade emellertid tidningen sin bärande politiska plattform, vartill kom tilltagande ekonomiska o redaktionella bekymmer. Helmer K hade 94 disputerat i Uppsala på en avhandling om den italienske nyromantikern Alessandro Manzoni o tidigt kommit i kontakt med den litterära o vetenskapliga nittiotalismen med namn som Verner v Heidenstam, Oscar Levertin, Tor Hedberg, Hjalmar Söderberg o Harald Hjärne. Med finansiellt stöd av bankmannen Ernest Thiel tog ett konsortium representerande denna nittiotalistkrets på våren 97 över SvD genom bolagsbildningen Tidnings ab Sverige. Tidningens rekonstruktion uppdrogs åt K som huvudredaktör. Heidenstam framstår som en drivande kraft såväl vid tidningens övertagande som vid valet av K.

K förde snabbt fram SvD till en ledande ställning som kulturellt debattorgan men även som språkrör för det genom den industriella utvecklingen årtiondena kring 1900 kraftigt expanderande enskilda näringslivet. På programmet stod en nödvändig teknisk upprustning liksom en långsiktigare ekonomisk sanering. Tidningen uppställdes också från 97 efter delvis nya principer, som blev normbildande även på vissa andra håll. Sthlms-Tidningens enorma upplageframgångar under 90-talet hade visat behovet inte enbart av journalistisk slagkraft utan även av effektiv administration, teknik o marknadsföring. Som icke professionell journalist överlät K annars större delen av nyhetsbevakningen o det redaktionella arbetet åt andra krafter, det första årtiondet främst Carl Gustaf Tengwall o Erik Rinman, senare bl a Ewald Stomberg o Gustav Stridsberg. Att K inom tidningen synes ha betraktats som reserverad, tom avvisande gentemot det journalistiska vardagsarbetet bör ses utifrån denna arbetsfördelning, som underlättades av en förmåga hos K till goda personval.

K:s humanistiska bakgrund o intressen gjorde det naturligt för honom att ägna stor uppmärksamhet åt SvD:s kulturavdelning, vilket inte obetydligt kom att höja kulturjournalistiken även inom den övriga sv rikspressen, som annars i satsning på kultur o vetenskap vid sekelskiftet passerats av dansk o norsk press. Utöver de samtidslitterära strömningarna engagerade sig K starkt för scenen, särskilt operan. Efter en period i styrelsen för de båda k teatrarna utövade K under senare delen av 10-talet ett visst författarskap på operaområdet rörande operaregi o italiensk opera. Han svarade vidare för ett antal textöversättningar. Tillsammans med Pär Lagerkvist, Olof Molander m fl deltog han i den stora debatten 18—19 i SvD o tidskriften Scenen om den moderna teaterns estetiska uttrycksmedel. Utöver den ursprungliga nittiotalistkretsen, som fått ett väl utnyttjat språkrör i tidningen, stod K även nära Fredrik Böök, August Brunius o Anders Österling, vilka samtliga tidvis var verksamma som litteratur- o teateranmälare. K var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt märks debuten som dramatiker 93 med Francesca da Rimini samt operan Hedvig.

Vid sidan av kulturfrågorna kom internationell ekonomi — o därmed även tidningens ekonomiska bevakning — att i stigande utsträckning engagera K. Tidigt framstår han som starkt fångad av det moderna industriella genombrottet som det manifesterades bl a på Sthlmsutställningen 97, där SvD som enda pressorgan hade egen paviljong. Storindustrin var också väl företrädd i det rekonstruerade tidningsbolagets ägarstruktur med i sin första uppsättning ledande namn som bankmannen Ernest Thiel o industrimannen o exploatören av Gällivaremalmen Gustaf Emil Broms. K hade nära personliga kontakter med bröderna Ernest o Arthur Thiel, den senare Sthlmsutställningens kommissarie.

Vid sekelskiftet inledde K ett produktivt författarskap inom internationell ekonomi med ett arbete om Kinas roll i världshandeln, storpolitiskt aktuell mot slutet av 90- talet. Som ekonomisk o utrikespolitisk skribent bevarade K ett särskilt intresse för Fjärran Östern o Latinamerika o företog långa o regelbundna studieresor, framför allt till Västindien o Nordamerika. Kontroversiella ämnen som rekonstruktionspolitiken efter världskriget o kolonialfrågorna väckte i flera fall internationell uppmärksamhet. Till SvD:s ledaravdelning lyckades han redan 97 knyta den konservative nationalekonomen Gustav Cassel. K hörde 20 till tillskyndarna vid bildandet av Sv-amerikanska nyhetsbyrån för förmedling av information till USA rörande i första hand sv näringsliv.

Som en följd av sin internationella orientering på det ekonomiska området engagerade sig K hårt i den sv emigrationsdebatten, som fått nytt bränsle genom Gustav Sundbärgs stora emigrationsutredning 13. K såg emigrationen som en naturlig kanalisering av befolkningsöverskottet o samtidigt en ur internationellt perspektiv gynnsam utspridning av ett europeiskt elitskikt. Därvid uppfattade han Latinamerika som särskilt lämpat för sv emigration. I emigrationsfrågan kom K i direkt konfrontation med den äldre konservativa synen på emigrationen som en utarmning av nationella resurser — en uppfattning som kom till starkt uttryck också i emigrationsutredningen — o tangerade snarare ett element som under mellankrigstiden kom att i avancerad form framträda i de fascistiska ideologierna. K, som ingående behandlade efterkrigsproblematiken i USA efter en längre resa 20, reagerade sin emigrationssyn likmätigt häftigt mot införandet av kvotlagar mot immigrationen senare på 20-talet. Bland K:s debattmotståndare av antiemigrationsteoretikerna framträdde särskilt Adrian Molin, från 07 sekreterare i Nationalföreningen mot emigration.

Inrikespolitiskt knöt SvD under K:s ledning an till Harald Hjärnes paroll "försvar o reformer" o framträdde till en början som ett moderat, i kulturfrågor snarast liberalt organ. Bl a K:s starka intresse för försvarsfrågorna medförde dock en gradvis förskjutning i konservativ riktning i takt med försvarsdebattens intensifiering åren närmast före första världskriget. Tidningens konservativa grundsyn stabiliserades ytterligare genom Otto Järtes inträde i redaktionen som ledarskribent 24.

Utrikespolitiskt medförde krigsåren ingen kraftig profilering av tidningen, även om K naturligt anslöt till den starkt tyskvänliga konservativa opinionen, dock utan att kunna betecknas som aktivist. K synes under kriget vid olika tillfällen ha gjort underhandssonderingar i syfte att få till stånd separatförhandlingar mellan Tyskland o Ryssland i Sthlm. Sannolikt bör emellertid de sporadiska utrikespolitiska aktionerna under krigsåren ses som en följd av hans vida personkontakter snarare än som ingripanden med egentlig förankring. K registrerade känsligt opinioner o stämningar inom de diplomatiska kretsarna i Sthlm, vilket mer avspeglas i dagböckerna än i tidningen. Kontakterna med den tyske ministern Lucius — också en förespråkare av separatfredstanken — framträder särskilt liksom med kretsen kring den centralmaktsvänliga Sv telegrambyrån.

Genom sina traditionellt goda förbindelser inom näringsliv o finansvärld lyckades K länge ovanligt effektivt trygga tidningsbolagets kapitalförsörjning, något som särskilt i DN o vänsterpressen framställdes som ett beroende av utomstående intressen. Vid 20-talets mitt umgicks K med planer på att koncentrera ägarintresset i SvD till en stiftelse efter engelska o amerikanska förebilder, Times o Evening Post i New York. Sannolikt på ett initiativ från K överfördes i aug 27 aktiemajoriteten i SvD ab till det av Ivar Kreuger ägda ab Permanens. Enligt K:s egen uppgift från 32 skulle därvid en muntlig överenskommelse ha träffats, att det Kreugerska aktieinnehavet i samband med en planerad större donation skulle överlämnas till en stiftelse. I uppgörelsen med Kreuger deltog från tidningens sida K, Otto Järte (bd 20) o ekonomidirektören Gustaf Grönfors (bd 17).

Efter Kreugerkraschen på våren 32 bildade K, Järte o dåvarande v VD Harry Grönfors ab SvD:s stiftelse för att tillvarata tidningens intressen. De utdragna processerna 32—38 om Ivar Kreugers aktieinnehav i SvD mellan tidningsstiftelsen, Ivar Kreugers urarva konkursbo o Torsten Kreuger, som övertagit ab Permanens, väckte en tidvis häftig pressdiskussion i marginalen till den stora Kreugerdebatten. K ådrog sig kritik för samarbete med Kreugerintressen, då han 35 — efter att ha lämnat huvudredaktörskapet — i motsats till Järte o Grönfors biträdde Torsten Kreugers anspråk i processen mellan denne o stiftelsen samt K, Järte o Grönfors enskilt.

K intog tidigt en stark ställning inom två av pressens tre centrala organ, Sv tidningsutgivareföreningen o PK, med i båda fallen perioder som ordf. 18 deltog han i TU:s, PK:s o Sv journalistföreningens gemensamma kommitté för att fastställa grunderna för Pressens opinionsnämnds sammansättning o verksamhet o utsågs därefter till TU:s delegerade i nämnden. Under sin tid som PK-ordf var K aktiv i den s k telegrambyråfrågan, som ledde fram till TT:s bildande 21, samt i pressens interna mötesverksamhet, bl a som ledamot av de sv bestyrelserna vid de skandinaviska redaktörsmötena 18 o 19.

Dominerande men urban o vinnande till sitt sätt ägde K goda förutsättningar att skapa o behålla intima kontakter inom kulturellt, ekonomiskt o politiskt ledande kretsar, egenskaper som stundom uppfattades som förenade med en viss kyla o svåråtkomlighet nedåt. K använde signaturerna H K o Habitué.