K Manfred Kjellander

Kjellander, Karl Manfred, f 13 sept 1885 i Kvistbro, Ör, d 6 juli 1973 i Rönninge, Salem, Sth. Föräldrar: folkskollär Alfred K o Anna Katarina Nilsson-Trygg. Elev vid Tekn elementarskolan i Örebro 03—06, ritare vid ab Bofors-Gullspång, Karlskoga, 06—13, konstruktör vid Kockums mek verkstads ab, Malmö, 13—-15, vid ab Bofors-Gullspång 15—18, chef för offertkontoret vid ab Bofors, avd krigsmateriel, 18—22, försäljn:chef o kontorschef där 22—34, chef för försäljningen 34—40, dir 36—41, VD för Nydqvist & Holm ab (Nohab), Trollhättan, 41—50 (led av styr där 41—55). Led av styr bl a för ab Gbgs handelsbank 43—49, Swedish Locomotive Works Ass ab o Wargöns ab.

G 11 maj 13 i Örebro m Anna Teresia Petersson, f 7 juli 91 i Bjurtjärn, Ör (nu Värml), dtr till urmakaren Anders Wilhelm P o Sofia Gustafsdtr.

Efter ingenjörsexamen 1906 anställdes Manfred K vid ab Bofors-Gullspång, där tillverkningen av krigsmateriel då var forcerad på grund av unionskrisen. 13 började han som konstruktör vid Kockums mekaniska verkstads ab i Malmö. Kockums hade flyttat sina stora verkstäder till hamnen o 12 fått marinförvaltningens beställning på två undervattensbåtar, Svärdfisken o Tumlaren. Dessa byggdes på licens efter italienska huvudritningar o levererades på hösten 14. Samma höst erhöll varvet beställning på pansarskeppet Gustaf V, som sjösattes 18. K återvände emellertid 15 till Bofors, där han krigstiden ut var konstruktör.

Efter fredsslutet övergick K till försäljningssidan, först som offertingenjör o efter några år som försäljningschef för krigsmateriel. Då Krupp i Essen till följd av Versaillestraktaten upphörde med krigsmaterieltillverkningen, överläts både konstruktionsritningar o inneliggande order på Bofors, som därigenom blev stor exportör på världsmarknaden. Ansvarig chef var förre SKF-direktören Sven Wingquist, o K var hans mest anlitade medhjälpare. 36 blev K direktör. Orderstocken var då 100 milj kr, men under rustningshaussen inför andra världskriget steg den till 238 milj kr.

Den höga tekniska standard o kapacitet, som Bofors uppnått genom sin stora vapenexport, kom Sverige till godo efter krigsutbrottet, då landet dessutom fick överta flera beställda leveransklara partier. Den snabba sv upprustningen krävde, att Bofors även utnyttjade dotterföretagens kapacitet. 36 hade Bofors övertagit Nydqvist & Holm ab i Trollhättan, där K 41 placerades som VD för att uppnå enhetlig drift inom koncernen. Nohabs verkstadsområde omfattade c:a 143 000 m2 med 46 000 m2 byggnader, varav lokomotivmonteringshallen var 232 m lång o en av Europas största. K förnyade maskinparken o moderniserade anläggningarna för c:a 6 milj kr. Inom kort utgjordes 80 % av Nohabs tillverkning av kanonlavetter m m åt Bofors.

Under krigsåren, då bristen på kvalificerad arbetskraft o material var stor, höll han ej endast produktionen i gång utan var framsynt nog att samtidigt planera för fredsdrift. Vid krigsslutet kom en order från Holland på 50 ånglok, o verkstaden var då redo att med c:a 2 000 arbetare även tillverka denna sin gamla specialitet jämte el-lok, vattenturbiner m m. Programmet utökades 48 bl a med de berömda Polar-dieselmotorerna, som övertogs från ab Atlas-Diesel i Sickla. K avgick 50 med pension efter 42 tjänsteår i Bofors-koncernen men kvarstod i Nohabs styrelse.