J Rudolf Kjellén

Kjellén, Johan Rudolf, f 13 juni 1864 i Torsö, Skar, d 14 nov 1922 i Uppsala. Föräldrar: kh Anders K o Hulda Sofia Hultberg. Mogenhetsex vid h a l i Skara vt 80, inskr vid UU 14 sept 80, FK 29 jan 83, FL 28 nov 88, disp 17 maj 90, docent i statskunsk vid UU 9 juni 90—16 sept 93, tf prof vt 91, eo lärare i statskunsk vid GH 5 maj 91, FD vid UU 30 maj 91, doc i statskunsk med geografi vid GH 6 mars 94, prof i statskunsk med statistik där 16 dec 01, led av AK 05— 08 (tillf utsk 06—07), av FK 11—17 (konstit:utsk 12—16), led av komm för utg av främmande länders grundlagar på sv språket maj 11—mars 12, skytteansk prof i vältalighet o statskunsk vid UU 18 febr 16. — LVVS 99.

G 17 sept 92 i Torsö (enl vb för Klara, Sthlm) m Ebba Skuldfrid Isabella (Bellis) Lind, f 19 april 67 i Sthlm, Maria, d 28 dec 44 där, Matt, dtr till Hilda Augusta Theresia Lindvall, senare g Wahlberg.

Rudolf K var en prominent företrädare för den s k professorskonservatismen: han tillhörde en grupp av universitetslärare som under decennierna kring sekelskiftet gjorde aktiva o omstridda insatser som vetenskapsmän, politiker o opinionsbildare i en konservativ o nationell anda. Utmärkande för denna grupp — till vilken förutom K kan räknas bl a Harald Hjärne, Oscar Alin o Pontus Fahlbeck — är att vetenskap o politik var oupplösligt sammanflätade i deras författarskap. Särskilt påtaglig är denna sammanflätning hos K. Hans utveckling som statsvetenskapsman inspirerades o påverkades direkt av hans politiska ställningstaganden, o hans politiska opinionsbildning var hela tiden präglad av hans vetenskapliga grundsyn. Detta gäller framför allt hans oerhört omfattande journalistiska produktion i konservativ dagspress.

K började sin statsvetenskapliga bana som lärjunge till prof skytteanus Oscar Alin, vars docent han blev 1890 på en avhandling om ministeransvarigheten. Även de följande skrifterna under 90-talet — om 1809 års regeringsform o om riksrättsinstitutet -— var präglade av den alinska skolans statsrättsliga o historiska inriktning. Detsamma gäller hans arbeten om den sv-norska unionen, där han i Alins efterföljd ville visa, att unionsdokumenten gav Sverige en rättsligt grundad överhöghet över Norge. Utifrån denna position kunde Alin som ledare för den ultrakonservativa FK-majoritetens unionspolitik under 90-talet avvisa ytterligare ensidiga eftergifter för de norska likställighetskraven o kräva en revision av unionen, som befäste den sv överhögheten. I propagandan för denna politik fick Alin verksamt bistånd av sina elever, däribland K; denne blev den ultrakonservativa, nationalistiska unionspolitikens främste ideolog. K gick emellertid längre än flertalet meningsfränder i det att han öppet angav upplösning av unionen på sv initiativ som ett alternativ till revision. Han menade, att unionen, sådan den blivit genom ensidiga sv eftergifter, utgjorde ett dödligt hot mot det monarkiska statsskicket i Sverige, som undergrävdes av "smittan" från den norska parlamentariska demokratin. Om det inte gick att med krig eller krigshot påtvinga Norge en ändring av grundlagen i antiparlamentarisk riktning, borde unionen upplösas på ett för Sverige "ärofullt" sätt; K var inte främmande för tanken på norska landavträdelser som vederlag.

Unionsstriden fick en avgörande betydelse för K:s politiska o vetenskapliga utveckling. Han hyste en motvillig beundran för den aggressiva norska vänsternationalismen, mot vilken han ville frammana en lika kraftfull o helgjuten sv nationalism med konservativa förtecken. Nationalismen blev det grundläggande elementet i hans ideologi, en världsåskådning som gav svaret på livets alla frågor. Hans syn på demokrati o parlamentarism, ekonomiska o sociala frågor, kultur o moral bestämdes helt av hans önskan att med alla medel främja nationens kraftutveckling o höja nationalandan.

Sedan den alinska unionspolitiken lidit ett avgörande nederlag i den s k flaggstriden 99, började K skissera ett inrikespolitiskt reformprogram, som syftade till att överbrygga klass- o partimotsättningar o skapa "nationell samling". Den viktigaste punkten i detta s k unghögerprogram var allmän rösträtt i förening med intresserepresentation. Till skillnad från flertalet konservativa hade K en positiv inställning till det framväxande organisationsväsendet, i vilket han såg grundvalen för en framtida korporativ representation. När han som riksdagsman fick tillfälle att verka för sina idéers tillämpning i praktisk politik, tvingades han emellertid böja sig för högerns proportionalistiska lösning av rösträttsfrågan. I likhet med andra företrädare för professorskonservatismen var han föga inflytelserik som riksdagsman. Omkr 10 mattades hans inrikespolitiska reformintresse, i vilket agrarkonservativa, antibyråkratiska o antikapitalistiska föreställningar utgjorde ett bärande element, o han koncentrerade sig i fortsättningen på försvars- o utrikespolitik; häri var han representativ för den dominerande strömningen inom högern. Unghögerprogrammet blev en episod, begränsad till tiden 05—10.

Även i K:s vetenskapliga utveckling markerar sekelskiftet en vändpunkt. Hans frigörelse från Alins "gammalstränga konservatism" i politiken fick en motsvarighet i hans vetenskapliga författarskap. Den alinska skolans exklusivt statsrättsliga inriktning fann han vara för snäv. Han började verka för en genomgripande nyorientering av statskunskapen i riktning mot ett mera innehållsrikt o realistiskt statsbegrepp, som skulle täcka den moderna statsmaktens expanderande utrikes- o inrikespolitiska aktiviteter. Statsmaktens expansion, utvecklingen från gammalliberal rättsstat till modem maktstat, måste enligt K leda till en förskjutning av statsvetenskapens objekt från statsrätt till politik i vidaste mening. Som prof i statskunskap — i Gbg från 01 o i Uppsala från 16 till sin död 22 — arbetade K på detta programs utformning till ett fullständigt "politikens system". Han framträdde som en vetenskaplig systembyggare i stor stil, starkt påverkad av tysk litteratur, men också i stånd till självständiga insatser som väckte betydande uppmärksamhet, inte minst i Tyskland.

Nationalismen var grundelementet även i K:s statsvetenskapliga teoribildning. Den var oupplösligt förenad med en organism-teoretisk syn på nationen o staten. Detta kommer tydligast fram i den bok som han själv betraktade som sitt statsvetenskapliga huvudarbete, Staten som lifsform (16). Nationen — och även staten som aktör i den internationella politiken — uppfattades som ett levande väsen, inbegripet i en skoningslös kamp för tillvaron o styrt av blinda, animaliska o amoraliska drifter. Denna "darwinistiska" syn på nation o stat förenades med en positiv värdering av kriget, en kollektivistisk, antiindividualistisk pliktmoral o en antidemokratisk föreställning om en ur folkdjupet framsprungen ledare, som skall förverkliga det genom tiderna fortlevande folkets "sanna" vilja i motsats till den genom val uttryckta folkviljan. Det bör betonas, att den K:ska ledarprincipen blev fullt utvecklad under hans sista år, då han i en föreläsningsserie om Statsformernas system 21—22 på väsentliga punkter syntes föregripa de nationella diktaturernas upprättande. Men redan långt tidigare (från 07) hade han börjat utforma en teori om statsformernas lagbundna, cykliska utveckling, först från autokrati till demokrati o sedan tillbaka till enväldet. K:s positiva värdering av den nationalistiska statstankens kommande seger o den liberala demokratins undergång kommer klart till uttryck i den i Tyskland publicerade skriften Die Ideen von 1914 (15), där han — bl a under inflytande från tysk politisk krigslitteratur — låter Tyskland företräda idéerna "ordning", "rättfärdighet" o "nationell samhörighet" gentemot ententemaktemas hopplösa kamp för 1789 års idéer — den "utlevade" liberala kosmopolitismen o individualismen.

Det mest originella inslaget i K:s statsteori är den s k geopolitiken. Med denna term betecknade han en syntes av politiska o geografiska perspektiv, som skulle ligga till grund för en "biopolitisk" utvärdering av statsorganismernas, i första hand stormakternas, utsikter i kampen för tillvaron. Med början i några uppsatser kring sekelskiftet o vidare i det populärvetenskapliga arbetet Stormakterna (1:a uppl 05) samt i flera senare skrifter utvecklade K ett statsvetenskapligt forskningsprogram i fem grenar, som skulle motsvara fem huvudaspekter på statsorganismen. Studiet skulle gälla staternas geografiska läge, gränsförhållanden o morfologi (geopolitik i egentlig mening), deras ekonomiska resurser, deras befolkningsutveckling o rassammansättning, deras sociala förhållanden o slutligen deras författningsstruktur. Geopolitiken, "läran om staten som geografisk organism", kom emellertid att i praktiken även omfatta ekonomi o befolkningsförhållanden; den motsvarar den geopolitik i vidare mening, som senare kom att omhuldas i Tyskland o bli ett väsentligt inslag i den nazistiska ideologin. Inspirationen till den geopolitiska teorin fick K dels från sin akademiska lärarverksamhet i Gbg — geografin var förenad med statskunskapen vid Gbgs högskola 92—03 — dels från den tyske geografen Friedrich Ratzel.

K:s geopolitiska analys av lagarna för stormakternas födelse, växt o eventuella undergång o hans prognoser för deras framtida öden var starkt färgade av hans sympatier för Tyskland. Han förutsade o önskade Tysklands seger i världskriget. Det "biopolitiska" systemet stod o föll med denna prognos. När den inte gick i uppfyllelse, tvingades K revidera några av sina grundbegrepp; han omvärderade kriget o den fredliga sammanlevnadens ideal vid världskrigets slut. Det bör påpekas, att hans uppslutning på de sv tyskaktivisternas sida hade åtskilliga förbehåll. Hans hållning till Sveriges utrikespolitik var mera moderat under världskriget än under 90-talets unionsstrider.

K har ofta utpekats som en föregångare till nationalsocialismen. Detta är berättigat såtillvida, att han var den ledande företrädaren i Sverige för den extrema, nationalistiska högerideologi, som vid samma tid hade en mycket stark ställning i Tyskland o som hade en rad beröringspunkter med nazismens idéer. I fråga om geopolitiken var han en föregångare även i den meningen, att han i viss mån blev upphovsman till en väsentlig del av den nazistiska ideologin. Men det fanns också avgörande skillnader. Rasföreställningar spelade ingen väsentlig roll i K:s tankevärld, inte heller den för fascismen o nazismen typiska antiintellektualismen o benägenheten att hylla den handlingseggande myten o det fysiska våldet. Det rådde en olöslig motsättning i hans åskådning mellan å ena sidan hans nationalistiska o "naturalistiska" immoralism o å andra sidan hans kristligt-moraliska livssyn o hans i vissa sammanhang — bl a i unionsfrågan —- dokumenterade lidelse för den formella, "objektiva" rätten. Någon principiell brytning med humanitetens o rättens ideal genomförde han aldrig. K var en av de politiska tänkare som förebådade nazismens ideologiska överbyggnad men inte dess fundamentala brytning med den västerländska kulturtraditionen.

K fick ingen betydande efterföljare i sv högerpolitik. Det var den moderatkonservativa, mera pragmatiska o mindre ideologiskt utmejslade riktningen inom högern som segrade o präglade partiets politik efter demokratins genombrott. Inte heller som vetenskapsman fick K några lärjungar i egentlig mening. Hans teoribyggnad har fått ett ogynnsamt eftermäle, vilket är begripligt med tanke på dess delvis metafysiska karaktär o dess starka politiska färgning men dock är något orättvist, eftersom den hade vissa realistiska o framsynta inslag. Som akademisk lärare var K mycket uppskattad; hans generositet o hans tolerans mot oliktänkande har omvittnats från skilda håll. Han hade ett rikt o livligt intellekt, o han var också en känslomänniska med sinne för musik o skönlitteratur. Han ägde i rikt mått känslans värme o själens oro.