Jöran J Knorring, von

1 von Knorring, Jöran Johan (urspr Jurgen Johan), f 10 nov 1657 på Tervalampi, Vichtis, Nyland, Finland, d 3 juni 1726 i Sthlm, Klara. Föräldrar: kaptenen Casper Fredrik K o Catharina Lichton. Naturaliserad sv adelsman 12 sept 72, musketerare vid Upplands reg till fot 74, sergeant 75, fänrik 75, kornett vid överste Robert Lichtons värvade sv kavallerireg 76, kaptenlöjtn vid adelsfanan 76, ryttmästare 77, ryttmästare vid H Ramsvärds värvade kavallerireg 30 nov 79, överstelöjtn vid C G Erskeins sv infanterireg i Holland 30 sept 88, överste där 90—97, överste för Hälsinge reg 13 mars 00—4 dec 08, v guvernör i Kurland 01—02 o 06,  kommendant på Mitau 01—05, deltog i riksdagarna 19—20 (SU 20) o 23, frih 29 jan 20.

G 30 maj 83 i Sthlm, Nik, m Catharina Cronström, f 23 sept 62 i Garpenberg, Kopp, d 29 nov 42 på Harbonäs, Harbo, Vm, dtr till kammarrådet Isaac C o Christina Hanssen.

Jöran v K gjorde från 1674 militär karriär såväl i Tyskland som i Nederländerna. Vid de sv hjälptrupper som 88 sändes till generalstaterna avancerade han till överste 90. Han utmärkte sig i många bataljer, bl a i slaget vid Fleurus s å, där han blesserades o tillfångatogs av fransmännen, o vid belägringen av Namur 95. Återkommen till hemlandet utnämndes han till chef för Hälsinge regemente. Han kämpade tappert i slaget vid Narva o ledde 01 regementet vid övergången av Düna, då han blev sårad i foten. S å blev han kommendant på Mitau, där han 05 uthärdade en belägring av tsaren själv i spetsen för en rysk krigshär om 12 000 man (Fortifik 3: 2, s 459) o slutligen lyckades förhandla sig till en kapitulation med fritt avtåg för garnisonen till Riga. När den ryska armén sedan drog sig tillbaka, besatte K 06 hela Kurland o delar av Litauen.

Mellan K o A L Lewenhaupt rådde en häftig rivalitet, som slutligen utvecklade sig till hat o fiendskap. En träta mellan de två drogs inför kungen, som 22 nov 01 avgjorde saken till K:s fördel. När generalmajoren C M Stuart i jan 03 ansökte om permission för hälsans vårdande, föreslog han K, som redan tidigare vikarierat som vice guvernör i Kurland, till förnyat vikariat. Lewenhaupt blev så illa berörd av utsikten att få K till chef, att han allvarligt övervägde att ta avsked o återvända till Sverige (Lewenhaupts berättelse, s 47 f). Men Karl XII utnämnde i stället Lewenhaupt till generalmajor o vice guvernör 14 april 03. K, som var äldre såväl i tjänsten som till levnadsåren, blev bitter o försökte genom förtal o intriger svärta ned Lewenhaupt inför kungen, vilket var dömt att misslyckas, eftersom kungen principiellt ogillade dylika metoder.

När den kurländska armén satte sig i rörelse mot Ryssland i aug 08, skaffade sig K permission o återvände till Riga förebärande sjukdom. Orsaken till hans "avhopp" var, att han önskade byta bort sin överstebeställning mot kommendantsplatsen i Riga med generalmajors karaktär. På olika vägar — bl a genom mutor — försökte han nå sitt mål, men då detta misslyckades, begärde han avsked 08, vilket omedelbart beviljades. Då hans efterträdare G Fock emellertid tillfångatogs vid Poltava, åtog sig K 09 att under ett år sköta chefsbefattningen. Därefter fick K aldrig mera något militärt befäl.

Vid förhandlingarna på riddarhuset 19 spelade K en aktiv roll. Han invaldes 6 febr i den av Per Ribbing föreslagna deputation, som skulle reglera generalissimusämbetet o framträdde i maj s å som arvprins Fredriks handgångne man (Thanner). Följande år upphöjdes han — efter ansökan — i friherrligt stånd med rätt för honom o hans arvingar att skriva sig friherrar till Redberga (i Märka, Skar), som han fått med sin hustru o som var kvar i släkten till omkring 1800. Som K framhåller i sin ansökan om att bli friherre hade han gjort ansenliga försträckningar till kronan. Härav framgår att han hade en god privatekonomi, vilket förklaras av hans släktskapsförhållanden. Dels var han systerson till k rådet o generalen greve Robert Lichton, som dog barnlös 92, dels var han svärson till den förmögne industrimannen Isaac Cronström. I egenskap av Lichtons arvinge disponerade K 92—98 Stora o Lilla Rörstrand vid Sthlm, del i Heby i Gåsinge sn, Söd, samt hemmanet Tuvekvarn i Sättersta sn, Söd. Han ägde därjämte flera hus och tomter i Sthlm, bl a i Gamla stan o på Kungsholmen, i vars kyrka hans huvudbaner o anvapen är uppsatta.

K "var oförskräckt i elden, men av ensidig karaktär o intrigant" (Bergström). Hans bana kom att bestämmas av motsättningen till Lewenhaupt. Att han aldrig blev generalmajor grämde honom ofantligt, men när han mot slutet av sin levnad såg tillbaka o konstaterade att han sluppit vara med om "det olyckliga slaget som Grev Lewenhaupts armé kom att lida" (frih-ansökningen), så torde han väl ha frågat sig om han inte i tvekampen med Lewenhaupt till slut ändå drog det längsta strået.