Carl G Kruse

Kruse, Carl Gustaf, f 28 aug 1651 på Haapaniemi i Kisko, Åbo o Björneb län, begr 3 mars 1732 i Husby-Oppunda, Söd. Föräldrar: generallöjtn frih Erik K o Catharina Horn. Inskr vid UU 4 nov 62, kammarpage, löjtn vid Livreg till fot 18 jul} 76, i utländsk krigstjänst, överstelöjtn i ungersk tjänst, överste o chef för ett tremänningskavallerireg från Uppland, Södermanland o Östergötland 16 juli 00, generalmajor av kavalleriet 12 juni 06, generallöjtn av kavalleriet 14 mars 20, chef för Västgöta kavallerireg 10 nov 21, general av kavalleriet 9 april 22, pensionerad 26 nov 22, återfick reg 23, avsked 3 juli 31.

G före 87 m Charlotta Catharina Falkenberg, dp 7 mars i Sthlm, d 6 nov 45 på Skagersholm, Finnerödja, Skar, dtr till landsh Henrik F o Maria Spanheim.

Carl K:s karriär hade varit jämförelsevis obemärkt, när han snart femtioårig anförtroddes att uppsätta ett tremänningskavalleriregemente kort efter Stora nordiska krigets utbrott. Fr. o. m. sommaren 1702 förekommer hans namn inte sällan i karolinska dagböcker, rapporter, bulletiner etc. Han framträder här som en stridsvillig o hårdför strövkårsledare o kontributionsindrivare o räknades vid sin befordran till generalmajor 06 otvivelaktigt till de främsta bland de många begåvade officerare som utmärkte sig i denna form av krigföring. Hans befordran hade säkerligen även främjats av hans insats med sitt regemente i den sensationella träffningen vid Warszawa 05, där generallöjtnant Nieroth med 2 000 ryttare o 60 musketerare skingrade en femdubbelt starkare polsk-sachsisk armé o tog dess befälhavare till fånga.

Som generalmajor o därmed kvalificerad för självständigt befäl över fler än ett kavalleriregemente samt infanterienheter lyckades K mindre väl. I april 09 yppade sig ett utomordentligt tillfälle för den trängda sv armén i Ukraina att överraskande avskära o förinta en stor del av tsarens bästa kavalleri under general Rönne vid Sokolki. K fick i uppdrag att utföra operationen med omkring åtta kavalleriregementen, 500 kosacker o 3 000 oberidna saporoger. Men hans tidskalkyler slog sannolikt fel, o Rönnes kår undkom obetydligt reducerad, medan Gyllenstiernas dragonregemente, som kastat sig i dess reträttväg, förstördes som användbar stridsenhet. Kritiken mot K blev hård vid armén, o inte minst kungen var enligt N Gyllenstierna (KKD 8) "med denna actionen mycket missnöjder".

Två månader senare drabbades K av en ny motgång, som visserligen orsakade armén mer förargelse än skada men skakade hans krigarrykte betydligt svårare än blundern vid Sokolki. Hans befästa läger vid Staro Sensjary stormades, o över 1 000 krigsfångar fritogs av en rysk kår, sedan K manövrerats långt från platsen med sin huvudstyrka. Mycket tyder på att katastroferna vid Poltava o Perevolotjna räddade honom från förödmjukelsen att i fortsättningen bli en högkvartersgeneral utan befäl.

K blev tillfångatagen vid Perevolotjna o delade i Moskva med Piper o de högsta officerarna den långa ofrihetens ekonomiska o psykiska betryck. I fånghögkvarterets inflammerade uppgörelser om bl a Poltavaslaget o stundtals hätska maktspel o intriger synes K ha framträtt i rollen av en något beställsam fredsmäklare, opportunt lierad med Piper, Lewenhaupt o Creutz mot Rehnschiöld.

Medan K ännu var kvar i Ryssland, hade han 21 erhållit överstebeställningen vid Västgöta kavalleriregemente. Vid hemkomsten i juni 22 måste han emellertid genomgå en för tiden betecknande bitter o utdragen befordringsstrid med översten Carl Frölich (bd 16) för att få behålla regementet. Det lyckades honom till slut, sedan riksdagen 23 gjort sin vilja gällande mot regeringen, som försökt pensionera K. Men han var då fysiskt, kanske även mentalt, otillräcklig för tjänstens krav. Betecknande härför synes vara att, när han anmält sin närmaste underordnade överstelöjtnant Carl Magnus de Laval för att bl a ha kallat honom "en gammal nattstol", förklarades denne av generalkrigsrätten 29 inte vara brottslig nog att förtjäna straff.

I källorna skymtar K som en detaljsinnad o fantasikarg pliktmänniska; med åldrande o motgång framträder även drag av självmedlidande o grälsjuka. Som militär var han lik majoriteten av Karl XII:s generaler o regementschefer: administrativt habil, tapper o företagsam i strid under fast ledning o entydiga order, men knappast fallen, ännu mindre skolad för högre självständig befälsposition.