Carl Kröger

Kröger, Carl, f 23 nov 1711 i Karlshamn, d 3 juli 1773 i Vinslöv, Krist. Föräldrar: handlanden Johan K o Catharina Winge. Inskr vid LU 10 nov 28, prästv i Lund 8 sept 32, biträde åt prosten Cederberg i Karlshamn 32—33, komminister o nådårspräst där 33—34, stadskomminister o hospitalspredikant där 23 juni 35—45, kh i Vinslöv 11 april 45, häradsprost i V Göinge 62, led av prästeståndet vid riksdagarna 65—66, 69—70 o 71—72.

G 1) 36 m Hanna (Anna) Magdalena Kling, f 20 maj 17 i Elleholm, Blek, d 10 okt 52 i Vinslöv, dtr till tullinspektören Zackarias K o Johanna Maria Welshuys; 2) 22 sept 54 på Åkesholm, Träne, Krist, m Maria Sophia Jordan, f 3 aug 22 på Ottarp, Hästveda, Krist, begr 14 aug 55 i Vinslöv, dtr till ryttmästaren Adam Johan J o Anna Catharina Ekeberg; 3) 57 m Charlotta Christina Papke, f 6 aug 19 i Lund, d 22 febr 79 på Göingeholm, Häglinge, Krist, dtr till biskopen Carl P o Christina Repplera.

Sin politiska debut gjorde K vid tämligen mogen ålder som en av mösspartiets trogna anhängare i prästeståndet under 65—66 års riksdag. Han räknades till en början ej till de ledande o deltog tämligen sällan i ståndets debatter. I de stora frågorna anslöt han sig i regel till den radikala falangen. Sålunda motsatte han sig i det längsta J H Lefebures anhållan om lindring i sitt straff, o han hörde till dem som i maj 66 krävde en kommission över Hoffman o upproret i Vedens hd i Västergötland.

Hans krafter togs i riksdagen främst i anspråk i de viktiga näringspolitiska frågorna. Han insattes sålunda i den arbetstyngda kammar-, ekonomi- o kommersedeputationen, vars kammarutskott han tillhörde, i fiskerideputationen o i bevillningsdeputationen. Sistnämnda deputation lämnade han dock i början av juli 66, då hans övriga uppgifter inte medgav honom att ägna tillräcklig tid åt dess arbete. Han tillhörde också stora deputationens lagutskott o utsågs 28 maj 66 till en av ståndets tre representanter i kommissionen över det hoffmanska upproret.

I fiskeri- och bevillningsdeputationema blev K bekant med Anders Chydenius. När denne begärde ståndets tillstånd att få trycka sin skrift Rikets hjelp genom en naturlig financesystem, utsågs K 5 juni 66 på Serenius förslag att tillsammans med prostarna Mathesius o Högström granska skriften. Chydenius uppger att han själv föreslagit granskningsmännen. 11 juni tillstyrkte dessa tryckning, vilket ståndet också medgav. Enligt Högströms senare uppgift sökte han o hans båda kolleger vid genomgången mildra innehållet.

Chydenius skrift riktade sig mot den av ständerna fastställda finansplanen, särskilt förslaget om penningvärdets höjande med vissa årliga belopp, o väckte följaktligen våldsam uppståndelse. Han angreps häftigt av planens upphovsmän, främst F U von Essen men även av Jacob Serenius. I den strid som följde sökte K skydda Chydenius, som enligt honom "gjort sig känd för skicklighet o arbetsamhet, nit o uppriktighet". K sökte vinna tid men lyckades ej hindra prästeståndets beslut 3 juli 66 att utesluta Chydenius under pågående o följande riksdag. Ännu vid protokollsjusteringen 24 juli talade han o Mathesius förgäves för uppskov. Uteslutningsbeslutet stod fast.

Först under 69—70 års riksdag framträder K som en av mösspartiets ledande män. Han hörde nu till dess fåtaliga anhängare i prästeståndet o placerades därför ej i något av de viktigare utskotten. Redan vid riksdagens början sökte han förmå ståndet att vänta med talmansvalet till efter fullmaktsgranskningen. Det var också han, som ledde försvaret av de tio av SU angripna rådsherrarna. Sedan partiets båda ledande män, biskoparna Serenius o Forsenius, lämnat riksdagen i samband med dennas flyttning till Sthlm, var det främst han, som förde mössornas talan i prästeståndet. Hans ställning blev därigenom mera utsatt, särskilt som han i grundlagsfrågorna intog en tämligen omedgörlig hållning. Sålunda hörde K till dem som talade för att ständerna själva skulle ta hand om den rättsliga prövningen av Virgins skrift En patriots tankar om grundlagens nödvändiga förbättring.

Måttet rågades till sist av ett memorial i grundlagsfrågan, som K ingav 2 nov 69, då finansplanen skulle upptas i ståndet. Memorialet bordlades då men hänsköts vid nästa plenum 4 nov för granskning till särskilda deputerade. Vad man förebrådde K var, att denne i sitt memorial inte blott behandlade de aktuella förslagen bl a om säkerhetsakten utan också upptog de redan avgjorda frågorna om konungens tronavsägelse o ämbetsverkens inaktivitet, vilket ansågs innebära missaktning mot ständernas redan fattade beslut. När avgörandet 15 nov föll, var K till följd av sjukdom frånvarande. Hans vänner, främst domprosten Wåhlin, sökte nu vinna uppskov o bereda honom tillfälle att återkalla den förgripliga skriften, men ståndet biföll de deputerades hemställan, o K förklarades för alltid ovärdig att vara riksdagsman. Händelsen väckte stort uppseende o ställde K i det politiska rampljuset. Vid sin avresa 5 dec 69 firades han som martyr o frihetshjälte.

Det inträffade innebar inte slutet på K:s riksdagsmannabana. Trots att beslutet delgavs Lunds domkapitel, utsågs han av sina ståndsbröder att företräda dem vid den riksdag som samlades i Sthlm 13 juni 71. K intog nu en framskjuten ställning i partiet o utsågs till ledamot av SU, mindre sekreta deputationen o protokollsdeputationen. Liksom 65 tillhörde han också kammar-, ekonomi- o kommersedeputationen o dess kammarutskott. K:s hållning hade nu snarast skärpts. Belysande är hans försök att genom ett tillägg till kungaförsäkran kriminalisera varje ämbetsnedläggelse för längre eller kortare tid. Han motsatte sig alla försök att åstadkomma försoning mellan partierna o utjämning i ståndsstriden. K tillhörde nu den radikala riktning i de ofrälse stånden, som under riksdagens gång i opposition mot de gamla ledarna tog ledningen i mösspartiet. På förmiddagen den 19 aug 72 deltog K i SU:s sammanträde. Något senare arresterades han men kunde likväl deltaga i ståndets avslutande överläggningar.

K var en nitisk partiman o hans nit kunde övergå i fanatism. Han tycks ha varit i besittning av en kvick, stundom satirisk slagfärdighet. Han åtnjöt likväl allmän aktning för redbarhet o obesticklighet o skildras som en angenäm sällskapsmänniska o pålitlig vän. Till hans vänner hörde också politiska motståndare, exempelvis Anders Schönberg.