M Elisabeth Kuylenstierna-Wenster

2 Kuylenstierna-Wenster, Maria Elisabeth, f 16 sept 1869 i Sicklaö, Sth (nu Nacka), d 13 febr 1933 i Lund. Föräldrar: lantbrukaren Claes Leopold Kuylenstierna o Sofia Maria Katarina Nyström. Studier i Frankrike, Tyskland o Danmark, medarb i Illustreradt "Året Om" 86—88, SvD 96—98, Idun 89—32 o S-T 96—13, lärare vid Franska skolan, föreläsare vid Centralbyrån för populära vetenskapliga föreläsningar i Lund 16—32. — Förf.

G 20 mars 05 i Sthlm, Ad Fredr, m advokaten Holger Wenster, f 25 febr 69 i Gbg, Kristine, d 5 maj 22 i Holte, Danmark, son till stadsmäklaren Oscar Leonard W o Oliva Mathilda Gustafsson.

Elisabeth K:s omfångsrika författarskap kan schematiskt indelas i familjeromaner o flickböcker, båda i nutidsmiljö, samt historiska romaner — flertalet med en kvinna som huvudperson. I familjeromanen Beroende (1898) dröjer ännu något kvar av 80-talets gråvädersstämning med dess ställningstagande till förmån för människor på livets skuggsida. Här möter också ett tema, som flitigt skulle varieras i hennes följande produktion: den unga kvinnan som drömmer om att få utveckla sin konstnärstalang, vilket gör henne svåranpassad i den konservativa släktkretsen, oftast lokaliserad till en instängd, skvalleraktig småstadsmiljö. Hon längtar ut i världen (Sthlm — Paris — USA) för att under större förhållanden nå fram till personlig frigörelse o andlig mognad. Inspiratören till detta dristiga språng ut mot det lockande äventyret visar sig tyvärr inte sällan vara en man av tvivelaktig moral, varför hjältinnan, sviken av bedrägliga löften om kärlek o karriär, resignerad men i viss mån lättad återvänder till hemstaden o äktenskapets lugna hamn.

Det problem, som dessa kvinnor brottas med o ibland offrar sig för, är att förena en självständig personlighetsutveckling med lycka i kärlek o äktenskap. Kierkegaards tal om "den ensamme", litterärt exemplifierat bl a i Ibsens dramer, o Ellen Keys förkunnelse om "självhävdelse o självoffrande" hos kvinnan torde vara den jordmån, varur K:s verk spirar. Hon hade uppfångat dessa tankar i tiden o gav dem en förenklad tillämpning i underhållningssyfte.

Flickböckerna, som hon nästan tvangs serieproducera under senare delen av sin bana o troligen skrev med sin dotter o dennas jämnåriga kamrater som inspiration o tänkt läsekrets, bygger ofta på motsatsen mellan den gammaldags fostrade familjeflickan o backfischgänget. De lider av en viss löslighet i kompositionen o klichémässig-het i intrigen. Dialogen präglas av en näbbig slangspråksjargong av anglosaxisk typ, modell Berta Ruck.

De brett anlagda historieromanerna kretsar helst kring imposanta kvinnogestalter, företrädesvis ur sv stormaktstid, som var K:s favoritepok. Med Sophie Ottosdotter (07) o Systrarna Leijonhuvud (13) ansåg hon sig ha lyckats bäst. Men även drottning Kristina porträtteras magnifikt i Drottning Moimême (09) o Drottningen utan rike (11). Likväl skymmes personerna lätt bort, o den röda tråden förlorar sig i ett ymnigt kulturhistoriskt stoff. Språket är måttfullt arkaiserande, replikerna rappa o mustiga, o citaten ur det dokumentariska underlaget passas smidigt in i texten. Med viss rätt kan det hävdas, att i historieskildringarna står människoteckningen tillbaka för miljöbeskrivningen; i nutidsberättelserna är förhållandet snarast det motsatta. I några verk låter hon själva skådeplatsen, t ex Gripsholm, Malmöhus, Torup o Ljungby, dominera som medelpunkt i en växlingsrik kavalkad av händelser o människoöden från skilda tider.

K skrev också noveller, bl a i jultidningar, o utgav flera novellsamlingar. I en av de sista med titeln Gammalt folk (29) belyses åldringarnas tysta kamp mot tillvarons brutalitet. Här är det ej de ungas självvalda utan de gamlas påtvingade ensamhet som bildar grundvalen. Äktenskapsproblemen får naturligtvis även här sin rikt beskärda del, men stundom är K tidigt ute med brännande frågor, som när hon 01 förordar dödshjälp vid obotlig sjukdom (I frestelse i Bubblor) eller predikar sig varm för totalpacifism (Hedersgåvan i Årsskott) — vilket hon redan hade gjort 18 i romanen Officerns hustru. K:s mottaglighet för påverkan o litterära experimentlusta visar sig mest i det mindre formatet, men överhuvudtaget får hennes historiska romaner tolkas som en glidning mot 90-talismen med dess nationalromantik. Förebilder hade hon i Heidenstam, Axel Lundegård, Sophie Elkan o Matilda Mailing. Att hon översatte flera av den samtida o nästan jämnåriga danskan Jenny Blicher-Clausens verk tyder på andlig själsfrändskap. Bland hennes omkr 70 översättningar märks även arbeten av andra danska författarinnor som A Baadsgaard, C Eilersgaard o K Michaelis. K framträdde också som föreläsare o recensent.

Trots nedsatt synförmåga alltsedan barndomen fortsatte K oförtrutet sitt författarskap dag ut o dag in, ända tills hennes livsvilja bröts, när dottern o enda barnet som nybliven läkare rycktes bort.