Göran (Georg) Ingelgren

Ingelgren, Göran (Georg), f 4 maj 1782 i Väckelsång, Kron, d 19 sept 1813 i Sthlm, Klara. Föräldrar: backstugusittaren Magnus Danielsson o Marie Jonasdtr. Inskr vid UU 19 okt 04, teol- o pedagogisk ex 04, ekon ex 07, FK dec 09, mag 15 juni 12, allt vid UU, anställd i k kansliet 12. — Förf. — Ogift.

Trots fattigdom och sjuklighet fick I möjlighet att studera — främst klassiska språk — vid Uppsala univ. Där blev han våren 1807 bekant med Atterbom, som på hösten s å tillsammans med I och tre andra studenter bildade det litterära sällskapet Musis amici. Då medlemmarna, beredda att kämpa för de nya litterära idéerna, året därpå ändrade namnet till Auroraförbundet, var den tillbakadragne I enligt Atterbom "hu-vudförfäktaren av större hovsamhet, så i namn som anspråk". Trots sin anspråkslöshet var I emellertid nitisk inom kretsen och hade bl a förtjänsten av att Per Elgström tidigt kunde bli medlem.

I debuterade i Musis amici med odet Hoppet, som lovprisades högt av Hedbom. Det kan dock inte anses som representativt för nyromantiska stilideal utan är snarare en Valerius-efterbildning. Romantiska är dock I:s senare dikter — de mest kända publicerades i Phosphoros och Poetisk kalender — genom sin oändlighetskänsla, sina drömbilder från "aningens fördolda land" och sitt besjungande av poesins gudomliga ursprung. Språket är dock enklare än hos de rättrogna fosforisterna och tyder på att I lärt även av Franzén och eftergustavianerna. Mest känd bland hans dikter har den livsglada Maj-sång blivit, som tonsatts av J E Nordblom och ganska länge hörde till de omtyckta sångnumren i Uppsala; andra prov på hans naturlyrik är Aftonrodnan och den av Tegnérs livliga rytm präglade Vintersång, och i Afskeds-suck tog han kort före sin död farväl av "lundar, skogar, berg och dalar". Några dikter har han anknutit till sin småländska hemtrakt, t ex balladen Hjalmar och Emma.

I:s antikbeundran och klassiska bildning tog sig uttryck i välgjorda, delvis anonyma översättningar på metrisk, orimmad vers av bl a Tyrtaios stridssånger och Moschos Klagosång vid Brions död. Också av Tasso och Petrarca gjorde han omsorgsfulla översättningar.