Albert O Jensen

Jensen, Albert Otto, f 29 juni 1879 i Landskrona, d 9 april 1957 i Nacka. Föräldrar: verkmästaren Christian J o Anna Nilsson. Expeditör för Landskrona-kuriren 01—04, red för Brand 02—04 o 11—12, deltog i bildandet av SAC 10, red för Direkte Aktion, Kristiania, 13—14, utrikesred för Solidaritet, Khvn, 18—19, red för Röda fanor 20—21, deltog i bildandet av syndikalistiska internationalen (IAA) 22, utrikesred för Arbetaren 22—25, red för Syndikalismen 25 —29 o 39—50, chefred för Arbetaren 28— jan 51.

G 1) 26 okt 01 (formellt till 30) i Landskrona m Josefina Albertina Nilsson, f 6 dec 77 där, d 16 maj 57 där, dtr till arbetaren Jöns Nilsson o Carolina Larsson; 2) 15—45 (vigda 10 okt 31, Sthlm, Bromma) m sexualpsykologen Elise Ottesen, f 2 jan 86 i Hojland, Rogaland, Norge, d 4 sept 73 i Sthlm, Kungsh, dtr till prosten Immanuel O o Karen Aarselle Marie Essendrop; 3) från 46 m Alfa Viola Claque, f 8 nov 08 i Torsåker, Gävl, dtr till valsverksarbetaren Anders Leonard Klack o Johanna Sofia Forsberg.

Albert J blev tidigt föräldralös och växte upp under mycket fattiga förhållanden i Landskrona. Efter perioder som lärling i olika hantverksyrken kom han 1901 till den nystartade arbetartidningen Landskronakuriren som expeditör. Redan 1899 hade J bevistat Socialistiska ungdomsförbundets första kongress i Norrköping som representant för den ungsocialistiska klubben i Landskrona. Då centralkommittén 1900— 04 residerade i Landskrona, blev J dess sekreterare och samtidigt knuten till tidningen Brand, från 1902 som redaktör.

I Brand drev J tidigt en intensiv anti-parlamentarisk propaganda och anslöt sig vid ungdomsförbundets splittring 1903 till den radikalare majoriteten under Hinke Bergegren. Hans medarbetarskap i Brand fortfor även sedan Bergegren utsetts till redaktör vid tidningens överflyttning till Sthlm hösten 1904. 1911—12 var j åter en kort tid redaktör och ingick även i redaktionskommittén för Brand 1917 under G J Björklunds och Ivan Oljelunds fängelsevistelse. J medverkade med artiklar i Brand i flera omgångar in på 20-talet.

Efter sin första period i Brand bedrev J 1904—05 bok- och tidskriftsförsäljning i Norrköping, arbetade inom Norrköpings ungsocialistiska klubb samt inledde en omfattande agitationsverksamhet, vilken vid fyra tillfällen 1905—12 ådrog honom fängelsestraff. Redan i Brand 1902—04 framstår J i sin antiparlamentariska agitation med förespråkande av generalstrejken som kampmedel som anarkosyndikalistiskt påverkad, en orientering som befästes under hans resor i Europa 1907—14 och genom läsning av i synnerhet Sorel och Krapotkin. Särskilt torde vistelserna i Frankrike 1908 och 1910— 11 — då han i Paris upplevde järnvägsstrejken — ha satt sin prägel på hans syndikalistiska åskådning. På den konstituerande kongressen i Sthlm i juni 1910 deltog J i grundandet av Sveriges arbetares centralorganisation (SAC), varmed den fackliga syndikalismen framträdde som rörelse i Sverige. 1912—15 — efter sin andra korta period i Brand — bedrev J syndikalistisk propoganda i Norge, 1913—14 som redaktör för Fagoppositionens tidning Direkte Aktion i Kristiania. 1918—19 verkade han som utrikesredaktör för den likaledes syndikalistiska Solidaritet i Khvn. 1915 blev J utvisad från Norge och 1919 från Danmark. Vid hemkomsten avtjänade han 1919 ett kortare resterande fängelsestraff. Han hade deltagit i den första internationella syndikalistkongressen i London 1913, och även som stadigvarande bosatt i Sverige från hösten 1919 behöll han sina goda förbindelser med den internationella syndikalismen och medverkade i bildandet av den syndikalistiska internationalen (IAA) i Berlin 1922. Vid sidan av deltagande i de internationella syndikalistkongresserna och kontakter med internationella anarkister som Augustin Souchy synes J under 20-talet ha uppehållit särskilt nära förbindelser med Rudolf Rocker och den tyska syndikalismen, under 30-talet med den spanska anarkosyndikalismen. Efter en kort tid som redaktör för den ungsocialistiska tidskriften Röda fanor kom J:s fortsatta publicistiska verksamhet att ske helt inom ramen för den organiserade sv syndikalismen. I jan 1922 tillträdde han posten som utrikesredaktör för den nystartade syndikalistiska sexdagarstidningen Arbetaren i Sthlm, efterföljare till den nedlagda Syndikalisten. Mindre benägen för taktiska hänsynstaganden än chefredaktören Frans Severin och redaktionssekreteraren Ragnar Casparsson lämnade J tidningen 1925 i samband med en intern polemik i den s k Ottar-affären, som berörde J: s dåvarande hustru. J, som i motsats till Severin principiellt förespråkade en organisatoriskt fristående syndikalistisk rörelse, efterträdde emellertid redan 1928 den senare som chefredaktör för Arbetaren. På Sthlms lokala samorganisations möte 1929 och på SAC-kongressen s å verkade också J kraftigt — mot förhandlingsdelegationens och arbetsutskottets majoritet — för den segrande linje, som avvisade projektet om samgående med LO.

Arbetaren utvecklades under J:s chefredaktörskap till ett ideologiskt ledande organ för den syndikalistiska rörelsen. J:s häftiga motvilja mot alla totalitära tendenser ledde under 30-talet till ett intensivt deltagande i opinionsbildningen kring spanska inbördeskriget samt till en kompromisslös antinazistisk och i ännu högre grad antimilitaristisk hållning, som under andra världskrigets första år — då även Ture Nermans Trots allt! trycktes på Arbetarens tryckeri — resulterade i ett stort antal beslag. Efter kriget drev J i Arbetaren en konsekvent kritik av stalinismen i Sovjet, ett fullföljande av den negativa hållning till utvecklingen av den ryska revolutionen, som J intagit sedan 20-talets början. Markeringen av det antibyrå-kratiska elementet i syndikalismen kom efter kriget till uttryck i tidningens engagemang i den sk rättsrötedebatten. J:s avgång från chefredaktörsposten på nyåret 1951 innebar ett markant generationsskifte i tidningens ledning. Samtidigt nedlades den renodlade idétidskriften Syndikalismen, som med J som redaktör utkommit från 1925 med ett uppehåll 1929—39.

J ägnade sig under hela sin aktiva tid åt författande, framför allt av talrika politiska debattskrifter men också av biografier över och översättningar av anarkistiska och syn-dikalistiska teoretiker. Som ledande ideolog inom den sv syndikalismen under särskilt 30- och 40-talen har J kännetecknats av en stark dogmatism förenad med en framstående språklig förmåga. Hans opposition mot alla former av statlig centralism och byråkrati kom att utvecklas till en frontställning mot i första hand den i regeringsställning etablerade socialdemokratin, medan det socialt humanitära draget med betonande av individens intresse gentemot staten i debatten medförde beröringspunkter med den liberala pressen. Personligen tillbakadragen har J i sin politiska verksamhet varit dominerande och stridbar och kännetecknats av en påtaglig osmidighet, vilket vid några tillfällen synes ha förorsakat praktiska samarbetssvårigheter och genomgående en viss personlig isolering.