K Anton Johanson

Johanson, Karl Anton, f 28 jan 1877 i Köping, d 24 dec 1952 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: handlanden Anders J o Johanna Augusta Lundberg. Mogenhetsex i Sthlm 96, anställd vid telegrafverket 96, eo assistent där 30 dec 98, sekr i Idrottsfören Kamraternas centralstyr 01—07, assistent vid Sthlms telegrafstation 1 jan 03, led av Riksidrottsförb:s (RF) överstyr 04—16 o 18—44, av dess förvaltn:utsk 06—16 o 18—30, sekr i Sv fotbollförb 05—22, ordf där 23—37, sekr i Sv skridskoförb 07—08, led av styr för Sv idrottsförb 08—10, kontrollör vid Sthlms telegrafstation 1 jan 15, v ordf i Sv ishockey-förb 22—24, ordf där 24—48, led av Stadionstyr i Sthlm 24—47, förste kontrollör vid Sthlms telegrafstation 1 sept 31—31 jan 42, led av styr för Federation internationale de football association 32—38.

G 12 jan 35 i Sthlm, Osc, m Astrid Linnea Flaum, f 26 okt 96 i Karlskrona, dtr till religionslär Herman F o Anna Gerda Esterman.

I sin ungdom hade Anton J varit mycket aktiv i fotboll, löpning och simning i sin hemstad Köping, och han tävlade också för IFK Sthlm under en tid. Hans ledaregenskaper upptäcktes tidigt, och han var inte mer än 27 år, när han invaldes i Riksidrottsförbundets överstyrelse. Hans stora och i många avseenden banbrytande insatser gjordes i fotboll och ishockey. J styrde båda dessa stora lagsporter i mer än ett kvartssekel — i Sv fotbollförbundet halva tiden som sekreterare och halva som ordf och i Sv ishockeyförbundet uteslutande som ordf.

Under J:s tid kom fotbollen att utvecklas till den stora nationalsporten, och ishockeyn fördes från en obetydlig början fram till en gryende storsport, även om det blev andra ledare, som senare fullbordade verket. J:s idérikedom, arbetsamhet och utomordentliga förbindelser och inflytande överallt i idrottsvärlden, både inom och utom landets gränser, blev ovärderliga tillgångar både för fotbollen och ishockeyn. I början av seklet löd fotbollen under Sv idrottsförbundet, och frigörelsen skedde först i dec 1904 efter en seg kamp och en tvåårig interimstid, då spelet administrerades av Sv bollspelsförbundet. I denna frigörelsekamp gjorde J avgörande insatser.

J var en stridens man och inblandad i många konflikter. Han var en envåldshärskare, som ville bestämma allt och inte tålde någon opposition. Han kallades allmänt "fotbollsgeneralen" men kunde likaväl haft motsvarande titel i ishockey. Den diktatur han införde skulle vara otänkbar i dagens idrottssamhälle, och den skaffade honom många fiender och vedersakare. Men som slug taktiker förstod han alltid att manövrera så att han hade tillräckligt många styrelseledamöter på sin sida, när det gällde viktiga avgöranden.

J ordnade ett sekretariat i ett hus tätt intill sin arbetsplats på telegrafverket vid Skeppsbron och därifrån styrde han egenmäktigt fotbollsförbundets öden. Han var med och ordnade Sveriges första landskamper och olympiastarten 1908. Under första världskrigets isolering tog han över ett amerikanskt fotbollslag till Sthlm och anställde dess tränare till att trimma det lag som 1916 för första gången lyckades besegra arvfienden Danmark. Den gången som många andra låg J i fejd med de mäktiga ledarna för gbgsklubbarna, som etablerade strejk, men ett lag av enbart sthlmare lyckades med bedriften.

Olympiaåret 1928 råkade J i svårt blåsväder. Han lyckades då med åberopande av att de sv spelarna inte uppfyllde de olympiska amatörkraven uppriva ett årsmötesbeslut att starta i Amsterdamspelen. Huvudskälet var emellertid en konflikt mellan J och spelens huvudorganisatör, holländaren Hirschmann. De som då främst drog i härnad mot J var Torsten Tegnér och Carl Linde, som också medarbetade i Idrottsbladet. Men J besvor stormarna och satt kvar orubbad i sin tidigare ställning.

Sedan den kanadensiske filmdirektören Le Mat 1920 introducerat ishockey i Sverige, gav sig J med liv och lust i kast med uppgiften att organisera denna idrott, härtill animerad av sin huvudmotståndare Tegnér som beklädde en av de högsta posterna i bandyförbundet. J brukade profetera att "om tio år är bandyn död", och under den tid bandyn sorterade under fotbollsförbundet gjorde han inte mycket för att få den att fortleva. J:s spådom förverkligades som bekant inte, men å andra sidan fick han verkligen fart på ishockeyn, trots att det under hans regeringstid bara tillkom en enda konstisbana, den på Sthlms stadion. Den var resultatet av ett initiativ av J, som i många år satt i Stadionstyrelsen och dessutom var ordf i RF:s idrottsplatskommitté.

J var också en flitig pennans man. Hans första bok hette Fotboll och ingick i en berömd serie, omfattande ett flertal idrotter. 1930 gav han ut Sportens historia, och han var flitig medarbetare i en rad tidningar. Trots att han så ofta och häftigt attackerades i pressen, undvek han alltid att gå in i personlig polemik. Han var en charmerande sällskapsmänniska och älskade att representera. På landskampsbanketter höll han i regel tal på det främmande lagets språk.

Otvivelaktigt var J en av Sveriges mest betydande idrottsledare och samtidigt den kanske mest omstridde. Han var en färgstark personlighet och en människa med många intressen och vittomfattande kunskaper.