Aron Johansson

Johansson, Aron, f 11 jan 1860 i Ryssby, Kron, d 2 april 1936 i Sthlm, Jak. Föräldrar: torparen Johannes Svensson o Lena Stina Jonasdtr. Elev vid Chalmersska slöjdskolan i Gbg 76, avgångsex från dess fackavd för byggn:konst 81, elev vid FrKA (Arkitekturskolan) 81–84, studieresa till Danmark, Tyskland, Belgien, Frankrike, Italien o Österrike 84–85, tjänstgörande arkitekt utom stat i överintendentsämbetet (från 1918 byggnadsstyr) från 84, anställd vid riksbyggena på Helgeandsholmen i Sthlm 89, studieresa till Berlin, Wien, Budapest, Paris o London 91, arkitekt för riksdags- o riksbanksbyggnaderna 92–06, led av arméns kasernbyggn:nämnd 07–13. — LFrKA 06.

G 1) 22 jan 90(–04) i Berlin m Clara Marie Agnes Herfordt, f 20 april 67 där; 2) 19 sept 08 i Danderyd m Ulrika Elisabeth (Ika) Ullman, f 17 mars 72 i Sättna, Vnl, d 1 febr 43 i Sthlm, Engelbr, dtr till förvaltaren Carl Magnus U o Agnes Dahlgren.

J:s karriär låg utanför den ordinära. Hans konstnärliga läggning och förmåga att skära gubbar i trä uppmärksammades av häradshövdingen J A Tornérhielm, som lät honom gå i skola i Landskrona. Efter häradshövdingens död övertogs mecenatskapet av James J Dickson i Gbg, som bekostade J:s studier vid Chalmers och konstakademin samt den första studieresan till kontinenten. Under studietiden i Sthlm var J även verksam vid Kasper Salins och I G Clasons arkitektkontor. I den årliga tävlingen med årskamraterna vid konstakademin, av vilka flera kom att höra till sekelskiftets elitarkitekter, såsom Boberg, Stenhammar och Wickman, tilldelades han och Boberg 1884 den k medaljen och resestipendier. J:s bevarade akademiprojekt avspeglar utbildningens tonvikt på en renässansmässig monumentalarkitektur och ett mycket detaljerat ritmanér.

Den första studieresan i Europa 1884–85 företog J tillsammans med studiekamraten Gustaf Wickman. Den ägnades i stort åt de konventionella arkitekturhistoriska monumenten men också åt moderna byggnader. Särskilt fäste sig arkitekterna vid det våldsamt monumentala justitiepalatset i Bryssel. Ytterligare en studieresa till huvudstäder på kontinenten och till London företog J 1891, två år efter att han anställts hos Helgo Zettervall för att biträda denne vid riksbyggena. Denna resa gällde då parlamentsbyggnader och nationalbanker.

Det är som den kritiserade arkitekten till riksdagshuset på Helgeandsholmen som J i huvudsak har blivit känd. Sedan Zettervall 1892 avsagt sig uppdraget, fick den unge J den väldiga och närmast omöjliga uppgiften att placera de två stora monumentalbyggnaderna på den utrymmesmässigt mycket begränsade holmen. J:s självständiga skisser, som dock tar fasta på Zettervalls principplan, godkändes 1893 och fastställdes året därpå. De uppvisade en klassicerande nybarock i anslutning till Semper och bar tydliga drag av riksdagshuset i Berlin. Detta framstår särskilt tydligt i den höga kupolbyggnaden, som dock avlägsnades ur förslaget 1896. Detaljformer ansluter medvetet till sv karolinsk barock. Projekteringsarbetet drog ut på tiden, en betydande kritisk opinion och motförslag försvårade arbetet, som helt vilade på riksdagens beslut, och först 1897 kunde byggnadsarbetena börja. Den långa byggnadstiden innebar kontinuerliga ändringar i detaljformer och inredningar. Den barockmässigt plastiska granitmuren och ett flertal interiörer bär drag av jugend. Till projektets mest slående lösningar hör Riksgatan med dess förkrossande monumentalitet i granit. Som prov på en förstklassig materialbehandling i olika slags granit och sandsten har byggnaderna få motstycken i landet. När den stod färdig var anläggningen omodern i stilhänseende och utsattes för hätsk kritik av den unga arkitekturgenerationen med Ragnar Östberg i spetsen. I den serie av utredningar och tävlingar med syfte att redigera om riksbyggnaderna, som inleddes redan under J:s livstid, deltog han 1921, bl a under mottot "Razzia", i en tävling om "slutligt ordnande av Helgeandsholmen". Hans förslag innebar låga galleribyggnader utmed riksdagshusets förgård. Senare under 1920-talet utförde han förslag till förenkling av husets exteriör, vilket genomfördes först under 1940-talet.

Vid sidan av arbetena på Helgeandsholmen har J en ganska bred produktion av bank- och förvaltningsbyggnader. Genomgående drag är en noggrann och säker materialbehandling i natursten. Vid en tävling 1894 för Sthlms stads sparbanks nybyggnad vid Rosenbad segrade J med ett förslag i florentinsk ungrenässans — han presenterade även två alternativförslag i barock respektive italiensk sengotik. Den uppförda byggnaden (färdig 1897, senare påbyggd) är uttrycksfull med den kraftiga taklisten i kalksten och bottenvåningens skarptecknade rustik i granit, som kontrasterar mot röda putsytor. Med ökad pregnans går detta fasadschema igen i Gävle stads sparbank i Gävle, här med växling mellan kolmårds-marmor och röd granit. Helt stenklädd är också byggnaden för Bankab Sthlm-Öfre Norrland i Luleå (1901–03) med en karaktäristisk trappgavel mot torget.

Under 1890-talet och kring sekelskiftet stod J som arkitekt för riksbanksbyggnaderna i Karlstad, Örebro (färdig 1899) och Kalmar (färdig 1902). Banken i Karlstad har en klassicistisk putsfasad med kraftig linjerustik och med ett originellt sidoställt entrévalv. I övervåningen är direktörsbostaden inrymd. Liknande disponering finner man i Örebro-banken, som är en paviljongartad byggnad med brutet tak, takbalustrad, kolossalpilastrar och lätta festongmotiv, kanske det vackraste av J:s arbeten i anslutning till sv 1600-tal. Liknande detaljformer men helt andra proportioner har byggnaden i Kalmar, där bank, post, telefon och telegraf samt riksbanksdirektörens bostad samsas inom ett stort tornkrönt komplex. Till denna genre hör en rad senare projekt och uppförda byggnader såsom landsstatshuset i Härnösand (1906–09).

Efter invigningen av riksdagshuset 1905 och riksbanken 1906 var J sysselsatt med om- och tillbyggnad av gamla riksdagshuset på Riddarholmen. Tillbyggnaden åt Riddarfjärden (1908–11) utfördes för domänstyrelsen med en tornkrönt byggnad som associerar till Riddarholmens 1600-talspalats.

J företräder en arkitekttyp som med säker formkänsla följsamt tar upp tendenser i arkitekturutvecklingen utan att själv bryta nya banor. Med mäktiga, borglika volymer i mörkrött tegel och granit ansluter han omkring 1910 till den från Danmark och övriga Nordvästeuropa influerade tegelstilen genom en lång rad byggnader på olika håll i landet. Det gäller såväl Danviks hospital (1902–15), med dess överdådigt rika siluettverkan mot Saltsjön, som en serie byggnader för telegrafverket. Den inleddes med huvudstationen vid Jakobsbergsgatan i Sthlm (1908). I televerket i Norrköping (1909) visar J en stor, klart jugendmässig volym, där bottenvåningens mjukt huggna sten och upprepade horisontala stenhand, kakelplattor och olikformade muröppningar bidrar till ett livligt intryck. Dess komposition med höga brutna takfall går igen i sparbanken vid Fristadstorget i Eskilstuna (1914–16). Detta torg har fått ytterligare en dominerande byggnad efter J:s ritningar, nämligen televerket (1914–16). Liksom på dess tvilling, televerket i Uppsala (1916), är den stora volymen markerad genom höga valmade tak och mörka slutna tegelfasader med krenelerat sidotorn. Detaljerna i granit är sällsynt uttrycksfulla med figurativa motiv. Nära dessa byggnader står också televerken i Lund (1910–15), med ett runt krenelerat hörntorn, och i Halmstad (1918–20). J:s telegrafstationer och bankhus utgör vackra prov på den materialmedvetna arkitekturen vid 1900-talets början. För televerket var han verksam in på 1930-talet.