Martin Johansson

Johansson, Martin, f 9 sept 1837 i Villstad, Jönk, d 26 juni 1908 i Härnösand. Föräldrar: folkskollär Emanuel Johannisson o skollär Brita Månsdtr. Inskr vid UU 7 sept 58, FK 1 febr 62, disp 62, FD 30 maj 63, TK 14 dec 65, doc i Nya testamentets exegetik 10 jan 66, allt vid UU, prästv i Växjö 5 okt 66, teol fak:s vid UU notarie ht 67—vt 70, en av utg av Teol tidskr 68—78, ensam utg 76—89, pastorsadj i Helga Trefaldighet, Uppsala, okt 68—mars 70, tf adj i pastoralteologi vid UU ht 68—1 maj 70, ord adjunkt där o kh i Börje, Upps, 17 febr 70, ad jung led av Uppsala domkapitel 28 maj 70—76, ord led där 77—88, tf prof i pastoralteologi vid UU ht 71—ht 75 o läsåret 76—77, TD där 1 juni 77, prof i dogmatik o moralteologi där 10 aug 77, inspektor för Fjellstedtska skolan 78—89, led av bibelkommissionen 16 maj 78—85, kh i Gamla Uppsala prebende-pastorat 11 dec 79, biskop i Härnösands stift 12 okt 88, led av kyrkolagskomm nov 90— maj 91.

G 15 juni 70 på Strömsrum, Ålem, Kalm, m frih Vendia Magdalena Rappe, f 19 okt 36 där, d 30 sept 99 i Härnösand, dtr till godsäg frih Adolf Fredrik R o Ulrika Catharina Vilhelmina Hammarsköld.

Som nybliven student erhöll J 1858 "kondition" hos P Fjellstedts vän friherre A F Rappe på Strömsrum. Påverkad av föräldrarnas fromhet och den levande kristendom han där mötte kom han till fördjupad religiös klarhet 1859. Genom sina studier och forskningar och sitt engagemang i den teologiska och kyrkopolitiska debatten utvecklades J till att bli en av de ledande krafterna inom den uppsaliensiska lågkyrkligheten. Han blev medredaktör i den av A F Beckman startade Teologisk tidskrift strax efter sin återkomst från en vistelse som stipendiat i Tyskland och Schweiz 1866—67. I denna tidskrift, som han utgav ensam 1876—89, skrev han ett 70-tal artiklar och medverkade samtidigt i andra publikationer. 1870—76 föreläste J som adjunkt i pastoralteologi och 1877—88 som prof i dogmatik. Han lät bl a trycka sina utförliga föreläsningar om de nya evangeliiperikoperna. Som ledamot av bibelkommissionen lade J ned ett omfattande arbete på en provöversättning av Nya testamentet, och med än större entusiasm grep han sig sedan an med forskningarna och föreläsningarna i dogmatik.

I Teol tidskrift 1871 skrev J dels en starkt kritisk artikel med anledning av P P Waldenströms förkunnelse, dels en positivt hållen artikel om läseriet. Detta var enligt J trots sina brister en glädjande företeelse inom kyrkan. För honom var läseriet inte liktydigt med avvikelse från eller ringaktande av denna. Han avgränsade läseriet från separatism och sektanda och uppfattade detta som en hela livet genomträngande åskådning, enligt vilken det erfordras en större religiositet för att nå saligheten än den, som är vanlig bland människorna, en åskådning som därför i teori och praxis skiljer mellan Guds barn och världens barn. Men han tog avstånd från pietismen, för att den "försyndade sig mot humanismen". Kyrkans liv skulle enligt J genomtränga alla mänskliga förhållanden.

J fann vidare, att förekomsten av det särskilda prästämbetet inte uteslöt, att lekmän på enskild väg förkunnade Guds ord, men han ogillade lekmannapredikanter, som övergav sina yrken och ägnade sig helt åt en verksamhet, som hörde det prästerliga ämbetet till. Han försvarade Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS), så länge missionsföreningarna var kyrkotrogna. J lade viss vikt vid den k förordningen av 11 dec 1868 angående särskilda sammankomster för andakter. Dels åskådliggjorde denna, att den kyrkliga lagstiftningen visat sig vara oförhindrad av Confessio Augustana art 14 att tillåta lekmannapredikan, dels garanterade den, att utövningen av denna fri- och rättighet var ställd under den kontroll som behövdes. De världsliga straffsatserna borde dock ersättas med kyrkliga tuktbestämmelser (förlust av kyrkliga rättigheter).

Samtidigt som J ansåg läseriet — såsom han definierade det — värt kyrkans stöd, förutsatte han, att de fria sällskapen och samfunden intog en tjänande ställning till kyrkan och undvek allt som kunde undergräva förtroendet för denna. Liksom den s k Erlangen-teologin, vars främsta företrädare han besökte 1866—67, utgick J från det religiösa perspektivet och förband detta med det auktoritativa. Påverkan från Erlangen-teologerna märks även i J:s teologiska författarskap.

Betecknande för J:s uppfattning är, att han för Uppsala domkapitels räkning yttrade sig positivt om 1872 års katekesförslag, i vilket den lindblomska katekesens neologi var eliminerad. Belysande är också, att J fann den waldenströmska rörelsen mindre ärlig än den äldre separatismen, och att han betraktade brytningen mellan EFS och Waldenström som ett hälsotecken.

Den vid 1870-talets mitt intensifierade debatten om församlingssynen bidrog till att J då inriktade sitt studium på kyrkobegreppet. I motsats till den lundensiska högkyrklighetens företrädare betonade han kyrkans karaktär av communio sanctorum. Men han såg fördenskull inte bort från aspekten på kyrkan som frälsningsanstalt. Hans undersökning av bekännelseskrifterna och Luthers och andra reformationsmäns utsagor visade, att det lutherska kyrkobegreppet höll stånd inför en skriftenlig dogmatisk granskning. Denna sin slutsats försvarade J med framgång i den efterföljande debatten. Därvid framhöll han, att kyrkan borde hävda sin självständighet främst genom sin undervisning. För sin egen utveckling borde varje kyrka lära av andra. Men endast om ett kyrkosamfund sätter nådens evangelium åsido, kan det vara eri plikt för det samfund, som tror sig ha ett renare ljus, att ingripa missionerande. J hade här framförallt spridningen av reformert uppbyggelselitteratur och reformerta samfunds mission i Sverige i tankarna.

J vann en stark ställning i den teologiska fakulteten och en god kontakt med de studerande. Hans kunnighet och nit kom till stor användning i Uppsala domkapitel. Under J:s medverkan kom de allmänna sv-lutherska prästkonferenserna till stånd, och på kyrkomötena var han en av de mest aktiva alltifrån 1878, då kyrkomötet biträdde hans förslag om total revision av kyrkohandboken. I linje med sin grundsyn på läseri och lekmannaverksamhet motsatte sig J det vid 1883 års kyrkomöte framlagda förslaget, att lekmän skulle få uppträda som förkunnare även vid offentlig gudstjänst. Både i kyrkliga och akademiska sammanhang gjorde sig J känd som en orädd och skicklig debattör. Som föreläsare och även som predikant synes han i viss mån ha utmärkts av en sko-lastikers dialektiska skärpa och åtföljande stränghet.

J tillträdde biskopsämbetet i Härnösand som den tredje av den uppsaliensiska lågkyrklighetens ledande män. Han efterträdde L Landgren (1876—88), som i sin tur kom efter A F Beckman (1864—75). Även om föregångarna gjort stora insatser återstod för J väldiga arbetsuppgifter. Trots en nervös magåkomma visade han sig ha obrutna krafter. Förutom det att han grep sig an med allt som förväntades av honom i det omfattande stiftet, var han handlingskraftig nog att hinna ägna sig åt en rad viktiga frågor på riksplanet. Som ledamot av kyrkolagskommittén satte han i mångt och mycket sin prägel på de betänkanden och förslag, som denna under de närmast följande åren framlade angående bl a stiftsstyrelsen, kyrkotukten, prästedens utbytande mot ett löfte, den enskilda själavården, nattvarden, konfirmationen och andra kyrkliga förrättningar, särskilda sammankomster för andaktsutövning, kyrkomötesförordningen, tillsättningen av präst-, kyrkomusiker- och lärartjänster, främmande trosbekännares förhållande till sv kyrkan och ändring av kapitel 1 § 1 i kyrkolagen. Vid 1893 års kyrkomöte spelade J en huvudroll i bekännelsefrågan, kyrkotuktsproblemet och spörsmålet om ny kyrkohandbok. Fram till och med biskopskonferensen 1898 var han en av huvudpersonerna i striden om lek-mannadopets kyrkorättsliga och dogmatiska värde. Vid 1898 års kyrkomöte var han engagerad i bl a psalmboksfrågan och vid 1903 års kyrkomöte i katekesfrågan och ärendet om kyrkomötesordningen.

Parallellt med allt sitt intensiva arbete med de rikskyrkliga problemen förmådde J utföra en kraftfull gärning som biskop i Norrland under 20 år. Den långa skolningen som domkapkelsledamot i Uppsala till en början under H Reuterdahl och sedan under A N Sundberg var därvid en god utgångspunkt. Med sitt herdabrev, som gav synpunkter på den kristna undervisningens betydelse, vann J ett gott insteg i stiftet. Både som preses i domkapitlet och vid sina omkring 100 visitationer lade han stor vikt vid församlingsbornas kristendomskunskap, kristna tro och sedliga liv. I linje därmed ligger även de ämnen J tog upp vid prästmötena. Med den bakgrund han ägde är det inte överraskande, att han gjorde vad han kunde för att främja folkskoleundervisningen liksom den högre undervisningen. Kulturarbetet i de nordligaste församlingarna, där läskunnigheten ännu var svag eller obefintlig, låg honom varmt om hjärtat.

Framstegen på stiftsorganisationens område blev betydande under J:s episkopat. Nya pastorat och prästtjänster tillkom, särskilt där sågverksindustri och gruvdrift skapat nya tätorter. Trots att prästbristen tilltog, synes J ha varit restriktiv med dispensgivning. Ett stort antal kyrkor och kapell byggdes jämte den nuvarande biskopsgården. Systematiskt såg han också till att värme installerades i kyrkorna. J hade uppmärksamheten fästad vid prästbordens skogsavkastning och bevakade skickligt prästerskapets rätt gentemot domänstyrelsen. Av förblivande betydelse var inte minst att J:s energiska kamp för delning av det väldiga norrlandsstiftet till sist ledde till seger. Däremot hann han inte se frukten av sitt arbete på att befria Härnösands församling från dess ställning som biskopens prebende, så att den erhöll rätt att välja egen kyrkoherde.

J var en utpräglad ordningsmänniska. Han kunde t ex förarga sig gång på gång över att tornuret på domkyrkan inte visade rätt tid. Men framför allt hade han sinne för andliga realiteter.