Thorsten G Jonsson

Jonsson, Thorsten Georg, f 25 april 1910 i Hörnsjö, Nordmaling, Vb, d 7 aug 1950 i Sthlm, Maria. Föräldrar: missionsbokhandl Nils Georg J o Maria Sandberg. Studentex i Umeå vt 28, inskr vid Sthlms högsk ht 28, FK där 15 dec 32, journalist vid Umebladet 33—35, i red för Bonniers konversationslex 38—42, i red för Det bästa 42—43, anställd vid DN från 43, dess New York-korresp 43—46, i kulturred från 46 (chef där 48), nämndeman vid Sthlms rådhusrätt 48—50. G 1 aug 37 i Undersåker, Jämtl, m Else Maria Dahlberg, f 22 jan 12 i Byske, Vb, dtr till hamnkapten Ernst D o Hulda Hedman.

Thorsten J växte upp som enda barn i ett hem som präglades av ljus gudsförtröstan. Föräldrarna tillhörde Evangeliska fosterlandsstiftelsen, där fadern också hade många förtroendeuppdrag. J deltog i juniorarbetet och konfirmerades på missionsinstitutet Johannelund i Sthlm. Hans kristna engagemang upphörde sedan utan svårare konflikter med föräldrarna. Modem dog 1927. Förhållandet mellan J och fadern var för sin tid sällsynt kamratligt.

J ville tidigt bli författare men var osäker på sina resurser. Han blev journalist för att ha ett skrivaryrke att vid behov falla tillbaka på. J uppfattade aldrig dagsjournalistiken som oförenlig med skönlitterärt författarskap, den gav honom tvärtom stoff som lämpade sig som underlag för den dokumentariskt inriktade berättarkonst han kom att odla. Insatsen som prosaist förbereddes på ett lika avgörande vis av de många översättningar j utförde, främst av moderna amerikaner. Hemingwaytolkningen blev stilbildande både för honom själv och för flera yngre författare. J:s litterära essäistik i skrifter som Stor-Norrland och litteraturen (1938), Martin Koch (1941) och Sex amerikaner (1942) är i mycket en kommentar till de noveller han samtidigt skrev. Diktsamlingarna Utflykt (1933) och Som ett träd (1938), där det originella ligger i virtuosa prosainslag, är också förövningar till det egentliga författarskapet.

Genombrottet kom med två novellböcker. Som det brukar vara (1939) tecknar vingklippt vardagsliv i västerbottnisk inramning och anknyter till norrlandsskildrare som Ludvig Nordström (dialektdialog) och Eyvind Johnson. Fly till vatten och morgon (1941) är tänkt som en novellkatalog över sv vardagsbrott. j utgår här från autentiskt material och syftar i sin socialt avslöjande skildring av udda och utslagna människor till en avromantisering av brottslingen. Dessa böcker, och särskilt Fly till vatten och morgon, blev bl a genom den "objektiva" berättarmetoden, där författaren konsekvent undviker att röja sin närvaro, av betydelse för yngre norrlandsberättare (t ex Sundman) och för en "hårdkokt" strömning under 40-talet. Men som P O Enquist visat i en (otryckt) studie över J:s kriminalnoveller innebär "objektiviteten" inte att J avstår från moraliska värderingar. Han styr hela tiden läsarens sym- och antipatier, gärna till brottslingens förmån, utom när det gäller hyckleri och annan oärlighet, som J hade särskilt svårt att fördra. Bakom objektivitetsidealet skymtar också J:s alltid vakna jagkritik, olusten "att göra jaget märkvärdigt på verklighetens bekostnad".

Amerikaåren blev upptakten till ett nytt skede i J:s författarskap. Essäboken Sidor av Amerika (1946) summerar briljant korrespondentens erfarenheter, med stark känsla för det fascinerande i Rooseveltepokens intellektuella klimat, men med blick också för avigsidorna, främst rashatet. De negativa erfarenheterna reflekteras med ökad insikt och skärpa i novellboken Dimman från havet, där det amerikanska samhället utstrålar en mördande köld. I Mörk sång (1949) presenterar J ett antal afro-amerikanska poeter.

Med romanen Konvoj (1947) nådde J en höjdpunkt i sitt författarskap och samtidigt sin största publikframgång. Konvoj bygger på minnen från den ubåtshotade överresan till Amerika, en livsresa i sammandrag med trygghet som det centrala temat. Huvudpersonen är en polsk flykting som ger uttryck åt en paradoxal livsförtröstan, en "trygghet med ingenting som grundval", och som av allt att döma gör det också för författarens räkning. Konvoj är J:s mest personliga bok, och här spelar han ut hela sitt konstnärliga register: en klart redovisad människosyn, ofta med ironisk udd, sinnrikt genomförd komposition, exakt och ändå mjukt noterade sinnesintryck. Fabuleringen står tillbaka för iakttagelse och analys. Stilens egenart ligger i en förening av sensualism och kylig precision, en musikalitet som tar sig än klarare uttryck i de noveller J skrev mot slutet av sitt liv.