D Hugo T Jungner

Jungner, Daniel Hugo Teodor, f 11 dec 1881 i Jung, Skar, d 29 febr 1940 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: lantbrukaren Olaus J o Inga Maria Larsdtr. Mogenhetsex vid h a l i Vänersborg vt 01, inskr vid UU ht 01, FK 28 maj 04, TK 31 maj 07, adj i kristendom o hist vid Katarina realskola i Sthlm 30 dec 10—25, FL vid UU 8 april 15, disp där 26 maj 22, FD 31 maj 22, förest för Södermalms arbetarinst 23—25, rektor vid Umeå h a l 27 mars (tilltr 1 juli) 25—30 juni 30, lär i kristendom, modersmålet, latin o filosofi där 25—29, led av stadsfullm i Umeå 27—30, lektor i kristendom vid Nya elementarskolan i Sthlm 22 nov 29, inspektor vid Äppelvikens elementarskola i Sthlm 27 mars 33, ordf i Samf för nordisk språkforskn från 37, i Sveriges religiösa reformförb från 38. — KorrespLVHAA 38.

G 13 aug 11 i Vilske-Kleva, Skar, m Anna Beda Sara Fogelqvist, f 14 aug 84 i Gudhem, Skar, d 4 aug 61 i Sthlm, Västerled, dtr till kh Anders F o Hilda Maria Bergmanson.

Jämsides med en betydande lärargärning gjorde Hugo J avsevärda vetenskapliga insatser inom flera forskningsgrenar: nordisk religionsforskning, runologi, ortnamnsforskning och arkeologi. Dessa skiftande insatser, som visar hans ovanligt vidsträckta intressen och hans mångsidighet som forskare, är i påfallande hög grad knutna till hans västgötska hembygd. Hans lärare under studietiden i Uppsala var i första hand språkforskarna Adolf Noreen, Otto von Friesen och Bengt Hesselman, men han hade också kontakter med prof i jämförande fornkunskap Oscar Almgren.

J:s mångsidighet och bundenhet till Västergötland fick ett klart uttryck i hans doktorsavhandling Gudinnan Frigg och Als härad (1922), av honom betecknad som hembygdsstudier. Avhandlingen är en studie i Västergötlands religions-, språk- och bebyggelsehistoria. J bygger här vidare på en av honom tidigare publicerad studie med titeln Fornvästgötar på vandring. Är Als härad en skapelse från den första Frigg-entusiasmens dagar? (1920). Han utgår kort sagt från det intressanta förhållandet, att fem ortnamn, eljest ej belagda (Friggeråker, Lovene, Saleby, Slöta och Synnerål), förekommer inom två västgötska områden, vilka ligger på ganska kort avstånd från varandra. De två ortnamnsgrupperna visar enligt J, att en folkförflyttning, som han anser bör förläggas till omkr 100 f Kr, har ägt rum inom landskapet och att de flyttande har uppkallat sina nya boplatser efter sin tidigare hembygds ortnamn. Avhandlingen vittnar om uppslagsrikedom och en aktningsvärd insikt på flera områden, och den kom p g a vissa något vågade hypoteser och en del djärva kombinationer att stimulera till vetenskaplig debatt (se nedan under Källor art:ar av Wessén, Wikman o Sahlgren). Den avslutas med en omfångsrik redogörelse för Saleby sockens runinskrifter, som faller helt utanför ämnet men visar J:s intresse för runundersökningar. Avsnittet innehåller bl a en detaljerad beskrivning av Saleby-stenens ganska svårlästa inskrift. J lyckades där fastställa den riktiga läsföljden av runorna.

I fortsättningen skulle runologin bli J:s huvudsakliga forskningsområde. Han ger en översikt av Västergötlands sex urnordiska inskrifter i Festskrift till Hugo Pipping (1924) och behandlar runstenen vid Stora Ek i Vadsbo i Fornvännen 1927. I den senare uppsatsen hävdar J, att den svårtolkade inskriften är ett västgötskt arvsdokument. I samma tidskrift publicerade han 1936 en ingående undersökning av en västgötsk besvärjelse mot gengångare, den s k Högstena-galdern, ett 1920 påträffat runristat bronsbleck, och lyckades otvivelaktigt finna den i huvudsak riktiga tolkningen.

När uppsatsen trycktes, hade J sedan ett par år — från 1933 — VHAA:s uppdrag att undersöka och utge Västergötlands runinskrifter. Detta arbete skulle ingå i det av akademin sedan länge planlagda stora corpusverket Sveriges runinskrifter. Fr o m nämnda år reste J för detta ändamål varje sommarferie omkring i landskapet, vid några tillfällen i sällskap med bl a Elias Wessén och Arthur Norden.

Sommaren 1937 uttogs genom riksantikvarieämbetets försorg ur Sparlösa kyrkmur en runsten, som visade sig vara ristad även på de sidor som hade legat dolda i muren. Upptäckten av Sparlösastenens dittills okända sidor var en stor runologisk händelse, och J gav sig naturligtvis omedelbart i kast med den besvärliga och tidsödande uppgiften att försöka tolka inskriften och de sensationella bilderna. I Fornvännen 1938 tryckte han sin första större uppsats om stenen. Uppsatsens främsta syfte var enligt J att "lämna bidrag till en diskussion, som kan bl a bli till gagn för Sparlösastenens publicering i Västergötlands runinskrifter". Tyvärr hann J aldrig fullfölja detta stora verk (fullbordat 1970).