O Gottfrid Karlsson

Karlsson, Oscar Gottfrid, f 6 febr 1882 i S:t Per, ög, d 29 juni 1953 i Vadstena. Föräldrar: snickaren Johan K o Maria Karlsson. Gälbgjutare o metallarb 96—00, lokeldare 00—18, ordf i Sv järnvägsmannaförb:s avd 193 06—43, led av styr i Vadstena arbetarekommun 07 o 10—32, led av Vadstena stadsfullm 11—19, lokförare 18—45, led av Sv järnvägsmannaförb:s förstärkta styr 18— 40, ordf i förbundsrådet 41—45, landstingsman 19—52 (ordf 47—51), led av landstingets förvaltn:utsk 28—52 (ordf 46—52), led av AK 19—32, av S:t Pers kommunalnämnd från 20, av direktionen för Vadstena lasarett o sjukhem från 21 (ordf där från 30), led av Kooperativa förb:s (KF:s) förvaltn:-råd 24—52 (ordf 38—52), av epideminämnden från 30, av direktionen för Birgittas sjukhus från 31 (v ordf där från 35), led av FK från 33 (led av konstit:utsk från 33, ordf i 3:e tillf utsk 49), ordf i komm ang tjänsteförteckn rör sinnessjukhus dec 40—jan 43, led av styr för KF:s förhandl:organisation 43—52. G 15 nov 08 i Vadstena m Hildur Aquilina Eriksson, f 13 juni 80 i Rogslösa, Ög, d 12 juni 73 i Vadstena, dtr till Per Gustaf E o Karolina Persdtr.

Gottfrid K växte upp i ett fattigt hem o sattes fjortonårig i lära hos en gälbgjutare i Vadstena. Efter den treåriga lärotiden var han ett halvår metallarbetare i Norrköping, varefter han återvände till hemstaden för att 1900 bli extra lokeldare vid Fågelsta— Vadstena—ödeshögs järnväg. Som järnvägsman — han blev ordinarie lokeldare 03 o lokförare 18 — blev han en av pionjärerna i det fackliga arbetet. Han var 06 med om att bilda järnvägsmannaförbundets avdelning 193 i Vadstena o blev då dess ordf. 18 invaldes K i den då konstituerade förstärkta förbundsstyrelsen, o då denna den högsta beslutande myndigheten mellan kongresserna i nov 40 ändrade namn till förbundsrådet, utsågs K till dettas ordf från 1 jan 41. Han kvarstod på denna post till pensioneringen 45.

Till K:s kontakter med folkrörelserna hörde också hans tidiga engagemang i nykterhetsrörelsen o kooperationen; i båda tog han aktiv del under hela sitt liv. Inom den förra verkade han först i blåbandsrörelsen, därefter i Nykterhetsorden Verdandi (NOV) och senare framför allt i IOGT o Järnvägsmännens helnykterhetsförbund. Kooperationens idéer intresserade honom från unga år, o han hörde till stiftarna av Vadstena konsumtionsförening 07. Han invaldes 24 i styrelsen för östgötadistriktet av KF o blev s å medlem av KF:s förvaltningsråd, där han 38 utsågs till ordf, kooperationens högsta förtroendepost. Med sina vidsträckta förbindelser o sin förmåga att ena stridiga viljor kom han att betyda mycket för KF:s utveckling i brydsamma lägen under andra världskriget o de närmaste efterkrigsåren. K var också styrelseledamot i Kooperationens förhandlingsorganisation från dess bildande 43. På grund av sjukdom lämnade han dessa uppdrag 52.

K:s karriär inom folkrörelserna löpte parallellt med hans politiska verksamhet. Redan 06 var han med om att i Vadstena bilda både dess arbetarkommun o den socialdemokratiska ungdomsklubben o fyra år senare invaldes han som den förste socialdemokraten i Vadstena stadsfullmäktige. Det konservativa Östgöta-bladet skrev om denna händelse i stadens historia, att K inte hörde till dem "av vilka ett radikalt rabalder är att förvänta, och det har sagts oss, att han vid diskussioner har för sed att uppträda behärskat och sakligt". K blev också snabbt respekterad av sina politiska motståndare o kom att spela en betydelsefull roll på det kommunala området. Sina viktigaste insatser gjorde han dock i Östergötlands läns landsting, där han var ledamot från 19 o i vars förvaltningsutskott han tog plats 28. Speciell uppmärksamhet ägnade han åt sjukvårdsfrågorna — han var t ex 22 år ordf i lasarettsdirektionen i Vadstena — men det var framför allt genom sin samarbetsvilja som han vann den starka ställning som slutligen ledde till ordförandeskap i landstinget o dess förvaltningsutskott.

Under hela sin tid i landstinget var K samtidigt riksdagsman. Också i den egenskapen arbetade han för större sjukvårdsresurser; han motionerade t ex flera gånger om bättre arbets- o lönevillkor för sjukhuspersonalen, särskilt sinnessjukhusens, o blev ordf i 1940 års kommitté för översyn av främst sinnessjukhusens tjänsteförteckning, vars be- tänkande lades till grund för den proposition som bifölls av 43 års riksdag. I motioner o yttranden bevakade han även nykterhetsrörelsens o kooperationens intressen, varjämte han bl a behandlade närings- o folk-hushållningsfrågor samt allmänna pensions-o löneproblem. Under andra världskriget hörde han till de mera uppmärksammade förespråkarna för införande av skatt på oförtjänt värdestegring av fast egendom, inskränkningar i tryckfriheten som en beredskapsåtgärd samt avskaffande av de kvarvarande rösträttsstrecken. Genom sitt ovanligt långvariga ledamotskap i konstitutionsutskottet blev K en av riksdagens förnämsta experter på dettas ärenden. Han var också 49 ordf i FK:s tredje tillfälliga utskott, som utarbetade det förslag till ny ordningsstadga som senare fastställdes av kammaren. Sina sista yttranden avgav han i debatten om ändrade bestämmelser om andrakammarval 17 maj 52, då han, som alltid varit anhängare av det proportionella valsystemet, sade sig förorda majoritetsvalprincipen framför införande av tilläggsmandatsystemet.

K var högt värderad som riksdagsman. I sina minnesord framhävde talmannen hans gedigna personlighet o "alltid vänliga och trofasta handslag".