Hugo Johan Hamilton

2 Hamilton, Hugo Johan, brorson till H 1, f 1668 el 69 i Västergötland, d 9 jan 1748 på Tuna, Rystad (Ög). Föräldrar: generalmajoren o landsh frih Malkolm H o Catharina Makeléer. Fänrik vid Älvsborgs reg 30 juli 83, löjtn vid livgardet 1 juli 92, kapten vid Älvsborgs reg 17 febr 95, överstelöjtn vid Livdragonreg 4 april 00, överste för reg 29 nov 00, generalmajor o chef för Östgöta kavallerireg 4 dec 08, avsked 16 okt 47, generallöjtn 14 mars 20, general 9 april 22, fältmarskalk 16 dec 34.

G 1) 7 mars 99 på Örby, Brännkyrka (Sth) m Eva Catharina Falkenberg af Trystorp, f 12 juli 80 i Sthlm, d 5 sept 07 i Stettin, dtr till landsh Henrik F o frih Christina Maria Kruse af Kajbala; 2) 4 juli 23 i Sthlm (Hovf) m grev Anna Fleming, f 82, d 9 nov 37 på Tuna, dtr till k rådet o presidenten frih Klas (Hermansson) F af Liebelitz (bd 16) o frih Anna Cruus af Gudhem.

H gick 1692 i utländsk krigstjänst, först i den franska armén, där han deltog i belägringen av Namur och slaget vid Stenkerke, och följande år i den holländska, där han bl a var med om slaget vid Neerwinden 1693. Efter återkomsten till Sverige hann han skapa ett eget hem, innan Stora nordiska kriget bröt ut. H utnämndes till överstelöjtnant vid det nyuppsatta Livdragonregementet och förde befälet över fyra av dess skvadroner i slaget vid Narva 20 nov 1700. Nio dagar efteråt befordrades han till överste som belöning för visad tapperhet. Han utmärkte sig i slaget vid Kliszow och ingick därefter i C G Rehnskiölds kår, som skyddade Warszawa. Våren 1704 insjuknade han i »stark tvinsjuka» och fick i juli permission av Karl XII att fara till Sverige för att sköta sin hälsa.

Först efter ett år återvände H till Polen och fick hösten 1705 i uppdrag att eskortera kung Stanislaus' gemål från Posen till Stettin. Han var med i slaget vid Fraustadt 3 febr 1706 och deltog med sitt regemente i massakern på de omringade ryska trupperna. Under vistelsen i Sachsen 1707 fick han besök av sin maka, men under hemresan insjuknade hon och avled i Stettin.

H följde armén på tåget mot Ryssland och utnämndes i dec 1708 i Ukraina till generalmajor och chef för Östgöta kavalleriregemente. Han följde kungen under operationerna utmed Vorskla jan 1709 och detacherades följande månad med fyra regementen för att förhärja landet, vilket uppdrag han utförde lika samvetsgrant som skoningslöst. I slaget vid Poltava 28 juni 1709 förde han befälet över både östgötaryttarna och de skånska ståndsdragonerna. Han deltog i förföljandet av det ryska kavalleriet, och i slutskedet högg han in mot ryssarnas högra flygel för att trygga den sv arméns återtåg. Därvid blev han själv tillfångatagen.

H fördes i juli till furst Mensjikovs slott Oranienburg vid Don och kom vid nyårstiden till Moskva. Här ingick han i den centralorganisation för fångarnas understöd, som Carl Piper upprättat. På egen borgen upplånade han stora summor och fick av Piper beröm för den flit han visat att bevara sitt manskap. I juni 1710 berättade han för G H v Müllern: »alla av mitt regemente som fångna äro har jag bis dato konserverat på min kredit». Från sept 1710 —jan 1711 ingick han i det råd, som under Pipers frånvaro bevakade fångarnas intressen. H förflyttades 1715 till den lilla fångkolonin Kasan (50 mil öster om Moskva) och kvarstannade där till krigsslutet.

H, som befordrats till general av kavalleriet, återkom till Sthlm i maj 1722 och återtog befälet över sitt regemente. Han slog sig ner på överstebostället Tuna och ingick följande år nytt äktenskap. Genom sin maka Anna Fleming ärvde han en stor del av Boo och Iboholms sätesgårdar i Örebro län, och genom byte och köp skapade han här ett fideikommiss, som blev den friherrliga ätten Hamiltons stamgods. 1727 fick han k tillstånd att omväxlande vistas på Boo och Tuna. Genom sin maka förvärvade han också Zinkensdamms egendom i Sthlm.

H blandade sig inte i frihetstidens partistrider. Han ingick i 1723 års försvarskommission och sökte genom mönstringar och övningar rycka upp armén ur dess förfall. På ständernas förslag upptogs han 1727 till riksråd men föll igenom. Han utnämndes 1734 till fältmarskalk och satt senare som ordförande i krigsrätten över generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock. Då Fredrik I i början av 1743 övertog ledningen av försvaret, tjänstgjorde H som hans rådgivare. Han åtföljde kungen, när han i juni mötte de upproriska dalkarlarna och tog en verksam roll i kuvandet av »Stora daldansen».

I aug 1743 kallades han av kungen till chef för armén i Skåne och överbefälhavare, men ständerna utsåg i stället den kände hattgeneralen G F v Rosen till överbefälhavare. H, som inte ville underordna sig v Rosen, avsade sig i okt befälet i Skåne. Sin avskedsansökan gav han en onödigt utmanande form, som föranledde skarpa reflexioner i rådet. Fyra år senare lämnade han också sin regementschefsbefattning.

H hörde enligt N Reuterholm inte till »det djupsinniga folket» men åtnjöt allmän aktning för sin obesticklighet. F A v Fersen kallar honom »hedersmannen». I motsats till många andra greps han aldrig av defaitism utan arbetade ihärdigt på att förbättra försvaret.