Henrik Hammarberg

Hammarberg, Henrik, f 27 sept 1686 på Viredaholm, Vireda (Jönk), d 25 jan 1768 där. Föräldrar: överjägmästaren Gustaf H o Brita Henriksdtr. Inskr vid LU 4 dec 02, vid universitetet i Greifswald 19 maj 05, jur disp där 5 sept 05, auskultant i Göta hovrätt 16 nov 07, regementskvartermästare vid N skånska kavalleriet 9 nov 09, ryttmästare där 12 febr 10, ryttmästare vid livreg till häst 6 okt 16, häradsh i Luggude, Rönneberga o Onsjö härader (Malm) med lagmans n h o v 22 april 19, lagman i Uppland 24 nov 37, v president i Göta hovrätt 17 nov 39, justitiekanslers n h o v 9 nov 50, president i Svea hovrätt 17 dec 51—11 juli 53.

G 11 dec 10 på Össjö (Krist) m Abela Juliana Silfverskiöld, f 1 jan 90, d 14 nov 28, begr 6 dec 28 i Bosjökloster (Malm), dtr till prof Niklas S o Juliana Sigrid Gripenflycht.

H var sonson, till Samuel Hammarinus (s 156). Han studerade först i Lund och disputerade sedan i Greifswald på en juridisk avhandling, vistades omkring ett år i Paris och uppsökte i april 1707 Karl XII i Sachsen. Emellertid hade H, som han själv säger, ingen kallelse att bli militär, utan började auskultera i Göta hovrätt. Han satt i krigsrätter och en stor undersöknings- kommission, tillsatt i febr 1708 med generalguvernören Magnus Stenbock som ordförande. När kriget mot Danmark upptogs hösten 1709, övergick H emellertid till militärtjänst och blev Stenbocks adjutant. När danskarna landstigit, sändes han 2 nov som kurir till defensionskommissionen för att meddela detta. Stenbock hade i skrivelsen, H ovetande, inryckt en rekommendation för honom att bli regementskvartermästare vid Norra skånska kavalleriet, och han fick också i Sthlm fullmakt på denna tjänst. Efter många svårigheter lyckades han ta sig tillbaka till Stenbock och tjänstgjorde ibland som tf generalkvartermästarlöjtnant.

H deltog i slaget vid Hälsingborg 28 febr 1710. När segern var säkrad, sändes han i all hast som kurir till Sthlm och blev vid framkomsten hyllad och belönad av arvprinsessan Ulrika Eleonora med medalj i guld och 50 dukater. Intressant är emellertid, att den av Snoilsky i »Stenbocks kurir» beskrivna färden ingalunda företogs till häst utan med skjuts. Verifikationer till 1710 års räntekammarbok visar detta (Mollstadius).

När danskarna lämnat landet, övertog H det arrende av Bosjökloster, som hans far tidigare haft. Efter Karl XII:s död sökte sig H åter till domarbanan. Han blev 1737 lagman i Uppland, några år senare vice president i Göta hovrätt och slutligen 1751 president i Svea hovrätt. På riddarhuset var han en respekterad talare. Under de häftiga debatterna 1739 höll han ett stort anförande, präglat av tankeskärpa och vidsynt mildhet i frågan om de anklagade riksrådens avsättning. 1753 drog han sig tillbaka till privatlivet och bebodde därefter sin gård Viredaholm.

H är även känd som poet. 1719 framträdde han med anledning av Karl XII:s död med dikten Hieltars hårda öde. Redan som ung hade H varit religiöst intresserad. På 1720-talet under lagmanstiden på Bosjökloster sysslade han på allvar med teologiska frågor speciellt med de eskatologiska problemen, särskilt frågan om de »eviga straffen», vilka han förkastade (jfr Pleijel). Den beständiga herdinnan, en versifierad herdeidyll i två akter, anses enligt traditionen vara författad av H. Den bör i så fall ha skrivits i hans ungdom och tryckts först senare.