Greta Hammarsten

4 Hammarsten, Greta, f 22 mars 1896 i Sthlm (Maria), d 17 juli 1964 i Sthlm (Kungsh). Föräldrar: ingenjören Karl Henrik Vilhelm Norrbin o Gerda Constantia Mathilda Nordström. Elev vid Södermalms h läroanstalt för flickor ht 11, anställd vid Förs:ab Skandia i Sthlm 14—18, privatassistent vid Karol inst:s med kemiska institution 19—27, studier i mikroanalys vid univ i Graz 23, vetensk studier vid Carlsberg laboratorium i Khvn 21 mån 27, 28 o 30—31, inskr vid LU med dispens från studentex 18 mars 30, eo amanuens vid med-kemiska institutionen 1 april 30—30 juni 33, amanuens där 1 juli 33—30 juni 34, MK 1 sept 33, vik laborator i klinisk kemi vid med kliniken under olika perioder 36—40, disp 8 maj 37, assistent vid nämnda institution 1 juli 37—30 juni 38, ML 16 april 40, doc i medicinsk o fysiologisk kemi 23 april 40, MD 31 maj 40, allt vid LU, extra klinisk laborator vid Karol inst med tjänstgöring vid Serafimerlasarettets laboratorium 40—45, överläk vid Södersjukhusets kliniskt-kemiska laboratorium 45—62, doc i klinisk kemi vid Karol inst 1 febr 46.

G 4 aug 18(—28) i Sthlm (Sofia) m prof Einar H (H 3).

Greta H var en pionjär och en central personlighet inom den kliniska kemin i Norden. Tidigt inriktad på analytisk kemi förstärkte hon sin utbildning med vistelse på Pregls mikroanalytiska laboratorium i Graz och på Carlsberglaboratoriet i Khvn hos S P L Sörensen och Kaj Linderström-Lang, samt genom samarbete med sin dåvarande make, Einar Hammarsten, vid Karolinska institutet. Vid Carlsberglaboratoriet framlade hon 1929 ett arbete om det njurstensbildande kalciumoxalatets olika kristallina former och dessas löslighet. Av praktisk betydelse blev hennes påvisande att magnesiumsalter underlättar lösligheten och minskar risken för konkrementbildning. Nästa stora analytiska arbete från samma laboratorium kom 1932 och handlade om lösligheten hos urinsyran och dess salter, näst kalciumoxalatet den viktigaste konkrement-bildaren i urinvägarna. Från professor Erik Widmarks medicinsk-kemiska institution i Lund utkom 1930—44 en serie högklassiga arbeten av H över sambandet mellan nutrition och njurstensbildning, sedan hon där påbörjat regelrätta akademiska studier. Kalciumoxalatkonkrement i njuren framkallades hos råttor på en acidogen, oxalsyrerik och magnesiumfattig diet. En fullvärdig diet rik på vitaminer och med lämplig kalcium-och magnesiumhalt kunde åstadkomma upplösning av konkrementen.

I ett stort antal skrifter betonades vikten av en adekvat vitamin- och kalcium-magnesiumhalt i den mänskliga kosten till förebyggande av konkrementbildning i urinvägarna. H:s gradualavhandling om Calciumoxalat als Steinbildner i den Harnwegen (1937) är till form och innehåll ett klassiskt arbete, som 20 år senare för henne medförde det hedrande uppdraget att skriva kapitlet om Calcium oxalate stones i Arthur J Butts handbok om Etiological factors in renal lithiasis 1956. I Kvinnans egen läkarbok, 1950, skrev H en elegant och saklig artikel på 25 sidor om Vår föda och hälsa.

Efter överflyttningen till Serafimerlasarettet 1940 och senare till Södersjukhuset i Sthlm som föreståndare för kliniskt-kemiska centrallaboratoriet hopades andra kliniska arbets- och forskningsuppgifter. Under H:s energiska ledning expanderade det kliniska centrallaboratoriet på Södersjukhuset och blev ett naturligt centrum för betydelsefulla delar av sjukhusets vetenskapliga aktivitet. Intresset för njurstenssjukdomarna hölls fortfarande levande inte minst genom kontakten med sjukhusarbetet. Blod- och leversjukdomar kom närmast i ordningen och senare även den reumatiska arthriten. H:s intresse för cellbilden i benmärgs- och andra punktat gjorde henne till en anlitad expert på blodsjukdomarnas område. I samarbete med svenska och danska kolleger utförde hon 1950—53 en serie experimental-fysiologiska arbeten, som klart visade, att degenerativa leverförändringar med återverkan på blodbilden, som utvecklas efter underbindning av gallgången, kan mildras eller förebyggas, om djuret bär på levande foster, lever i parabios med artegen individ eller tillföres extrakt på mjälte.

Vid sidan av den här i korthet skisserade experimentella forskningen gjorde H en insats av mycket stora mått. Med hennes intresse för analysteknik och mot bakgrunden av dagssituationen, när de första kliniskt-kemiska laboratorierna i modern mening började inrättas, närmast i Gbg, Örebro och på vissa Sthlmssjukhus, låg det nära till hands att hon till ledning för kollegerna skulle sammanställa de förefintliga analysmetoderna. 1947 utkom också Kliniskt-kemiska analysmetoder på 630 sidor ingående i serien Klinisk Kemi utgiven av Astra, Södertälje. Samtliga analysförfaranden var kontrollerade av henne själv och endast i specialfall av medarbetare. Tack vare hennes gedigna utbildning, höga krav på exakthet och stora arbetsförmåga blev arbetet ett standardverk för laboratorierna i Norden. 1955 kom en utvidgad andra upplaga, nu med nya metodologiska bidrag från ett trettiotal kolleger. I ett appendix 1957, Laboratorieprov, ägnades dessutom kapitel åt antikoagulationsterapi, vätskebalans, cystinuri och B12-analys.

Genom sin vilja och förmåga till samarbete, sin beläsenhet och villighet att uppta och pröva nya metoder och frågeställningar blev H en stor tillgång för den krets av studenter och forskare, som slöt sig kring henne såväl under tiden i Lund som vid Södersjukhuset i Sthlm. Hon karakteriseras av en medarbetare som »en personlighet med en ovanlig och specifik profil, vital, stimulerande, effektiv på ett för henne alldeles speciellt sätt, vänfast och hjälpsam».