J Sigurd Hansson

Hansson, Johannes Sigurd, f 12 (enl fb 15) dec 1870 i Fleninge (Malm), d 31 dec 1942 i V Frölunda (Göt). Föräldrar: lantbrukaren Nils H o Kjersti Nilsdtr. Mogenhetsex vid Hälsingborgs hal 11 juni 88, inskr vid LU 18 sept 88, FK 31 jan 91, FL 14 maj 00, disp 26 maj 00, FD 31 maj 00, allt vid LU, medred i Lunds Dagblad okt— dec 98, medarb i GHT 01—09 o 13—42, i Gbgs-Posten 09—12, led av stadsfullm i Gbg 1 sept 11—26, led av renhålln:styr i Gbg 13—18, av drätselkammarens första avd 15—23, v ordf i kommittén för Gbgs kommunalstatistik 18—31, led av barnavårdsrådet 19—21, medarb i Gbgs-Tidn 22 —32, led av 1926 års sinnessjuksakk febr 26—juni 28, v ordf o sekr i Gbgs stads polisnämnd 26—31, led av kommittén ang statspolisen 31—32, av kommittén ang krigsdomstolarnas avskaffande juni 33—maj 34, av kommittén ang allm handl:ars offentlighet sept 33—jan 35. — Ogift.

När Sigurd H efter fullbordade akademiska studier stod inför valet av levnadsbana, hade han närmast i tankarna en framtid som vetenskapsman. Hans gradualavhandling om Den sv kyrkomötesinstitutionen fick vackra vitsord. Till sina meriter kunde han dessutom lägga tre tidigare, väl genomförda undersökningar och en tids medarbetarskap i Statsvetenskaplig tidskrift. Han förordades också till erhållande av docentur i ämnet statskunskap med statistik såväl av sektionen som av fakulteten men förbigicks vid tillsättandet. Han övergick då till publicistisk verksamhet och blev 1901 fast medarbetare i Gbgs handels- och sjöfartstidning, där han mycket snart togs i anspråk för krävande uppdrag. Bl a gjorde han tjänst som tidningens korrespondent vid konsulatsförhandlingarna i Kristiania på hösten 1903 och under Karlstadsförhandlingarna 1905. Samtidigt var han flitigt verksam på ledaravdelningen, som under Henrik Hedlunds bortovaro vid riksdagarna blev hans egentliga verksamhetsfält.

Rivaliserande stridigheter inom redaktionen föranledde honom dock att 1909 övergå till den med Handelstidningen konkurrerande Göteborgs-Posten, men 1913 återvände han till sin gamla arbetsplats, där han efter ett par år fick en mera självständig uppgift som ledarskribent i den med Handelstidningen samhörande Gbgs-Tidningen. Samtidigt fortsatte han att medarbeta i huvudorganet, där hans omfattande beläsenhet i utländska tidskrifter, mestadels medicinska och naturvetenskapliga fackpublikationer, satte spår i talrika artiklar, ofta avhandlande nya rön inom hithörande forskningsområden.

Hans publicistiska verksamhet kännetecknades på en gång av mångsidighet och kunnighet. Han blev en tidningsvärldens polyhistor. I det politiska meningsskiftet kunde framställningen bli bistert raljerande men merendels utmärktes den av stringent saklighet och analyserande skärpa. Det var han (inte Värner Rydén), som myntade vedernamnet Hungerskjöld, ett slagord, som på ett verkningsfullt sätt kom att spela in i de politiska stridigheterna under första världskriget. Men det var också han, som på ett tidigt stadium uppmärksammade Calmette-vaccinets möjligheter inom tuberkulosvården. Genom ett kommunalt anslag, beviljat på H:s initiativ, sattes bakteriologen på Sahlgrenska sjukhuset dr Andreas Wassén och sedermera professorn Arvid Wallgren i stånd att såsom de första i landet utnyttja den nya metoden, modifierad efter egna, självständigt utarbetade och sedermera allmänt godtagna principer. Hans inlägg rörande den rydénska skolreformen och hans ofta återkommande påminnelser om växtförädlingens nationalekonomiska betydelse vittnade om en liknande vaken framsynthet. Inte heller må förglömmas de personhistoriskt värdefulla helsidesbiografier, som han under en lång följd av år levererade till Hvar 8 Dag.

Samma strävan att omsätta sitt myckna vetande i praktiska åtgärder kommer till synes i hans kommunala verksamhet. Såsom initiativtagare är hans namn knutet framför allt till två ännu blomstrande inrättningar, Sv Mässan (1917) och Botaniska trädgården (1912). I författningsjuridiken rörde han sig med imponerande säkerhet och hans ord vägde tungt i debatterna. Men hans intressen var för mångskiftande och hans ställningstaganden alltför oberäkneliga, för att han skulle nå en ledande ställning.

I de statliga utredningar, till vilka han kallades såsom sakkunnig, gjorde han värdefulla insatser. Ofta införskaffade han på egen hand sådant utredningsmaterial, som förelåg i främmande länder, härvid utnyttjande såväl Handelstidningens korrespondenter som sina talrika vänskapsförbindelser i Danmark och Norge. Såsom särskilt betydelsefullt är att nämna hans bidrag till den reformering av sinnessjukvården, som genomfördes 1929 och för vilken han banade väg genom en ihärdig upplysningsverksamhet i spalterna.

H var en sammansatt personlighet och en betydande men splittrad begåvning. Skånsk godmodighet förenades med ett uppbrusande temperament, mycken lärdom med ett gott handlag i allmänna angelägenheter. Inte sällan tog hans uppslagsrikedom överhanden över hans uthållighet. Han hade ett livligt intresse för modernt måleri. Genom egna, om säker smak vittnande inköp uppmuntrade han de i Gbg verksamma unga revoltörerna, sådana som Sandels, Ryd, Percy m fl. Hans varmhjärtade hjälpsamhet och hans föga regelbundna livsföring återverkade menligt både på den enskilda ekonomin och de inte sällan halvgångna arbetsresultaten. Inom tidningsvärlden var han en robust och tidstypisk, på sitt sätt imponerande gestalt, väl förtjänt att ställas vid sidan av sådana samtida som Erik Thyselius och Verner Söderberg.