Victor L Hartman

1 Hartman, Victor Laurentius, f 30 dec 1839 i Sthlm (Jak), d 15 juni 1898 där (Hovf). Föräldrar: direktör Nils Victor H (enl uppg) o Clara E Hansten. Elev vid K teaterns balettelevskola 52—54, vid Mindre teatern 54—56, vid K teaterns dramatiska elevskola 56—61, engagerad vid K teatrarna från 1 juli 61. — Litt et art 82.

G 31 okt 81 (—30 juni 91) i Sthlm (Hedv El) m skådespelerskan Helena (Ellen) Elisabeth Florentina Hedlund (H 2).

Victor H började sin sceniska bana vid K teaterns balettskola, från vilken han efter några år övergick till Mindre teatern, där han användes i smärre uppgifter. Från Mindre teatern övergick han till den verkliga elevskolan, där han stannade i ej mindre än fem år, handledd bl a av Johan Jolin och Carl Gustav Lundberg. Särskilt Lundberg torde ha gjort ett starkt intryck på H; han var nämligen specialist på eleganta hjältar och berömd för sin alltid nobla apparition. H var genom sitt temperament och sitt fördelaktiga utseende förutbestämd att välja samma fack. Teaterledningen satte också in honom företrädesvis i dylika roller. Som tiggarpojken Paddy i Richard Sheridan ansågs han förträfflig och likaså som den unge Mavidier i den godlynta komedien Fruarna Montanbreche. En mera betydande framgång vann han, då han fick övertaga den av Edvard Stjernström skapade huvudrollen i den romantiska spanska komedin Don César de Bazano, som tillhörde den dåvarande sthlmsscenens favoritstycken. Ff:s chevalereska apparition och heroiska spel gjorde honom populär i denna tacksamma roll. Omtyckt blev han också som den unge patrioten Carlo i Sardous verkningsfulla skådespel Allt för fosterlandet med ämne från Nederländernas frihetskrig, vilket hade sin premiär i Paris 1869 och redan 1872 kom upp i Sthlm. Det mottogs med starkt bifall, ehuru vissa tidningar betecknade det som »slakthusdramatik». Mera originell var hans prestation som löjtnant Figge Riddersporre i den dilettantiske dramatikern Johan Grönstedts komedi Också en förlovning. I denna roll talade han nämligen prononcerad skånska, vilket var nytt och ansågs ytterst roande. Sin största framgång på scenen vann han våren 1878, då han framträdde i titelrollen i Molbech d y:s sentimentala skådespel Ambrosius, vars huvudperson är den talangfulle bohémepoeten Ambrosius Stub. Denna gestalt låg mycket väl till för H, som fick tolka både den unge diktarens svärmiska förälskelse och hans bittra besvikelse som martyr för ståndsskillnadens hårda budord.

Senare delen av H:s bana var tragisk. Han drabbades nämligen av en svår sjukdom som hämmade hans rörelseförmåga och minskade hans möjlighet att memorera sina roller. I teatertraditionen levde han kvar huvudsakligen som typen för en elegant kavaljer. Hans äktenskap med H 2, som upplöstes 1891, synes ha varit mycket stormigt, varom bl a några samtida skillingtryck berättar.