G Clemens Hebbe

3 Hebbe, Gustaf Glemens, f 24 juli 1804 i Sthlm (Ty), d 20 (ej 21) mars 1893 i V Baerum, Norge. Föräldrar: godsägaren Johan Gustaf H o Elisabeth Beata Tomalini. Gymnasist i Strängnäs 21, inskr vid UU ht 26, jur-fil ex där 27, jur utr kand-ex vt 30, auskultant i Svea hovrätt 1 mars 30, eo kanslist i justitierevisionen 30, bosatt på Näsbyholm, Fryele (Jönk) 32—39, lämnade Sverige 39, skriftställare o lärare i USA 42— 54, amerikansk medborgare 26 mars 50, politisk agent åt Karl XV 59, bosatt i Norge från 50-talets slut.

G 1) 13 april 32(—64) i Jönköping m förf Wendela H (H 4); 2) 23 nov 65 i Asker, Norge, m Annette Hortensia Johnsrud, f 21 dec 33 där, d 14 nov 10 i V Baerum, Norge, dtr till gårdeier Even Truelsen J o Elen Eriksdatter.

Efter jur kand-ex och en kort tids administrativ tjänstgöring försökte Clemens H sig som jordbrukare. Han råkade emellertid på obestånd, lämnade hastigt sin familj (jfr H 4) och for utomlands 1839. Exakta uppgifter om hans skiftande öden är svåra att erhålla. Först uppehöll han sig i England. Han hade lätt för att skriva, var språkbegåvad och intresserad av politiska frihetsrörelser. Han uppges ha skrivit artiklar i tidningen Evening Sun i den syriska frågan och ha varit Times korrespondent i Teheran.

1842 flyttade H till Förenta staterna, där han var verksam som skriftställare. Han blev så småningom medarbetare i en vida spridd New York-tidskrift, The New World, och skall i Philadelphia ha hållit föreläsningar i historia. Sommaren 1844 for H till Europa, besökte Skandinavien, S:t Petersburg och Tyskland. Enligt egen uppgift i brev till Sveriges chargé d'affaires i Bryssel A v Wahrendorff uppehöll han sig från slutet av nov i Mecheln och hade där sällskap av sin svåger och svägerska och sin skrivare. Hans avsikt med europavistelsen var att samla material till en planerad allmän historia. Sitt uppehälle skulle han finansiera som bok-kommissionär och översättare för en amerikansk firma. H och hans sällskap kvarhölls av penningbrist på ett hotell i Mecheln över vintern, och i febr 1845 blev han formellt arresterad. Först i april frigavs han och tvingades att embarkera ett fartyg från Antwerpen till USA. Han skall därefter också ha besökt Sydamerika.

Under kriget mellan USA och Mexico 1846—47 var han amerikansk krigskorrespondent och skall även ha tjänstgjort som (överste)löjtnant vid ett regemente av frivilliga från Pennsylvania. En tid tjänstgjorde han också som professor vid ett college i Columbia (South Carolina). 1847—48 utgav han i billiga veckohäften sin Universal history, som fick åtgång men som på 1 232 tätt tryckta sidor ej hann fram ens till greker och romare. På ett titelblad kallar han sig LLD (Doctor of Law), ovisst med vad rätt. H verkade från 1849 som agent för den ungerske upprorsledaren Lajos Kossuth och framträdde 1851 som en av festarrangörerna vid hans mottagande i New York.

Vad som gjorde H mest bekant i USA var hans deltagande i den kampanj som föregick presidentvalet 1853. H verkade nämligen ivrigt för den demokratiske kandidaten, brigadgeneralen Franklin Pierce — troligen en förbindelse från mexikanska kriget. Genom sitt imponerande yttre, sin lätthet att tala och att naturligt umgås med alla slags människor lyckades H vinna talrika anhängare till Pierce, som blev vald och var president 1853—57. H belönades 1854 med utnämning till nordamerikansk konsul för Rhenprovinsen med säte i Aachen men vägrades enligt uppgift tillträde av preussiska regeringen på grund av sin vänskap med Kossuth.

1855 höll H föreläsningar i etnologi i Kristiania. Han deltog 1856 i naturforskarmötet där och fick tillfälle till personlig kontakt med kronprins Karl. H vistades mycket på resor, arbetade ivrigt för skandinavismen och gjorde täta besök i Khvn men var i varje fall från 1850-talets slut huvudsakligen bosatt i Norge. Vid sin vigsel 1865 med en norsk bonddotter kallades han »gaardeier i vest. Basrum, doctor iur og professor». 1860 utgav han Benskrift til det 16de ordentlige storthing fra Lars Heyer, bonde, vari yrkades på unionens ersättande med en helstatsförfattning; först långt senare blev det känt, att H var upphovsmannen. Skriften var helt i linje med Karl XV:s intentioner, och han kan från denna tid räknas som kungens politiske agent. Han medverkade under signaturen Junius i Post- o Inrikes tidningar med brev från Norge och pläderade där och i brev till Karl XV för en riksdagsreform som han ansåg skulle befrämja skandinavismens sak.

Om H:s verksamhet i Danmark vittnar en rapport till Karl XV i juni 1862. Han redogör där för ett »tämligen långt samtal» med grevinnan Danner, som »ådagalade en hög grad av politisk skarpsinnighet och bekantskap med de politiska förhållandena uti Europa och en stor iver för den skandinaviska idéns verkliggörande» (Möller, s 71). H hoppades tom, att det med grevinnans hjälp skulle lyckas att förmå Frederik VII att »taga ett avgörande steg», dvs till Karl XV:s förmån i tronföljdsfrågan. I maj 1863 träffade H i Khvn samman med sin måg departementschefen P Vedel som genom honom sökte avlägsna den sv misstro som man tyckte sig spåra mot den danska regeringen. H var då på genomresa till Warszawa, där polackerna under livlig sympati från Karl XV:s sida höjt upprorsfanan mot ryssarna. Under resor också till Paris hade H tjänat som kontaktman för Karl XV:s räkning, inhämtat underrättelser från emigrantkretsarna kring Kossuth och polacken Czartoryski och själv spritt lämpliga synpunkter. Grundtanken var att Napoleon III genom sina förbindelser med dessa kretsar kunde släppa lös revolutionen i Polen, Ungern och Tyskland. Därigenom skulle de krafter bindas som kunde bli farliga för en skandinavisk enhetssträvan (Jansson, s 156).

H fortsatte även efter dansk-tyska kriget att verka för de nordiska ländernas sammansmältande till en politisk enhet och utgav (dat i dec 1864) i början av 1865 skriften La Scandinavie (tr i Paris). Skriften recenserades välvilligt i posttidningen och Wäktaren. 1866 sände H från Paris resebrev till posttidningen, hösten s å från Norge och Danmark. Han vidhöll sin uppfattning från 1864—65 och skrev i starkt Bismarck-polemisk anda, samtidigt som han prisade Napoleon III:s överlägsna statsmannabegåvning. H fick ekonomiskt stöd av Karl XV så länge denne levde. Som redskap vid kungens utrikespolitiska sonderingar hade han en inte obetydlig funktion och har genom sina meddelanden också påverkat dennes politiska bedömningar.