Torsten J:son Hellman

Hellman, Torsten J:son, f 3 april 1878 i Längjum (Skarab), d 14 dec 1944 i Lund. Föräldrar: kontraktsprosten Karl Ludvig Johansson o Beata Olivia Hellman. Mogenhetsex vid h latinlärov i Gbg 29 maj 99, inskr vid UU 7 sept 99, med fil ex 15 sept 00, MK 29 maj 05, ML 30 maj 10, förordn att uppehålla prof:s i hygien o bakteriologi undervisningsskyldighet i bakteriologi 1 jan 13—23 maj 14 o 1 sept—15 dec 14, disp pro gradu 27 maj 14, MD 30 maj 14, docent i patolog anatomi vid UU 6 juni 14, tf laborator i patolog anatomi vid Karol inst o obducent vid div barnsjukhus 1 nov 16—1 maj 18, intendent o överläk vid Sätra brunn 19—21, prosektor i patolog anatomi vid Karol inst 31 aug 20, prof i anatomi vid LU 7 juli 21, inspektor för Gbgs nation i Lund 25—38.

G 15 juni 09 i Kristiania m Agnes Constance Sunde, f 12 juli 80 där, d 3 okt 62 i Lund, dtr till grosserer Anton S o Agnes Hansen.

Sin speciella vetenskapliga träning fick H under ledning av professor August Hammar (s 142). I och med sin gradualavhandling kom han över till det forskningsområde, som han senare nästan helt skulle komma att ägna sig åt. Avhandlingen kom att beröra konstitutionsanatomiska problem, varvid hans undersökningar gällde den normala mängden i olika postfetala åldrar av den då s k lymfoida vävnaden. Hans intresse kom därigenom att väckas för utforskningen av denna egenartade, i kroppen rikt representerade vävnad, i vilken man nu främst tack vare H:s grundläggande forskningar särskiljer de två huvudgrupperna, den lymfatiska och den lymfoida.

Först sedan den lymfatiska vävnadens byggnad blivit närmare känd, kunde läran om dess funktion taga fastare form. Vid sina undersökningar över tillväxten och åldersinvolutionen av den lymfatiska vävnaden hos kanin fann H, att olika delar av denna vävnad förhöll sig olika i dessa hänseenden. Tillväxtålderskurvan visade för varje del av den lymfatiska vävnaden en topp vid puberteten. Efter denna ålder uppträdde vid djupare belägen lymfatisk vävnad omedelbart en involution, under det att vid ytligare liggande inträdde en ny tillväxtperiod, som resulterade i en ny topp vid ungefär 10 månaders ålder. Särskilt markerad framkom denna i tonsillerna. Dessa förhållanden tolkade H så, att maximalutvecklingen av den lymfatiska vävnaden vid puberteten representerade höjdpunkten i lymfocytbildningsfunktionen, då den sammanföll med den rikligaste förekomsten av lymfocyter i blodet. Den andra höjdpunkten i utvecklingen representerade lymfkörtlarnas skyddsfunktion och bör just vara särskilt utpräglad i ytligt liggande lymfatisk vävnad, då denna är mest utsatt för insulter från yttervärlden.

Under dessa studier kom H till den uppfattningen, att Flemmings teori om sekundärfolliklarna som huvudbildningsplatserna för lymfocyterna inte kunde vara riktig. Mycket i den mikroskopiska bilden talade för att de var reaktionscentra, alltså reaktiva bildningar framkallade av inträngande giftämnen. Ett stöd för denna uppfattning fann han däri, att sekundärfolliklar fanns utbildade under hela livet i en så för ständiga toxiska insulter utsatt lymfatisk vävnad som tonsiller, under det att de i mjältar, där toxiska noxae endast sporadiskt inverkar, blott fanns sparsamt och intermittent. Det visade sig också i en undersökning över åldersvariationen av sekundärfolliklarna i kanintonsiller, att maximum i deras utveckling sammanföll med den andra toppen i tonsillernas ålderskurva.

För att utröna hur den lymfatiska vävnaden över huvud förhöll sig mot olika främmande kroppar, undersökte H den tidigaste inlagringen av cancer, tuberkulos och kolpigment i lymfkörtlar. Han fann därvid, att svulstmetastaserna utväxer, liksom de tuberkulösa processerna uppträder regelbundet i lymfkörtelns periferi i närmaste anslutning till marginalsinus, under det att kolpartiklarna samlar sig i körtelns märgpartier, ofta i nära anslutning till körtelhilus. De förra framkallar sålunda mot sig reaktiva förändringar, under det att de senare inte ger upphov till några sådana processer utan kvarhålles i lymfkörteln huvudsakligast på grund av dennas filtrativa verksamhet. Lymfkörtlarna utövar sålunda inte enbart, som man tidigare varit ense om, en mekaniskt filtrerande funktion utan har även förmåga att genom aktiv verksamhet ytterligare försvåra framträngandet särskilt av sådana element, som för organismen är giftiga. Lymfkörtlarnas aktiva skyddsfunktion framstod sålunda klart.

Det var emellertid framför allt sekundärfolliklarnas funktionella förhållanden, som fångade H:s intresse. Han studerade deras uppträdande och struktur under olika infektioner och intoxikationer ävensom vid en del andra patologiska tillstånd och kunde därvid hopa allt fler bevis för deras uppgift som reaktionscentra. Ett mycket omfattande sådant arbete gällde en numerisk och kvalitativ analys av mjältar, i ett annat imponerande verk studerade han tonsillerna. Av dessa stora undersökningar framgick det klart, att sekundärfolliklarna intar en särställning i den lymfatiska vävnaden, och att de utbildas intermittent, vilket väl stämmer med en funktion som reaktionscentra mot alldagliga insulter, under det att dessa påvisade förhållanden däremot inte kan bringas i samklang med en så kontinuerlig funktion som lymfocytproduktionen. Strukturanalysen av sekundärfolliklarna gav ävenledes vid handen, att de måste uppfattas som reaktiva orter vid toxiska noxae.