Kristian Hellström

Hellström, Kristian, f 24 juli 1880 i Sthlm (Ad Fredr), d 14 juni 1946 där (Kungsh). Föräldrar: fabrikören Edvard H o Anna Louise Stenman. Sv mästare i löpning 500 m o 1 500 m 00, på 1 500 m 01, vann Skandinaviska mästerskapen på 500, 1 500 o 10 000 m 02, kommersiell utbildn i Sthlm, Hamburg o Berlin 03—05, bronsmedalj i OS i Aten på 1 500 m 06, affärsman i London o korrespondent därifrån 06—09, generalsekr vid OS i Sthlm 10—12, affärsman i Paris 10, led av sv gymnastik- o idrottsfören:s överstyr 10—13 (förvaltn:utsk 12—13), en av stiftarna av internat idrottsförb 13, dess honorärsekr 13—14, exportchef vid Paragonkoncernen i London 14, i Petrograd 15—17, egen affärsverksamhet som generalagent för engelska pappersvaror o skrivutensilier i Sthlm från 19, sekr i Dicksonklubben 21—32, led av styr för Sveriges centralfören för idrottens främjande från 35, i 5:e olympiadens jubileumskomm 37, i Lingiadens stadionkomm 39.

G 1) 24 aug 12(—26) i Sthlm (Kungsh) m Sigrid Estrid Maria Bergquist, f 7 dec 86 i Östhammar, d 8 sept 48 i Sthlm (Matt), dtr till köpmannen Karl B o Maria Ekstedt; 2) 23 maj 26(—37) i Sthlm (Matt) m Britte-Marie Hedlund, f 26 dec 02 i Torshälla landsförs, omg v Post, dtr till handl Gustaf Hjalmar H o Maria Eleonora Höglund; 3) 5 sept 38 i Khvn m Hedvig Brita Maria Jansson, f 3 okt 08 i Ljusnarsberg (Ör), dtr till ingenjören Jan Erik J o Gerda Amalia Fosselius.

H:s huvudinsatser inom sv idrott sammanföll med dennas första, dynamiska genombrott som folkrörelse perioden 1900—14. Han verkade härvid i den tredubbla rollen av aktiv idrottsman, initiativtagare och organisatör. Den fria idrotten, som sköt fart i synnerhet genom den olympiska rörelsen, stod i centrum för H:s och samtidens intresse.

Som aktiv specialiserade sig H på löpning, täckte så gott som samtliga sträckor men med tonvikt på medeldistans, och kan betecknas som Sveriges första betydande löparprofil. Mer än sina inhemska föregångare förstod han betydelsen av rationell träning och lade särskild vikt vid spurtförmågan. Ytterligare impulser i den riktningen fick han under långvariga utlandsvistelser, framför allt i London 1906—09. Både i fråga om löpsätt och allmän idrottsuppfattning anslöt han sig till engelska ideal.

H gjorde uppmärksammade insatser vid talrika tävlingar i England och på kontinenten och svarade på hemmaplan för 19 skandinaviska (svenska) rekord. Av uppnådda tider — på hårda cement- eller grusbanor — kan nämnas: 400 meter — 51 sek (samma tid på 440 yards), 1 500 meter — 4 min 12,6 sek och 5 000 meter — 16 min 14,4 sek.

Sina kanske främsta framgångar nådde H dels i den årliga, mycket uppmärksammade tävlingen om Dicksonpokalen, dels vid de extra olympiska spelen i Aten 1906. Dicksonpokalen hade uppsatts av den engelskinspirerade hovstallmästaren James F Dickson i Gbg. Den gick över en engelsk mil och hade 1897—1900 tillfallit danska löpare. H lyckades bryta den danska hegemonin och segrade de fyra följande åren.

Med OS 1906 fick Sverige genom sin placering som tredje nation sammanlagt en stormaktsposition inom den internationella idrottsrörelsen. Ff, som avböjt ett erbjudande från Tyskland att bli detta lands representant, bidrog verksamt genom en tredje plats på 1 500 och en femte på 800 meter. Den förstnämnda placeringen kan ses som inledningen till senare upprepade sv framgångar på denna som »klassisk» betraktade distans. Efter ett mindre lyckosamt framträdande i London-OS 1908 avslutade H sin aktiva bana 1910.

På det lokala föreningsplanet i Sthlm verkade H med stor uppslagsrikedom inom IF Sleipner, som han grundat 1897. Han tog 1901 initiativet till den årliga, ännu bestående Sleipners terränglöpning. Tävlingen, som var den första i sitt slag i landet, avsåg att inleda den fria idrottens sommarsäsong och tillkom efter förebild av de engelska cross-country-löpningarna. H vann själv det första årets tävling.

Även inom orienteringslöpning blev H en föregångsman. Före sekelskiftet hade militära orienteringslöpningar hållits, och 1900 introducerades civila budkavletävlingar på skidor (jfr art Heijkenskjöld). H var en av de allra första, som tog upp den civila orienteringslöpningen till fots, en gren som emellertid sköt verklig fart först kring 1920. Vidare nämns H som introduktör av skidstafett och arrangerade hösten 1903 de första moderna friidrottstävlingarna i Sverige med rejäl internationell uppslutning.

Slutligen var H den som gav uppslaget till SvD:s stafettlöpning, vilken startade 1913 (22 juni) och därefter arrangerats årligen som Sveriges största, mest traditionsrika stafettlöpning. Också i detta fall kunde H utnyttja sina rika utländska erfarenheter; den främsta förebilden var de tyska stafettlöpningar med massuppslutning — i synnerhet den mellan Potsdam och Berlin — han upplevt under sin tid i Tyskland.

Sedan Sverige på den internationella olympiska kommitténs kongress i Berlin i maj 1909 något överraskande fick uppdraget att arrangera de femte OS 1912, vidtog ett febrilt förberedelsearbete. En organisationskommitté tillsattes med en rad specialkommittéer under sig, kronprinsen fungerade som aktiv ordförande och efter segslitna diskussioner om den krävande heltidsbefattningen som sekreterare utsågs H. Därmed hamnade han from maj 1910 i idrottsvärldens centrum. Valet visar inte bara förtroendet för H:s organisatoriska kapacitet; det innebar även en seger för nuvarande riksidrottsförbundet (RF), de aktiva idrottsmännens organisation, gentemot den äldre av Viktor Balck ledda stödorganisationen Sveriges centralförening för idrottens främjande; Balck hade i organisationskommittén förgäves pläderat för officeren Sven Hermelin (se denne) som spelens »generalsekreterare».

Både beträffande organisation och tävlingsresultat blev Sthlms OS en stor framgång för den sv idrottsrörelsen, något som bl a kan tillskrivas H:s goda insatser. I ett av många berömmande uttalanden efter spelen yttrade USA:s officielle representant, James Sullivan, att H:s organisationstalang i USA skulle kunna omsättas i miljoninkomster. I själva verket var H efter OS arbetslös, hårt sliten och i ekonomiska svårigheter. Han tvingades 1914 ta en anställning i utlandet, förmedlad genom hans beskyddare J S Edström, RF:s starke man. Sekreterarposten i det Internationella idrottsförbundet (fri idrott) och i Sveriges olympiska kommitté, båda stiftade 1913, samt ledamotskap (1910 —14) i RF:s överstyrelse hörde till de många uppdrag H i samband därmed måste uppge.

Efter sin återkomst till Sverige 1919 fortsatte H sitt arbete inom idrottsrörelsen. Ännu 1940 återfinns han som huvudorganisatör av en uppmärksammad sv-finsk bandylandskamp till förmån för det nödlidande Finland. Men han hade sedan länge spelat ut sin tidigare roll som nydanare och funktionär.

H har beskrivits som en »idrottens riddersman». Genom kombinationen av framstående tävlingsinsatser och utmärkt organisationsförmåga personifierade han två tongivande drag i sv idrottsrörelse.