G E Paul Heurgren

Heurgren, Gustaf Eric Paul, f 27 juni 1864 i Högestad (Malm), d 17 okt 1928 i Örebro. Föräldrar: prosten Paul Jacob H o Aurora Ulrika Trägårdh. Mogenhetsex i Lund 9 juni 83, elev vid Vetdnst 15 aug 83, vet:ex 15 juni 87, privat vet i Ängelholm 1 juli 87, distrivet i Kalix distr 24 nov 87, v ordf i Neder-Kalix hushålln:gille 93—01, led av Norrbottens läns landsting 97—01, länsvet i Örebro län 12 aug 01, v ordf i Sv vet:fören 11—22, ordf i Närke-Västmanlands vet:sällsk 13.

G 3 juli 91 i Äsphult (Krist) m Anna Charlotta Sundewall, f 2 aug 69 i Bjällerup (Malm), d 1 okt 34 i Örebro, dtr till lantbrukaren Jacob S o Hilda Carolina Amalia Böckman.

Vid sidan av veterinärpraktik och kommunalpolitik intresserade sig Paul H för folklivet inom sina arbetsdistrikt och publicerade inom detta område skrifter av bestående vetenskapligt värde. Inom veterinärmedicinen utgav han ett antal smärre tidskriftsartiklar samt Utkast till Sveriges veterinärhistoria (1889).

H:s lust att syssla med folklivsforskning väcktes under hans tjänstgöringsår i Norrbotten, där han kom i nära beröring med en befolkning, som levde under helt andra villkor än dem han kände från sin skånska hembygd. Folket var mestadels fattigt och höll fast vid gammal sed och tro på grund av konservatism och kulturell efterblivenhet. Han kom under sin praktik i beröring med skrock och vidskepelser, när det gällde vården av husdjuren och botandet av deras åkommor, och han började snart göra anteckningar om folkliga kurer och magiska hjälpmedel. Men han hade ögonen öppna även för andra sidor av folklivet, såsom framgår av skrifterna Från polcirkelns regioner, skildringar från Neder- och Öfver-Kalix' socknar (1892) och Lars Lewi Laestadius, en religiös fanatiker (1916), där han berörde lsestadianismens inflytande på ett kritiskt sätt.

Vid mitten av tiotalet började H utöka sina samlingar av excerpter om djurskrock både från tryckta källor och handskriftssamlingar i arkiv, museer och bibliotek. Därvid uppmärksammade han i Örebro läns museum en avskrift, gjord av Gabriel Djurklou med titeln Salomoniska magiska konster, utdrag ur en westboprests svartkonstböcker. Detta manuskript utgav han 1918 med en värdefull inledning, som redogjorde för beståndet av då kända svartkonstböcker i offentliga samlingar. H:s uppgifter om folktro rörande djuren utökades med bidrag från forskare i de nordiska grannländerna, och han kunde 1920 utge den systematiskt ordnade samlingen Djurskrock, som kan sägas vara ett arbete av en amatör i detta ords bästa mening. Det vände sig inte främst till de folkloristiska fackmännen utan till en bredare allmänhet. Som fackman inom veterinärmedicinen gav han dessutom även för folkloristerna värdefulla förklaringar till vissa inom detta slags skrock viktiga företeelser. En lokalt begränsad fortsättning på hans första stora arbete var samlingen Husdjuren i västsvensk folktro och folksed (1923).

Hela sitt vetande på området sammanfattade H slutligen i Husdjuren i nordisk folktro (1925). Här har materialet från hela Norden blivit fylligare tillgodosett genom nära samarbete med forskare i Finland, Norge, Danmark och Island men är dock inte så ordnat, att man kan få någon klar bild av de geografiska olikheterna. Uppgifterna är blandade inom de olika kapitlen, som behandlar inte bara djurens sjukdomar och botemedlen mot dem utan också deras trivsel, vallgång, köp och försäljning, slakt o s v. I noter ges i slutet värdefulla förklaringar av saklig natur. Detta arbete är det fullständigaste inom hithörande område som utgivits i Norden, gör alltjämt tjänst som en nyttig uppslagsbok och har stort värde inte bara för sv och nordisk folklivsforskning utan också för allmän etnologisk forskning.