Johan Giertta

Giertta, Johan, f 24 juni 1666 i Narva, d 12 maj 1740 i Sthlm (Nik). Fader: Johan Eriksson Hierta (jfr släktart). Korpral vid KM:ts drabanter 3 april 00, adjutant där 8 nov 06, löjtn där 4 dec 08, adl 15 jan 10 (ej introd), generalmajor vid kavalleriet 27 mars 13, överste för Skånska ståndsdragonreg 13 maj 13, kaptenlöjtn vid livdrabantkåren 7 dec 17, generallöjtn 25 maj 19, frih 2 juni 19, president i krigskoll 30 okt 32.

G 24 juni 19 m Elisabet Adlersköld, dp 19 juli 81 i Sthlm (Nik), förut g m statssekr Tomas Blixenstierna (d 15), d 22 aug 24 (själaringn i Nik, Sthlm, 23 aug 24), dtr till kommissarien Lydert Bartels, adl Adlersköld, o Anna Furubom.

G växte upp i några av det sv väldets yttersta utposter i öster, fästningarna Narva och Jama. Enligt uppgifter som han förmodligen själv lämnat i samband med uppsättandet av hans sköldebrev 1710, skulle han redan i trettonårsåldern (1679) ha enrollerats i överste Rembert v Funckens (bd 16) infanteriregemente i Narva och här »genomgått de nedrigare beställningarne» samt 1687 vunnit anställning som drabant i Sthlm. Uppgifterna styrkes inte direkt av de bevarade rullorna. Tydligen har han efter faderns död begivit sig över till Sverige för att vinna raskare befordran. I samma syfte har han 1695 gått i fransk krigstjänst, varifrån han 1698 »såsom kunnig på de främmande orter» av K M:t beordrades åtfölja ambassadören Carl Bonde på dennes beskickning till England för att notificera Karl XI:s död och återställa hans strumpebandsorden. Tydligen var det efter hemkomsten härifrån som G på allvar började tjänstgöra som drabant. Vid Karl XII:s omorganisation av drabantkåren 1700 – han ville skapa ett elitförband, sammansatt av unga officerare – blev G befordrad till korpral med majors rang.

Under det stora nordiska kriget blev G en ständig följeslagare till Karl XII och deltog med stor bravur i samtliga hans aktioner. Efter slaget vid Holowczin befordrades G till löjtnant med överstes rang. Under slaget vid Poltava befann han sig i Karl XII:s omedelbara närhet och lämnade konungen sin häst, sedan fältbåren, på vilken konungen transporterats, blivit sönderskjuten. G, som var »illa blesserat», lyckades med sina tvenne bröders hjälp – dessa var också drabanter – ta sig ifrån slagfältet och följde konungen på hans strapatsrika färd till Bender. Karl XII visade sin tacksamhet mot G och hans bröder genom att adla dem 1710. Under kalabaliken i Bender blev G sårad och fången men frigavs efter kort tid och följde konungen vid uppbrottet från Demotika på hösten 1714. Sedan Karl XII i slutet av okt lämnat sin talrika men långsamt framskridande svit för att på egen hand ta sig fram till Stralsund, blev G ledare för en av de kolonner, som i långsamt tempo följde i konungens spår och först i mars 1715 anlände till Pommern.

G deltog med tapperhet i försvaret av Stralsund. I strid med kapitulationsvillkoren kvarhölls han efter fästningens fall i preussisk fångenskap jämte 80 officerare och 1 000 man, vilka han skulle överföra till Sverige. På våren 1717 kunde han äntligen inställa sig i högkvarteret i Lund, där Karl XII i början av juni sände honom till gränsen mot Norge för att bl a skydda Strömstad med sina viktiga förråd mot befarade angrepp från sjösidan. Ett dylikt kom också mycket riktigt på sommaren 1717, då Tordenskjöld sökte tränga in i Strömstads hamn för att uppbringa de där liggande sv transportskeppen, »ruinera» staden och förstöra förråden. G var emellertid på sin vakt. Han hade i tid dragit till sig tvenne infanteriregementen och en grenadjärbataljon och låtit uppkasta väl bestyckade batterier vid inloppet till Strömstad. Då Tordenskjöld med tre örlogsskepp, ett tiotal galärer och kanonpråmar samt åtskilliga »skärbåtar» på natten till den 8 (19 n st) juli sökte varpa sig in i hamnen, möttes han av en så mördande eld från svenskarnas sida, att han med stora förluster måste draga sig tillbaka. Samma dag kunde G i mycket anspråkslösa ordalag rapportera till Karl XII, att »vår Herre nådigst behagat i dag välsigna Eders Maj:ts vapen med en lyckelig seger». Försvaret av Strömstad var G:s första självständiga större uppgift, och han löste den på ett sätt, som vann konungens fulla gillande. Under sitt sista fälttåg mot Norge 1718 anförtrodde han också G att föra befälet över huvudarméns kavalleri.

Den nya regim, som etablerades efter Karl XII:s död, var påtagligt angelägen att vinna det högre armébefälets stöd. Av krigskassan erhöll G liksom övriga generalmajorer 800 daler smt. Ett artigt handbrev från arvprinsen Fredrik av Hessen upplyste om att summan var att betrakta som ersättning för det »besvär», som adressaten »vid in-och utmarschen samt vistandet i Norige utstått». Den kungliga nådens sol fortfor att lysa över G, som utnämndes till generallöjtnant och upphöjdes i friherrligt stånd 1719 utan att egentligen ha aktivt deltagit i krigets avveckling.

G:s främsta tillgång var hans personliga mod och tapperhet. På slagfältet och i begränsade militära aktioner kom dessa egenskaper väl till sin rätt. I större operativa uppgifter blev han aldrig prövad. Under frihetstiden kom han mest att syssla med administrativa göromål dels som chef för Livdrabantkåren, som efter hand miste sin exklusiva karaktär, dels som president för krigskollegiet (1732–40). Han var vid tillträdet till sistnämnda post gammal och sjuklig och hans insats här blev av föga betydelse.