Nils Gissler

Gissler, Nils, f 20 febr 1715 i Gissjö, Torp (Vnl), d 19 nov 1771 i Härnösand. Föräldrar: bonden Olof Larsson o Karin Nilsdtr. Elev vid gymn i Härnösand 29, inskr vid UU 25 sept 33, lektor i logik o fysik vid gymn i Härnösand o samtidigt provinsialläkare för övre Västernorrland 43 (tilltr 44), ML vid UU 16 april 44, disp pro gradu 30 maj 44, MD 10 dec 44, fullm som provincialmedicus för Ångermanland o Medelpad 24 nov 62. – LVA 48.

G 21 april 45 i Härnösand m Maria Elisabeth Wikar, f 24 okt 26 där, d 29 febr 76 där, dtr till handlanden Johan W o Sara Wike.

G – den förste läkaren i det egentliga Norrland – kom från fattiga förhållanden och hade en mödosam studiegång. Hemsocknens kyrkoherde gav honom den första undervisningen, därefter gick han i skola i Härnösand och på Frösön och efter att ha genomgått Härnösands gymnasium började han hösten 1733 studera i Uppsala. Vid universitetet bedrev G, som tänkte bli präst, ovanligt mångsidiga studier, för uppehällets skull avbrutna av långvariga akademiska konditioner. Han fördjupade sig i Wolffs filosofiska skrifter, ägnade sig åt matematik för Klingenstierna, läste astronomi för Anders Celsius och kemi för Wallerius. Han hade även, enligt egen uppgift för att bota sin egen svåra huvudvärk, börjat lukta litet på medicinen, när han vid 1730-talets slut tog tjänst som informator hos hovapotekaren Aegidius Ziervogel i Sthlm. Dessutom vårdade G dennes vackra naturaliekabinett, övade sig på apoteket i farmaceutiska laborationer och studerade på egen hand anatomiska och medicinska arbeten. I Sthlm gjorde han Linnés personliga bekantskap. Åter i Uppsala beslöt G att helt ägna sig åt medicinen. Han blev Linnés och Rosén von Rosensteins lärjunge, hjälpte den senare att vårda de sjuka under den grasserande Uppsalafebern och disputerade för honom våren 1744 på en farmaceutisk avhandling (De tincturis, essentiis et elixiriis).

När G 1744 återvände till Härnösand som gymnasielektor i logik och naturlära, innebar det att han samtidigt blev provinsialläkare för övre Västernorrland. Riksdagen hade året innan bestämt, att lektoratet skulle förenas med en tillsvidare lönlös läkartjänst, och livet ut strävade G som ende praktiserande läkare i sitt väldiga distrikt, från 1762 dock begränsat till Ångermanland och Medelpad. Nitisk redan som gymnasielärare – han undervisade bl a eleverna i en nyanlagd botanisk trädgård – kom G att göra en storartad insats som medicinskt orakel för mellersta Norrland. Patienter kom från när och fjärran och behandlades ofta gratis; lemmalytta och sinnessvaga inlogerades i hans hem. G såg till att Härnösand försågs med apotek, öppnade surbrunn i staden, prövade med entusiasm de nymodiga elektriska kurerna och ympade mot smittkoppor. Hos G inhämtade hans vän Roland Martin kring 1745 den praktiska medicinens grunder. Med Abr Bäck brevväxlade G om epidemier, kurer och lappländska medicinalväxter. Efter hans bortgång prisades hans ömma och osjälviska hjärta, läkaren G lär av allmogen ha dyrkats »som en avgud».

G var en arbetsmyra och fann tid också till en omfattande vetenskaplig verksamhet. Ledamot av Vetenskapsakademin redan 1748 publicerade han i dess Handlingar en lång rad uppsatser i skiftande ämnen; med dess sekreterare Wargentin, hans vän sedan skolåren, brevväxlade han flitigt. Nyfiken och outtröttlig intresserade G sig för allt i hushållningen och naturen, skrev om torkhässjor och laxfiske, rensjukan, vattuminskningen och konsten att öppna pärlmusslor, små monografier om tånglaken, labben och bävern. För Vetenskapsakademins räkning gjorde han astronomiska observationer, bl a av Venuspassagerna 1761 och 1769. Men främst älskade G meteorologin i hela dess vidd. Han arbetade på en stor Meteorologia, undersökte jordbävningar och solrök, försökte utfinna väderlekens lagar och försåg Torbern Bergman med material om norrskenens höjd över jordytan; till akademin skickade han sina meteorologiska journaler. Mycket av detta var värdefullt, annat litet okritiskt och dilettantiskt. G spekulerade om astrala inflytanden på väderleken, makrokosm och mikrokosm och andra dunkla sammanhang; hans »paradoxer» väckte kritik på sina håll. Som utforskare av norrländska naturförhållanden framstår han dock, jämte A Hellant i Torneå, som pionjär och föregångsman.

G omtalas som en glad, from och älskvärd människa. Han var musikalisk och spelade flera instrument; bouppteckningen nämner klavicymbal, klaver och violoncell. Men hans själ rymde också mörka stråk av ångest och melankoli. Från 1751 led han tidvis av svår psykisk ohälsa, som tog sig uttryck i plågsamma anfäktelser och hallucinationer. G, som tillskrev dem djävulen, har berättat om dem i ett märkligt efterlämnat manuskript. I all sin kliniska exakthet formar det sig till en handbok i demonologi; Satan kastade eldflammor på honom, »helvetets bandhundar» släpptes lösa, G bad och kämpade. Hans påfallande intresse för psykiatri – betygat i hans medicinska praktik och en studie om de karolinska trolldomsprocesserna – förklaras av hans egna själsliga upplevelser.