Gustaf A Granström

Granström, Gustaf Abraham, f 26 dec 1851 i Sthlm (Kat), d 17 jan 1941 där (Ad Fredr). Föräldrar: grosshandl Carl Gustaf G o Sofia Theresia Borgström. Elev vid Sthlms lyceum till 66, vid Teknol institutet i Sthlm 68, avgångsex som väg- o vattenbyggare 71 o som bergsing 72, gruving vid Norbergs gruvor 73—81, delägare i firman Högstedt & Granström 79—81, disp för Norbergs gemensamma gruvförvaltn 84 (82)—04, delägare i firma Casselli & Granström 85—19, disp för Lernbo grufab 91—93 o för Lernbo nya grufab 93—02, verkst dir för ab Salberget 94—13, för Ölands (nya) cementab 96—20, för Norbergs elektriska ab 96—05, Bergverksab Saxberget 97—02 o ab Saxberget 03—07, för Kallmora bly- o silververksab 97—12, Lernbo-Norbergs grufveab 03—06, ab Ifö chamotte- o kaolinverk o Ifö cementab m fl bolag, ordf i styr för Sv diamantbergborrningsab 96, led av styr för Wenström & Granströms elektriska kraftbolag 89 o Allm sv elektriska ab (Asea) 91, för Klackbergs järnverksab, ab Spräckla grufvor, Nordiska metallab, Sv cementförsäljn:ab, ab Svappavaara malmfält, Boye & Thoresens elektriska ab, Norberg-Risbergs grufveab, Dalarnes försäkringsfören, ab Fiber, Trollhättans elektriska kraftbolag, Tyttbo vattenkraftsab, ab Sv metallverken, Gullvalla torfströfabriksab, Skultuna ab, ab Granefors koppar- o messingsverk, stadsfullm i Sala.

G 25 april 78 i Sthlm (Ty) m Carolina (Lina) Christina Elisabeth van Rijswijk, f 8 maj 51 på Bädarö, Löt (Upps), d 13 febr 16 i S Möckleby (Kalm), dtr till possessionaten Gustaf Wilhelm van R o Betty Carolina Glosemeijer.

Gustaf G var en föregångsman inom sv bergshantering. Under sin långa vistelse i Norberg som gruvingenjör och disponent för Norbergs gemensamma gruvförvaltning åstadkom han en välbehövlig modernisering av gruvornas maskinella utrustning. Han arbetade på att utveckla maskinborrningen och konstruerade 1883 en bergborrmaskin. Även inom gruvornas anrikningsteknik var G en föregångsman och byggde 1885—86 ett försöksanrikningsverk i Norberg med bidrag från staten och Jernkontoret. Efter långvariga förberedelser genomdrev han elektrifieringen av Norbergsgruvorna 1900 och installerade i samband därmed nya linbanor för malmtransporten enligt egen konstruktion. Under Norbergsstrejken 1891—92 hävdade G som disponent för flertalet av de berörda gruvorna fast och framgångsrikt arbetsgivarsidans uppfattning. Han väckte också förslag om bildandet av en arbetsgivarorganisation och en sammanslagning av Norbergsgruvorna. 1904 lämnade han sin disponentbefattning vid Norbergs gruvförvaltning för att ägna sig åt sina övriga engagemang som uppfinnare och företagsledare.

För försäljningen av sina många konstruktioner hade G 1885 tillsammans med I Hj Casselli bildat firman Casselli & Granström. Till dem anslöt sig bergsingenjören P A Craelius, som skulle göra sig känd på diamantbergborrningens område. Ur samarbetet med Crælius uppstod redan 1886 Sv diamantbergborrningsab, i vars verksamhet och utveckling G livligt engagerade sig. G:s intresse för elektriska installationer hade väckts under en studieresa till Schweiz och Italien 1889 tillsammans med ingenjör Georg Wenström, en bror till trefassystemets uppfinnare Jonas Wenström. Efter hemkomsten grundade de Wenström & Granströms elektriska kraftbolag, vilket emellertid redan följande år slogs samman med Elektriska ab i Sthlm till Allm sv elektriska ab (Asea). Ett annat område för hans verksamhet var cementtillverkningen, där han under sitt ledarskap för Degerhamnsfabriken på Öland och Iföfabriken i Skåne genomförde tekniskt-maskinella nyheter. Under sin tid som direktör för ab Salberget uppfann G en metod för framställning av drivna silverarbeten bestående i sprängning med dynamit under vatten, varvid silverplåten formades efter en matris (fyra fat avbildade i MHoF 1935).

Vid början av 1920-talet upphörde G:s engagemang inom industrin, samtidigt som hans något yngre yrkesbroder C Sahlin intensifierade sin epokgörande bruks- och bergshistoriska forskning; båda förlade nu sin verksamhet till Sthlm, där G hyrde en stor ateljévåning vid N Bantorget. Där fick han också utrymme för sin konstnärliga verksamhet som skulptör. Bl a gjorde han flera lyckade porträttbyster. Större delen av sin ålderdom ägnade G åt forskning och författarskap på det bergshistoriska området, där han gjorde en stor insats. Han var sin tids främste kännare av Norbergs- och Salagruvornas historia. Om Sala silvergruvas nyare utveckling skrev han, själv anställd där från 1887, på G Sahlins uppmaning Bidrag till Sala gruvas historia 1888—1913 (otr; ms hos Sv metallverken, Västerås). Hans stora bok om samma gruvas historia från medeltiden till 1600-talets mitt trycktes kort efter hans död.

G:s stora monografi över släkten Wertmüller, med vilken han var befryndad på fädernet, bygger på omfattande arkivforskningar. Som intresserad medlem av Sv Linnésällskapet utgav han 1925 med värdefulla kommentarer Linnés originalmanuskript om proberkonst och gruvbrytning. G publicerade även uppsatser om två andra 1700-talssvenskar, båda bergstekniker, nämligen Liebert Wolters och hans systerson Samuel Tiquet. Rörande den senare stödde han sig på R R Angersteins resedagböcker.

G:s intressen spände över en rad skiftande områden. Han var en ovanligt mångfrestande natur, tekniskt och konstnärligt begåvad. Hans enastående verksamhetslust var vid hög ålder ännu obruten.