Gabriel Eric Haartman, von

3 von Haartman, Gabriel Eric (före adl Haartman), kusins son till H 2, f 9 mars 1757 på Högsar, Nagu (Åbo o Björneb), d 2 aug 1815 i Åbo. Föräldrar: häradsskrivaren, v landskamreraren Gabriel H o Margaretha Lithander. Inskr vid Åbo akad 21 nov 71, FK 75, MK 78, ML 79, allt i Åbo, studier i Sthlm o Uppsala 79—81, med adjunkt och anatomiae prosektor vid Åbo akad 26 febr 81, MD där 21 juni 81, med bibehållande av adjunktsbefattn även stadsfysikus i Åbo 20 april 82, prof i anatomi, kirurgi o obstetrik vid Åbo akad 7 sept 84 (tilltr 29 nov 84), i prakt medicin där 13 juni 89, läk vid länslasarettet i Åbo 94—11, direktör vid diskontverket där 06, deputerad av Åbo akad i den s k finska deput 08, ordf i Finska hushålln:sällsk 10, adl 24 dec 10, ordf i finländska Collegium medicum 26 nov 11, led av regeringskonseljens för Finland ekonomidep, adjoint hos chefen för konseljens finansexp 17 dec 11, chef för finansexp 18 sept 12, dessutom interimschef för kammar- o räkenskapsexp 5 dec 12, statsråds titel 17 dec 12. — LPS 91, LVA 01.

G 1) 10 aug 87 i Åbo m Fredrika Lovisa v Mell, f 17 juni 70 där, d 13 maj 92 där, dtr till apotekaren Lars Henrik v M o Hedvig Dorothea v Aken; 2) 26 maj 96 i Vemo (Åbo o Björneb) m Fredrika Sofia Fock, f 13 sept 77 på Fröjdböle, Karuna (Åbo o Björneb), d 8 mars 49 på Frugård, Mäntsälä (Nyland), dtr till majoren Georg Johan F o frih Ulrika Beata Rehbinder samt senare omg m verkliga statsrådet Gustav Wilhelm Ladau.

H studerade först metallurgi men övergick på inrådan av sin frände professor Johan H till medicinen. Under studieåren i Sverige åtnjöt han undervisning av bl a A J Hagström(er), Olof (af) Acrel och Adolf Murray. I motsats till sina föregångare bland de akademiskt utbildade läkarna i Finland ägnade han särskild uppmärksamhet åt kirurgin, vilken av dem betraktats som en ur vetenskaplig synpunkt mindre betydande disciplin. Denna hållning synes ha bidragit till att hos H rotfasta en från spekulation och systematiseringsiver relativt fri åskådning, präglad av ett empiriskt betraktelsesätt, av saklighet och en, som det har sagts, »sällsynt friskhet, som verkar i hög grad tilltalande». I sina skrifter ordade han gärna, i anslutning till dessa för tiden jämförelsevis avancerade tankegångar, om de kunskaper en läkare borde äga. I konsekvens härmed uppvisade han också en anmärkningsvärd självständighet i förhållande till tidens gängse medicinska teorier (Brown m fl). Sin uppfattning om livsprocesserna stödde han i främsta rummet på Alexander v Humboldts teorier. Han intresserade sig för inflammationer, och i en av sina mest betydande avhandlingar diskuterade han frågan om frätsår och deras behandling. Hans experiment med borax kan sägas ha utgjort förelöpare till de mera metodiska undersökningar, genom vilka, långt senare, olika ämnens antiseptiska förmåga utröntes. I sina akademiska avhandlingar uppehöll sig H gärna vid rön ur sin egen praktik. I Vetenskapsakademins handlingar offentliggjorde han uppsatser av rättsmedicinskt, patologiskt-anatomiskt och terapeutiskt innehåll. Av betydelse var, att H ägde förmåga att sporra sina elevers intresse särskilt för den kliniska medicinens studium; under hans tid steg antalet medicine studerande märkbart, fastän undervisningen fortfarande måste bedrivas under tämligen primitiva förhållanden.

H ställde höga krav på en god läkare. Av sina disciplar fordrade han omfattande kunskaper i humaniora och naturvetenskap. Deras studier lade han upp enligt en för tiden modern, efter den enskilde studentens mognad anpassad plan. Också i detta sammanhang underströk han vikten av personlig erfarenhet, som helst borde inhämtas på sjukhus. Han synes ha åtnjutit ett gott anseende både som läkare och lärare, ehuru han inte kan betecknas som någon egentlig nydanare som vetenskapsman. Under hans tid som överläkare vid länslasarettet i Åbo utfärdades 1796 dess första reglemente — veterligen det äldsta sjukhusreglementet i Finland.

Utom åt medicinsk forskning och undervisning ägnade sig H åt många andra värv i det allmännas tjänst. I konsistorium kom han att framstå som en fackman rörande akademins ekonomiska förvaltning och var medlem av en kommitté med uppdrag att leda dess planerade nybyggnadsverksamhet. Inför Finska hushållningssällskapet framträdde han som en förespråkare för vaccinationen och som ekonomisk författare. Han var en av initiativtagarna till diskontverket i Åbo. I den s k finska deputationen deltog H som representant för Åbo akademi; han fungerade då som dess rektor. Han var även verksam som jordbrukare och ägnade sig i sammanhang därmed med intresse åt trädgårdsskötsel.

Under slutet av 1700-talet hade H fått namn om sig att hysa vissa ryska sympatier; efter 1809 anslöt han sig, har det sagts, till en politik, som ej av känsloskäl men på grund av övertygelsen att alla andra möjligheter var uteslutna, siktade på att göra det bästa möjliga av Finlands förändrade ställning. Som exempel på det förtroende H åtnjöt i Petersburg kan nämnas, att han 1808 fick i uppdrag att utarbeta ett betänkande som skulle tjäna som grund för organisationen av Finlands framtida styrelse. I detta underströk han bl a att sv lag borde bli gällande i Finland. — Som finanschef visade H administrativ förmåga och energi. Han yrkade på betydelsefulla förändringar av den ekonomiska förvaltningen i Finland i fråga om skatteuppbörd, tull- och bankväsen m m. Inom den finländska regeringskonseljen blev han en av de tongivande och påtog sig en arbetsbörda som snart bröt hans krafter.