Sigrid M Hjertén

Hjertén, Sigrid Maria, f 27 okt 1885 i Sundsvall, d 24 mars 1948 i Saltsjöbaden, Sth. Föräldrar: v häradsh Svante H o Maria Rahm. Utbildn till textilkonstnär vid H konstindustriella skolan i Sthlm 06–10, elev vid Matisses ateljé o textilstudier i Paris 10–11, med undantag för kortare resor verksam i Sthlm 11–20, i Fonteney-aux-Roses utanför Paris 20–21, i Paris 21–31, i Sthlm från 32.

G 9 nov 11 (—37) i Sthlm, Engelbr, m konstnären prof Isaac Hirsche Grünewald (bd 17).

Sigrid H:s uppenbara konstnärliga begåvning ledde henne först till Högre konstindustriella skolan i Sthlm, där hon blev examinerad som teckningslärare 1908. Hon eftersträvade emellertid närmast en verksamhet som textilkonstnärinna och hann erfara en viss uppmuntran på denna bana, innan hon 1910 tog steget över till måleriet. I stället för att söka utbildning i Sverige begav hon sig då direkt till Paris, där Matisse vid denna tid drev sin målarskola med en manstark skandinavisk trupp bland eleverna. Före sig hade hon där bl a Isaac Grünewald, som 1911 skulle bli hennes make. Hon har av kamrater blivit benämnd "Matisses älsklingselev" och man kan i varje fall konstatera hennes anmärkningsvärt snara mognad, sedd mot bakgrunden av hennes tidigare brist på erfarenhet av rent måleri. Från 1912 är makarna med sonen Ivan bosatta i Sthlm, först vid Kornhamnstorg, senare vid Katarinavägen, i båda fallen med utsikt över Sthlms vatten och stadsmiljö, som motiviskt flitigt utnyttjades. Efter första världskriget blev Paris 1920—31 deras fasta uppehållsort, varifrån de företog långa resor i Italien och Frankrike. Under åren efter återflyttningen till Sverige gjorde sig hos H en redan tidigare förebådad mental ohälsa påmind. Allt djupare depressionsperioder isolerade henne från omgivningen och tvingade henne att söka vård. Slutligen tog sjukdomen 1936 en så definitiv vändning, att endast ett sjukhusbundet liv kunde bli hennes lott. Konstnärligt sett innebar sjukdomsperioderna nedsatt arbetsförmåga, och under sina senare år var H helt improduktiv.

H hade i början av sin bana som målare den stora förmånen att tillhöra en krets av kamrater, som tillsammans fungerade som en den nyare konstens sprängkil i ett angrepp mot såväl den kvardröjande akademismen som mot konstnärsförbundets nationalromantiska konst. Mycket snart fick hon utställa med några av dem, som numera kallas för "1909 års män" (De åtta, 1912), och hon var förvisso denna krets värdig. De ideal i Matisses efterföljd, som även hennes make och de övriga tiotalspionjärerna hyllade, den rena färgskalan, den fria omdaningen av verklighetens sakliga former till ett arabeskartat linjespel, frånvaron av konventionellt perspektiv och därmed en eftersträvad ytmässighet, allt detta blev också hennes konstnärliga program, tillämpat på alla sorters motiv, figur, porträtt, interiör, landskap, stadsbild, stilleben. Hon behärskade detta program med mästerskap och kunde till denna framför allt med Isaac Grünewald gemensamma målsättning lägga som sitt personliga signum en sällsynt känslighet för koloristiska värden. "... det typiskt Hjerténska ... en fri, mycket suverän bildmässig rytm där varje enskild form eller figur verkar med en rytmisk gest samtidigt som formerna sinsemellan repellerar och atttraherar varandra med lätthet och grace i en tyngdlös dans" (Derkert). Efter hand blev hennes färg alltmer skimrande av ett ljus, som dock inte hade något med realistisk belysning att göra. Under en närmast hektisk skaparperiod 1932–35 blev hennes form alltmera upplöst, hennes linje alltmera eteriskt antydande, medan färgen, pålagd i ett på en gång överkänsligt och något maniererat furioso, levde med en stegrad lyster i allt djärvare och briljantare kombinationer.

H:s aktiva tid som målare blev relativt kort, vilket givetvis bidragit till att hennes verk framstår som tämligen enhetligt, även om det inte var helt detsamma vid början och slutet av hennes bana. Att hon bedömts som den finaste och mest typiska representanten för vad man skulle kunna kalla Matisseskolan i Sverige beror dock framför allt på den konstnärliga intensitet, som bär hennes verk och på att den franskpräglade fauvismen för hennes del inte var en modestil utan ett väl lämpat instrument för vad hon ville uttrycka med sitt måleri. Hon odlade för övrigt också en poetisk talang, även om hon aldrig själv publicerade sina dikter. Ett par artiklar i aktuella konstfrågor infördes 1911 i SvD.

H deltog i ett stort antal utställningar, i allmänhet tills med maken. Retrospektiv utställn i FrKA 1936, minnesutställn i Nat:mus 1949.