Gustaf Fredrik Hjortberg

Hjortberg, Gustaf Fredrik, f 2 okt 1724 i Gbg (enl tavla), d 5 april 1776 (enl tavla) på Åby gård, Fässberg (nu Mölndal). Föräldrar: kaptenen vid amiralitetet Henrik H o Anna Catharina v Eiten. Kadett vid amiralitetet i Gbg 32–35, elev vid gymn i Gbg 36, inskr vid Gbgs nation, LU. 18 okt 42, prästv 46, skeppspredikant vid Ostindiska komp (på skeppet Freden aug 47–juli 49, på skeppet Adolph Friedrich 49–51 o på skeppet Enigheten dec 51–juli 53), kh i Vallda o Släp, Hall, 1 mars 54, prost. — LVA 68, LVVS 75.

G 25 jan 47 i Gbg, Örgryte, m Anna Helena Löfman, f 1 maj 25 (enl tavla), d 18 febr 08 på Stomgården, Släp, dtr till kaptenlöjtn vid amiralitetet Jonas L.

H var ursprungligen bestämd för den sjömilitära banan men kom efter gymnasiestudier i hemstaden Gbg till Lunds universitet, där han studerade teologi och 1745 disputerade för Johan Engeström. Redan vid denna tid intresserad av naturalhistorien undersökte han naturens alster med ledning av Linnés skrifter. Åter i Gbg och prästvigd trädde H som skeppspredikant i Ostindiska kompaniets tjänst och företog på dess fartyg tre resor till Kina.

Åren kring 1750 nådde den ostindiska entusiasmen sin höjdpunkt, kompaniets affärer blomstrade och dess direktörer gynnade i samarbete med Vetenskapsakademin och Linné den naturalhistoriska forskningen. H hörde liksom Osbeck och Torén till de nitiska skeppspräster, som under färderna till och från Kanton samlade och beskrev alla slags naturalier. Till VA, med vars sekreterare Wargentin han trädde i förbindelse, insände han sina resejournaler och dagböcker. Främst intresserade H sig för zoologin. Hans sammanfattning av resornas vetenskapliga resultat 1753 (Minnesteckningar af trenne till Canton ... gjorda resor) redogjorde efter Linnés system för påträffade djur, särskilt fiskar och andra havskräk, avbildade i ett separat planschband. På 1760-talet publicerades ett par av H:s djurbeskrivningar i akademins handlingar. Som zoolog var H självlärd och ganska osäker. I hela riket, sade visserligen Linné, fanns ingen "curieuxare prästman", men han hade klar blick för H:s brister; hade han utbildats i Uppsala före utresan, skulle hans resebeskrivning fått helt annat värde.

Sedan H efter rekommendationer av VA och Tessin utnämnts till kyrkoherde i Vallda och Släp i n Halland, fortsatte han att odla sina vetenskapliga intressen. Han förkovrade sitt zoologiska kabinett, höll även levande djur som tvättbjörn och halvapa. Men främst var han outtröttligt verksam inom skilda praktiska områden. H förfärdigade väggur och astronomiska instrument, lade tak och byggde orglar. Han var på sin prästgård en entusiastisk lantbrukare, som konstruerade plogar och sädesrensningsmaskiner, införde potatisen i socknen, odlade färgväxter och mullbärsträd. Han förvandlade sitt inköpta skattehemman Gustafsberg till ett mönsterjordbruk och anlade där en vacker trädgård med terrasser, fruktträdsplantager och fiskdammar.

Särskilt fängslades H av boskapsskötseln och veterinärmedicinen, där han framträdde som en av våra viktiga och inflytelserika äldre författare. Hans Svenska boskapsafvelen (1776) ger en fyllig handledning om kreaturens vård i ladugårdar och på åker och äng. Egen erfarenhet ligger bakom dess många folkmedicinskt färgade veterinära råd om sjukdomar och deras botande. Fylld av populär propaganda rörande jordbruk och boskapsskötsel är också H:s originella Vecko-cateches, eller Söndagslust och hvardagsro (1768), ett slags postilla för 1769, där lanthushållning och veterinärmedicin varvas med den kristna salighetsläran. Prästen H framstår i dessa bönesuckar och betraktelser som starkt påverkad av den på västkusten utbredda herrnhutiska väckelsefromheten.

Sin egentliga berömmelse i samtiden förvärvade dock H genom sin medicinska praktik. Åtskilliga präster under 1700-talet ägnade sig åt att bota sina sockenbors krämpor, men H överträffade alla i rörelsens omfattning. Han tillverkade själv sina medikament, gratis utdelade till de fattiga, och uppförde ett koppympningshus. Hans specialitet var emellertid elektroterapin. De nya rönen inom elektricitetsläran hade inspirerat till försök att medicinskt utnyttja elektriciteten. Vid 1750-talets början prövades elektriska kurer med iver i Uppsala och Sthlm men upphörde snart. H, som från England köpt en elektricitetsmaskin, började 1759 praktisera med den. Framgången överträffade alla förväntningar, patienter från hela Sverige strömmade till prästgården i Vallda, utsattes för elektriska stötar och slängde käppar och kryckor. Enligt bevarade journaler behandlade Ff 1759–65 inte mindre än 1 168 patienter, mest giktbrutna, förlamade, reumatiker och döva. Han uppfann sin egen apparatur för elektricitetens applicering (beskriven i VAH 1765, där även utdrag ur hans journaler publicerades) och valdes nu också till akademins ledamot.

H var ett slags urtyp för frihetstidens upplyste prästman, hemmastadd i naturkunskap och världstillvända praktiska ting, ständigt strävande att öka lyckans summa på jorden. På den märkliga Hjortbergstavlan (av Jonas Durchs, nu i Släps kyrka) ses han omgiven av sin stora familj och föremål, som syftar på hans rastlösa verksamhetsiver: böcker, exotiska naturalier, en levande lemur, orgelpipor, gradbåge, passare och andra redskap.