Anders H Holmgren

10 Holmgren, Anders Harald, bror till H 8, f 5 aug 1874 i Sthlm, Ad Fredr, d 31 dec 1968 där, Matt. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 22 maj 95, elev vid Ombergs skogsskola 1 juli 95, utex 15 juni 96, elev vid Skogsinst 1 juli 96, utex 15 juni 98, e jägmästare i Norrbottens distr o assistent i N Piteå revir 15 juni 99, assistent i Älvsby revir 31 dec 00, bitr jägmästare i N Jämtlands revir 2 maj 05, förest för o lär vid Bispgårdens skogsskola 8 maj 08, sekr i Fören för skogsvård i Norrland (från 14 benämnd Norrlands skogsvårds-förb) 6 mars 09, sakk hos domänstyr för upprättande av program för statens skogsförsöksanstalt 13 mars 12, jägmästare i Bräc-ke revir 10 maj 12, sakk hos kommerskoll för utredn av frågan rör skogsarbetarnas i Norrland ställning o levnadsförhållanden 11 nov 12, stadsfullm i Östersund 15, tf överjägmästare i Umeå distr 1 april 16, led av o sekr i kolonisationskomm 16—23, verkst led av statens kolonisationsnämnd 18—26, över jägmästare i Övre Norrbottens distr 23 febr 17 (tillträdde ej), i Sthlm—Gävle distr 22 maj 25, efter distnregleringen i Gävle— Dala distr 34—1 sept 38. — HedL i Norrlands skogsvårdsförb 24, LLA 29, fil hedersdr vid Sthlms högskola 29 maj 36, HedLLA 54.

G 1) 8 okt 04 i Piteå m Sofia Collberg, f 11 jan 84 där, d 3 mars 11 i Fors, Jämtl, dtr till järnhandlaren o rådmannen Axel Aliander C o Sara Margareta Boman; 2) 16 april 14 i Sthlm (enl vb för Vassända— Naglum, Älvsb) m första hustruns syster Aliandra Sofia Collberg, f 18 maj 85 i Piteå, f 31 aug 64 i Sthlm, Matt.

Anders H var redan som ung mycket intresserad av att ströva omkring i naturen och där göra floristiska iakttagelser. Detta intresse var synbarligen ett arv efter fadern, som vid sidan av sitt huvudämne, matematiken, var en hängiven botanist. Att H:s naturintresse tidigt kom att inriktas på skogen berodde på att han redan som skolpojke kom att under sommarferier praktisera inom skogsbruket hos sin äldre bror, Gunnar Fredrik, som var extra jägmästare i Arvidsjaurs revir.

Sedan H utexaminerats från Skogsinstitutet 1898, sökte han sig in i domänverket, där han följande år fick sin första tjänst som extra jägmästare i Norrbottens överjägmästaredistrikt och assistent i norra Piteå revir. Han förflyttades 1905 till Jämtland, där han hade olika tjänster ända fram till 1916. Under denna tjänstgöringstid i Norrbotten och Jämtland förskaffade han sig en grundlig kännedom om skogsförhållandena där, både vad beträffar skogens livsbetingelser och skötsel. De iakttagelser han härvidlag gjorde var han också mån om att söka bringa i tryck eller under debatt. Få skogsmän har som H vid så unga år framträtt som självständig forskare och kritisk skogsskötare.

De problem H som ung jägmästare särskilt kom att brottas med gällde fjällskogarnas naturförhållanden och den överåriga barrskogens avverkning och ersättande med ny skog. Fjällskogarnas naturförhållanden fick han rika tillfällen att studera, särskilt efter det att han av domänstyrelsen fått ett speciellt uppdrag att 1906—08 utreda frågor rörande skyddsskogsgränsen och gränsen för svårföryngrad mark i Jämtland, samt av K M:t 1911 blivit förordnad att under- söka påtalade skador på skogen, som de sv flyttlapparna med sina renar förorsakat inom Tromsö amt. Resultaten av hans iakttagelser och reflexioner beträffande fjällskogarna är framlagda i flera skrifter, av vilka Studier öfver nordligaste Skandinaviens björkskogar (1912) är den viktigaste.

I början av 1900-talet tillämpades nästan överallt inom de övernorrländska skogarna en avverkningsform, som gick ut på att man enbart genom plockhuggning avverkade träd som hade saluvärde, alltså träd av grövre dimensioner. Klenare dimensioner såsom varande inte avsättningsbara fick stå kvar. Denna avverkningsform ledde till att den kvarvarande skogen kom att bilda trasbestånd, inom vilka både växt- och föryngringsbetingelserna som regel var mycket otillfredsställande. Mot denna avverkningsform hade redan den store skogsmannen T Örtenblad på 1880—90-talen rest betänkligheter och i stället förordat upptagandet av kalhyggen av måttlig storlek, följt av kulturer där sådana ansågs nödvändiga. Örtenblads betänkligheter och förslag hade emellertid ingen påföljd i den skogliga praktiken, då de ansågs orealistiska ur ekonomisk synpunkt.

Efter att i sin praktiska verksamhet ha kommit till samma uppfattning framförde H på 1910-talet i tal och skrift med kraft önskvärdheten av att det övernorrländska skogsbruket skulle överge timmerblädningen och i stället gå in för trakthyggen, dock ej större än att man kunde räkna med naturlig besåning från beståndskanterna. Skulle den naturliga besåningen ej lyckas, borde man tillgripa kulturer, helst i form av plantering. Genom detta framsynta förslag framstår H som en av de stora föregångsmännen för en mera intensifierad skogsskötsel i Norrland.

Då ett sådant skogsbrukssätt, som H förordade, kräver betydande arbetsinsatser, kom hans intresse att inriktas på möjligheterna till ökad besättning av skogsarbetare på de norrländska skogarna. Möjligheter att arbeta för en sådan tanke gavs honom också genom att han 1916 blev ledamot av och sekreterare i kolonisationskommittén och verkställande ledamot av statens kolonisationsnämnd 1918—26.

Det hängivna arbete H ägnade kolonisationsverksamheten, resulterade i att en mängd kolonat kom till i Norrland och Dalarna. Året innan H lämnade statens kolonisationsnämnd, utnämndes han till överjägmästare i Sthlm—Gävle distrikt, som 1934 ombildades till Gävle—Dala distrikt. Som över jägmästare där var H ytterst verksam som främjare av ett skogsbruk, inriktat på såväl en god beståndsvård som på avverkningsformer, som kunde leda till en gynnsam föryngring. Härvidlag intog han en mycket positiv inställning till och tog på ett berömvärt sätt personlig del i den skogsforskning, som bedrevs vid statens skogsforskningsinstitut och Skogshögskolan men också av skogsbolag och enskilda skogsmän. Hans författarskap i skogliga frågor är även från denna tid betydande. En fråga, som mycket intresserade H och för vars förverkligande han nedlade mycket arbete, var åstadkommandet av en allmän flottled Dalälven— havet.

Sedan H 1938 pensionerats och ända fram till fyllda 90 år, fortsatte han sitt skogliga författarskap med blicken öppen för nyare forskningsrön och kritisk blick för rådande moderiktningar. Han utgav då ett stort antal arbeten, i vilka han skärskådar bl a trakthuggningens fördelar, planteringens företräde framför sådd, hyggesbränningens för- och nackdelar samt faran av stora kalhyggen på grund av vindens uttorkande verkan på mark och vegetation. Han ägnade skogsgenetiken stort intresse och framlade resultat från äldre avkommeförsök med tall. Som pensionerad hade han också tid att skriva ned sina personliga minnen som skogsman i Norrland, Norrlandsminnen (1950). Han ger där en levande bild av de stora förändringar det norrländska skogsbruket och skogsarbetareförhållandena undergått under 1900-talets första hälft.

En mycket stor insats för skogens sak i Norrland, ja i hela Norden, gjorde H som sekreterare hos Föreningen för skogsvård i Norrland, vilken förening fr 1914 benämndes Norrlands skogsvårdsförbund. Han fick redan 1909 detta uppdrag, som han inte lämnade förrän 1949. Samtidigt var han redaktör för föreningens publikationer. Denna norrländska skogsvårdsförening liksom dess publikationer har betytt oerhört mycket som en livgivande och stimulerande faktor. Till sekreterarens uppgifter hörde också att årligen anordna skogsexkursioner till olika delar av Norrland. På dessa spelade H en utomordentligt stor roll genom sina grundliga och vida kunskaper, sin tillgängliga och charmerande personlighet och inte minst sin humor. Han hade en sällsynt förmåga att verka samlande, samtidigt som han inte drog sig för att då så krävdes framföra åsikter, som gick stick i stäv mot flertalets mening.

För eftervärlden framstår H som en skogsman av stor resning, orädd, självständig och rättrådig, samtidigt som han hela livet igenom bevarade ett smittande gosselynne, som gjorde honom avhållen och uppskattad som få.