K Ragnar J Hoppe

Hoppe, Knut Ragnar Johan, f 19 maj 1885 i Malmö, S:t Petri, d 22 juni 1967 i Sthlm, Osc. Föräldrar: fabrikören Fritz Conrad Magnus H o Olga Gullberg. Mogenhetsex vid Lunds privata elementarskola 3 juni 09, inskr vid LU 2 okt 09, FK där 14 sept 11, amanuens vid LU:s konstmus 1 jan 11—31 dec 16, FL vid LU 15 sept 16, amanuens vid Nationalmuseum 1 febr 17, SvD:s ord konstanmälare 19—20, intendent för handteckn- o gravyravd vid Nat:mus 1 nov 22 (förste intendent från 1 juli 45)—1 juni 50, konstanmälare i Social-Demokraten 23—27, i Sydsv Dagbl Snällposten 31—36 o i Morgon-Tidn 35—47, led av styr för Thielska gall 29—60, disp vid UU 21 okt 33, FD där 31 maj 34, led av styr för Fören för nutida konst 37—54, ordf i Fören för grafisk konst 59—63, utställn:kommissarie. — HedLFrKA 44.

G 1) 6 febr 27 i Hallsberg m Ellen Maria Everz, f 6 nov 04 i Nässjö, d 20 febr 51 i Sthlm, Osc, dtr till postmästaren Per Johan Alfred E o Ellen Maria Charlotta Wykman; 2) 20 maj 52 i Sthlm, Hedv El, m Agneta Lundberg, f 2 febr 20 där, Osc, dtr till civiling Bror Erik L o Karin Ebba Lindman.

Ragnar H:s farbror Bruno H var en av Skånes mest anlitade porträttmålare. Han talade gärna med beundran om honom såsom den som tidigt väckt hans varma intresse för konsten. Efter ganska sent avlagd mogenhetsexamen började H sina konsthistoriska studier, som så småningom resulterade i en licentiatavhandling om Delacroix och hans färglära, förebådande impressionismens ljusa regnbågsskala. Studierna fördröjdes dock av att han långa tider ägnade sig åt måleri; han studerade i Paris 1914 tillsammans med Svante Bergh och deltog s å i en samlingsutställning på universitetets konstmuseum. Under de två följande åren fortsatte han sin konstutövning i Lund och delade ateljé med Johan Johansson.

Under första världskrigets år blev Khvn andningshålet utåt, och där samlades många unga nordiska konstnärer och författare, som fick tillfälle att i etatsrådet Wilhelm Hansens berömda samling på Ordrupgaard (numera i danska statens ägo) göra bekantskap med mästerverk av Cézanne, Matisse, Picasso, Rousseau le douanier, Derain m fl. Upplevelserna där och vänskapen med Hansen kom att betyda mycket för H:s starka engagemang i den nyare franska konsten, som tidigt funnit sina vägar till Danmark och dess museer, mycket tack vare Gauguins vistelse i Khvn 1884—85, föranledd av hans giftermål med en danska.

När H trädde i tjänst som amanuens vid Nationalmuseum, fick han en själsfrände till chef, konstnären Richard Bergh, som genast fattade sympati för sin unge, följsamme medarbetare i gravyrsalen. Genom Bergh kom H i nära kontakt med några av de övriga medlemmarna i Konstnärsförbundet: Christian Eriksson, Karl Nordström, Nils Kreuger och Carl Eldh. Om den sistnämnde, med vilken han blev mycket nära vän, har han författat en monografi.

H efterträdde 1919 August Brunius som kritiker i SvD. Hans radikala, men samtidigt framsynta artiklar betraktades av många av tidningens läsare som förargelseväckande och orsakade ofta insändarprotester. Vid denna tid hade Gösta Olson just startat Svenskfranska konstgalleriet, som visade utställningar av franska modernister, vilka det blev H:s uppgift att presentera för en för det mesta totalt oförstående publik. Som exempel på hans klarsyn kan nämnas en artikel om Bonnard (SvD febr 1922) som då var okänd här och mycket underskattad i Frankrike. Det värdeomdöme och den säkra karakteristik H där gav har citerats i kataloger till Bonnard-utställningar som anordnats flerstädes mer än 40 år senare. Att han mycket sällan tog miste i sina värderingar berodde på att han var utrustad med en målares receptiva känsla och öga. Han var ju som redan framhållits mera konstnär och facklitterär författare än konsthistoriker, även om hans doktorsavhandling om Elias Martin står sig gott ur rent vetenskaplig synpunkt. Martin vistades i London 12 år, vilket givit H en naturlig anledning att ingående uppehålla sig vid konstförhållandena i England under 1760-talet. En av H:s mest uppskattade skrifter vid sidan om Martin-boken är essäsamlingen Städer och konstnärer, där han målande redogjort för ett besök hos Monet i Giverny 1919 och hos Matisse 1920.

Ett bra exempel på H:s slagruteaktiga förmåga att bedöma kvaliteten på de konstverk han ställdes inför är hans sympatiska omnämnande, vilket han var ensam om, av den post-kubistiska utställning som Otto G Carlsund arrangerat i samband med Stockholms-utställningen 1930. Här visades för första gången i Sverige bl a mästerverk av Piet Mondrian och Fernand Léger, som bara uppväckte löje hos de övriga kritikerna.

Under sin tid som intendent för handtecknings- och gravyravdelningen genomdrev H förvärv av omistliga konstverk, exempelvis stora serier teckningar av Hill, Josephson och Isakson, liksom också aktuell fransk grafik. Han var även en av de drivande krafterna inom Föreningen fransk konst, som hade systerföreningar i Khvn och Oslo, vilka på senare delen av tjugotalet anordnade förnämliga utställningar av målningar och skulptur alltifrån Delacroix och Courbet till Braque och Segonzac. Museiledningen var den gången konservativ, och det var mycket tack vare H:s entusiasm — understödd av tongivande konstnärer som Isaac Grünewald, Birger Simonsson och Otte Sköld — som museet motvilligt med sina samlingar införlivade verk som skänktes av föreningen.

Det har sagts att H genom sina många bisysslor som författare till katalogförord, artiklar i tidningar och tidskrifter och mera omfattande arbeten försummade sin dagliga tjänst som museiman. Däri kan nog ligga ett korn av sanning — han var minst av allt en administrativ skrivbordsmänniska, men generationer av konstnärer och konstvänner kan intyga den atmosfär av trivsel och sympati som präglade museets gravyravdelning. Den blev genom H:s och hans närmaste man Gunnar Jungmarkers insatser en av museets allra populäraste avdelningar.

Genom sina föreläsningar om fransk konst i museet, som alltid drog fulla hus, skaffade sig H många beundrare och vänner. Han hade en förmåga att inför en skioptikonbild på ett levande och medryckande sätt tolka färgernas spel i kontraster mellan varma och kalla toner. Han levde sig nästan medskapande in i konstverket, samtidigt som han gjorde försynt propaganda för äkta och full-lödig konst. Jämsides med föreläsningarna under trettiotalet anordnade H studieresor till Paris, också de fullbokade och mycket uppskattade. På dessa resor ingick inte bara museibesök eller utflykter i Seinelandskapet, där impressionisterna verkat, utan även minnesvärda visiter hos konstnärer i deras ateljéer. H kände väl Léger, Derain, Picasso och Braque och de tog gärna emot hans resegrupper, då de visste att det inte var av nyfikenhet de kom utan av intresse för deras arbete.

H har efterlämnat en omfattande brevsaml, vari ingår brev från nordiska förf o konstnärer, bl a från Vilhelm Ekelund, Edvard Munch, Ludvig Karsten, Henrik Sörensen o Väinö Aaltonen o från pariskonstnärerna Léger, Braque, Papazoff, Charchoune och Bazaine.