Agneta Horn

9 Horn, Agneta, dtr till H 5 i dennes 1:a g, f 18 aug 1629 i Riga, d 18 mars 1672 i Sthlm. — Memoarförf.

G 20 (egen uppg, 21 enl vb) juni 48 i Sthlm, Nik, m översten frih Lars Kruus, f 14 juni 21, d 20 april 56 utanför Torun, Polen, son till riksskattmästaren Jesper Mattsson Kruus o frih Brita De la Gardie.

H:s ur kulturhistorisk, språklig och litterär synpunkt utomordentligt intressanta levernesbeskrivning är uppbyggd kring moderlöshetens tema. Modern, rikskanslern Axel Oxenstiernas äldsta dotter, dog ung i pesten under vistelse i Stettin. H:s far fältmarskalken var ständigt i krigstjänst och råkade efter nederlaget vid Nördlingen i långvarig fångenskap. Enligt hennes egen troligen överdrivna framställning dog den ettårige brodern av vanvård i Stettin, medan hon själv blev undernärd och sjuk. Hon togs sedan om hand av sin farbrors änka, den "mycket hårda" fru Ebba Leijonhufvud, som lät henne smaka riset "en gång om dagen och stundom tre". Ljusare perioder hade hon så småningom hemma i Sverige, då hon tidvis fick vistas hos sin mormor Anna Åkesdtr (Bååt) på Tidö eller i Sthlm. När fadern återkommit från fångenskapen, upplevde hon en lycklig tid, som dock tog slut när han snart nog gifte om sig.

H fann personligt stöd hos den oxenstiernska familjekretsen, hos morfadern och morbröderna Johan och Erik. Det gällde inte minst under den svåra ungdomskris, som framträder som höjdpunkten i hennes memoarer. Dramatiskt skildrar hon där, hur hon med all makt sökte bli av med den friare, Erik Sparre, som fru Ebba och hennes far gynnade. "Vad jag slet i di tu åran för hans skull både av den ena och den andra, det vore en hel bok full till att skriva därom". Hon tålde inte åsynen av sin friare, än mindre att han skulle röra vid henne och hon slängde tom en slev med vax efter honom. Hon tyckte han gjorde sig löjlig, och vid en dans på slottet nekade hon att dansa med honom. "Jag var en jungfru, som var tämmelig stor i mitt sinne och dyr på mina varer, att den som ville hava dem, han skulle inte läta göra narr av sig." Ju mer man sökte övertala H att säga ja, ju omöjligare blev det henne. "Ty mig tyckt, det var inte hästebyte, utan att jag väl måtte se mig före, vem jag gåve mig åt." Hon antyder också sin hemliga önskan — "en soldat låg mig i sinnet".

Troligen hade H redan vid faderns bröllop, då hon ännu ej var fjorton år gammal, träffat sin blivande make, Lars Kruus, och fäst sig vid honom. När han efter ett par års utlandsvistelse återvände till Sverige och gjorde H sin kur, vrenskades hon också nu, men tongångarna blev snart mjuka: "Och handla han så länge med mig, att innan jag själv visste ett ord därav heller själv märkte det, så hade han hela mitt hjärta inne." Två månader efter det ståtliga bröllopet for H med sin make på en mödosam och äventyrlig resa över stormigt hav och i vagn på knaggliga tyska vägar tillsammans med en truppkontingent på väg mot Prag. När maken oroligt frågade henne, om det inte vore bättre att sitta i mormors hus i den lilla kammaren, svarade H: "Om jag inte har tänkt till att stå ut både ont och gott med min man, så har jag aldrig dristat mig ihop med en soldat". Westfaliska freden, som f ö inte nämns av H, medförde efter hand återresa till Sverige. 1 april 1649 föddes hennes äldste son i Wismar.

H ger vackra uttryck för sin stora kärlek till maken. Hon leds och lider, när han är bortrest; hon blir så lycklig, att hon bokstavligt talat blir förlamad, när han kommer oväntat fort hem. Efter några år på det ståtliga Satuna (Björklinge, Upps), byggt av H:s svärmor Brita De la Gardie, följde hon på nytt maken i fält, denna gång till Polen. Där avled han 34-årig i en febersjukdom på marsch mot Torun. H uppehöll sig då tillsammans med ett flertal andra sv officersfruar i Warszawa, som emellertid återtogs av polackerna. Kvinnor och meniga fick dock fritt avtag.

H lät uppföra ett praktfullt gravkor åt sin make och sig i Björklinge kyrka. Hon gifte ej om sig. Barnen och skötseln av de stora egendomarna tog hennes tid i anspråk. Täta barnsbörder, omväxlande med missfall, påfrestande resor och förhållandena i fält hade angripit hennes hälsa. I bevarad korrespondens framträder hon som en driftig hushållare och söker också skydda allmogen mot fogdarnas övergrepp. Med styvmor och halvsyskon förde hon en mångårig arvsprocess. Efter fadern ärvde hon Häringe i Västerhaninge, Sth, efter morfadern Fånö i Löt, Upps, och ägde förutom bl a Ljung, Ög, också gods i Finland och Livland.

H:s memoarer har i allmänhet ansetts nedskrivna (jfr dock v Platen) efter makens död och med tanke på barnen. De finns bevarade i egenhändigt manuskript (X 240, UUB), till större delen i renskrift. Efter giftermålet blir anteckningarna mer kortfattade och fördes under resorna tydligen kontinuerligt i dagboksform. De avslutas abrupt mitt i skildringen av fälttåget i Polen. En analys av huvudpartiet fram till tiden kort före bröllopet, då några blad förkommit, ger snarast vid handen, att H börjat skriva ner sina minnen i tonåren, Självupptagenheten, det njutningsfulla dröjandet vid uppgörelserna med fastern, de långa välformulerade, säkerligen efterkonstruerade, svar hon ger sina antagonister, det spotska beteendet mot friarna, den ymnigt demonstrerade sorgen över moderlösheten, de överdrivna skildringarna av hur hon har blivit slagen och fått gå "pjaltot" klädd, hon som kunde ha hållits som en "furstedotter", och de häftiga lynnesskiftningarna, allt tyder på en mycket ung människas reaktioner. Hon gråter i veckor över att ha fått styvmor men framhåller å andra sidan hur livlig och gladlynt hon är, "alltid hade jag något till att säja" eller "kunde väl göra hela komedian av litet nog". När hon som femtonåring första gången fick följa krigshändelser på nära håll under det av fadern ledda krigståget i Skåne, säger hon: "Och ju mer di sköte, ju lustigare tyckte mig det var", men styvmodern hon grät. För H var tydligen tiden vid armén en välkommen avkoppling från hennes instängda kvinnoliv.

H har på tonåringars sätt sökt lätta det psykiska trycket genom att skriva av sig sina aggressioner. Troligen har hon då gripits av rent litterära ambitioner och kompletterat framställningen med en barndomsskildring. Efter makens död har hon sedan sammanställt och med mycket lätt hand redigerat det hela. Många direkta vittnesbörd finns om den tidiga avfattningen, t ex i de ofta förekommande långa bönerna, där hon efter faderns hemkomst aug 1642 ber Gud bevara hennes käre far "mig fattiga barn till tröst i dessa mina unga år, och att han måtte hava hugnat av mig", eller i anteckningen från 1641, där hon säger om sin morbror Johan och hans fru, att "såg jag henne aldrig mera" (hon dog i juni 1646) och "honom har jag än inte heller sett" (de träffades åter hösten 1647 i Wismar). Hennes klara uppsvenska talspråk, en guldgruva för sentida språkmän, är ofta vackert uppbyggt och kryddat med ännu levande ordspråk och en och annan liten versramsa. En minnesbok (KB) med några citat från samtida litteratur visar hennes litterära intressen. Hon har en naturlig dramatisk ådra och älskar också långa direktcitat. H ägde otvivelaktigt en betydande litterär talang.