C Edvard L Hubendick

Hubendick, Carl Edvard Ludvig, f 26 febr 1875 i Sthlm, Skeppsh, d 24 april 1952 i Nacka. Föräldrar: kaptenen vid flottan förf Ludvig Andreas H o Evy Mathilda Christina Wæhrenqvist. Elev vid h a l på Östermalm i Sthlm 88—92, vid tekn skolan där 92—94, vid H Berwalds förberedande kurs för KTH 94—96, ord elev vid KTH 15 sept 96, utex som bergsing 22 dec 00, ritkontorschef vid J V Svensons motorfabrik 00—02, studier vid Polytechnikum i Zürich 01—02, l:e ing vid Ing:firma Fritz Egnell 02—10, övering vid Morgårdshammars mek verkstad ab 10— 12, chefsing vid J V Svensons motorfabrik 12—16, sekr i utredn om inhemsk tillverkn av skifferolja 13—18, prof i läran om förbränningsmotorer vid KTH 17 juni 16—40 (uppehöll professuren till 8 febr 45), led av lagerhusbyggnadskomm 17—21, sakk vid kommerskoll :s undersökn rör sulfitspriten som motorbränsle 18—19, huvudred för Tekn tidskr 22, led av styr för Tekn mus 24—51, huvudred för De tekn vetenskaperna 26—35, ordf i styr för statens maskin- o redskapsprovn:anstalter 26—45, led av redaktionskomm för årsboken Dadalus 30— 50, led av styr för ab Glesum 33—35, för Flygtekn försöksanstalten 40, kursledare vid NKI-skolans tekn fackavd 43. — LIVA 19, LVA 30, LLA 32.

G 3 nov 08 i Sthlm, Hedv El, m Anna Katarina (Ketty) Nettelblad, f 2 okt 87 där, Svea livg, dtr till generalfältläkaren MD Per Anton Victor N o Anna Sofia Wilhelmina Lundgren.

Edvard H:s centrala konstruktions- och forskningsområde blev trafikmotortekniken, vid sekelskiftet ännu i pionjärskedet, där hans mångsidiga insatser framstår som banbrytande. Under hans ledning tillkom i firma F Egnell båtmotorn Penta, uppkallad efter ingenjörsgruppens femtal, och vid Morgårdshammar båtmotorerna Tellus och Pilen. Som prof vid KTH 1916 i ett nyinrättat ämne, läran om förbränningsmotorer, planerade och ledde H förbränningsmotorlaboratoriet där, vilket han 1918 presenterade i högskolans festskrift. Laboratoriet blev ett forskarcentrum, där deluppgifter anvisades assistenter och lärjungar och H stod för samordningen och publiceringen, som framgår bl a av hans Studier över förgasarproblemet (1929). H anlitades under första världskriget inom kommerskollegium i frågor om inhemskt ersättningsbränsle, utom ved främst sulfitsprit och generatorgas; av ett flertal publikationer i dessa ämnen märks sammanfattningen Studier över spritmotorproblemet (1923) och den populära Våra bränslen (1921), där han förordar inhemsk råvara. Som expert på kylteknik tillhörde H lagerhusbyggnadskommissionen (1917—21), som ledde genomförandet av anläggningar enligt förslag av 1916 års lager- och kylhuskommitté. Han var sv representant vid världskraftkonferensen i London 1924.

Alltifrån 1930-talet blev H anlitad som expert på flygmotorer och bränslefrågor. En av honom ledd kommitté under IVA avsåg primärt frågan om motorstart under kyla, men uppdraget utvidgades och redovisades 1934 under rubriken Resultaten av det senaste decenniets bensinforskning. Vidare inriktade sig H på utvecklandet av ett inhemskt flygmotorbränsle, en uppgift som under andra världskriget påskyndades i samverkan med flygförvaltningen m fl myndigheter. Experiment och provflygningar med tillsatser av alkoholer i flygbensinen genomfördes, och en diger rapport (otryckt) därom avlämnades 1943 av H och hans medarbetare.

Om H:s förmåga som lärare vittnar bl a ett 1918 utgivet kompendium i mekanisk värmeteori och åtskilliga läroböcker. I en kommitté 1923 för reformering av högskolans undervisning i ritteknik gjorde han en väsentlig insats. Främst bör dock framhållas hans läggning för lagarbete och hans forskningsplanering. Under H:s ledning tillkom v Platen-Munters' kylskåpsuppfinning.

H, som själv inte haft framgång i läroverket, utsatte det rådande skolsystemet för upprepad kritik, ett "inferno" enligt hans vidräkning 1935. Det gynnade enligt H:s mening medelmåttorna och lade för stor vikt vid minneskunskaperna i stället för att uppmuntra till självständigt tänkande. Som praktisk pedagog framträdde han med föredrag inför auditorier på skilda nivåer. Många trycktes som tidskriftsbidrag och även separat. Till fackmannen vände han sig i en mängd inlägg i Teknisk tidskrift, Jernkontorets annaler, IVA:s skriftserier och andra fackorgan. Teknisk allmänbildning och popularisering främjade han genom handböcker och medarbetarskap i samlingsverk. Han var huvudredaktör för serieverket De tekniska vetenskaperna och skrev där om teknisk värmedynamik och om kylteknik. Han ledde redaktionskommittén för Sv teknisk uppslagsbok och lämnade egna bidrag även där. Som emeritus var han teknisk kursledare vid NKI-skolan.

H var Tekniska museets kanske främste tillskyndare och en ledande kraft i dess styrelse. Till ungdomen vände han sig med Bragdernas män inom svensk teknik (1928). Han porträtterade med beundran samtida stormän som Gustaf Dalen och Gustaf Ekman. Tungt väger flera av H:s historiska bidrag till Daedalus; en bred studie över James Watt 1936 vittnar jämte ungdomsboken och samtidsporträtten om en fast rotad utvecklingsoptimism med tekniken sedd som mäktig hävstång.