Anders Hylander

Hylander, Anders, f 23 febr 1750 i Gärdhem, Älvsb, d 1 juni 1830 i Lund. Föräldrar: komministern Sven H o Christina Davidsson. Skolstudier i Skara 65—71, inskr vid UU 6 mars 71, vid LU okt 73, FK 11 dec 73, mag ultimus 23 juni 75, doc i grekiska o österländska språk 31 maj 76, tf prof i samma ämnen okt 80—dec 81, adjunkt 13 febr 82, allt vid LU, prof:s n h o v 25 april 90, prästv 16 dec 90, eo teol prof vid LU 21 nov 92, kh i Hardeberga o Sandby prebendeförs, Malm, 15 maj 95, disp pro gradu o TD vid LU 18 april 96, honorarieprost 6 april 96, eo teol prof vid LU 18 sept 98, praeses vid prästmötet i Lund 99, 3:e ord teol prof där o kh i Vallkärra o Stångby, Malm, 20 febr 06, 2:e ord teol prof o kh i Uppåkra o Flackarp, Malm, 08.

G 8 okt 96 i Brösarp, Malm, m Hedevig Juliana Troberg, f 4 sept 60 där, d 12 dec 41 i Lund, dtr till bergsfogden Henrik T o Hedevig Sophia Broome.

Under studieåren i Lund på 1770-talet genomgick H sin "Sturm und Drang"-tid. Han levde då i andligt fostbrödralag med Thomas Thorild — de hade troligen först träffats i Rånum i H:s hemtrakt, där Thorild vistades på kondition — och stundom hade de med Bengt Lidner bildat ett säreget triumvirat. I oändliga diskussioner, efter Thorilds avresa från Lund fortsatta i en livlig brevväxling under de pastorala täcknamnen "Arist" för H själv och "Tityr" för Thorild i tidens herdemanér, sökte H med uppbjudande av hela sin känslovärme och övertalningsförmåga att vinna den panteistiske "ateisten" Thorild för kristendomen. Den nära vänskapen med samhällsomstörtaren Thorild blev en belastning för H i hans akademiska och prästerliga karriär, och utnämningen till ordinarie prof lät vänta på sig.

Som teologie prof var H känd som plikttrogen och samvetsgrann. Hans föreläsningar för avläggande av den för studier inom de juridiska och filosofiska fakulteterna obligatoriska s k examen theologicum var elementärt upplagda och följde år efter år pedantiskt samma schema. Betydligt mera givande var H:s bibelförklaring, det s k collegium bibliopracticum, som han sedan 1788 regelbundet höll två gånger i veckan, varav den ena på lördagseftermiddagen. Där utvecklade han vältaligt och medryckande de tankar, vilka han redan som skaradjäkne inhämtat hos sin avhållne lärare, domprosten Anders Knös, och som med tiden ansågs bli alltmera herrnhutiskt färgade. Visserligen framlades de ej med lärofaderns systematiska tankeskärpa utan på H:s mera känslomässiga sätt, men tonvikten på försoningsläran var lika markant och pekade klart framåt mot 1800-talets väckelserörelser.

Ett oförtrutet omvändelsenit besjälade H in i sena ålderdomen. För såväl kolleger som elever och utomstående kände han andligt ansvar. Men varmast om hjärtat låg honom alltid de egna församlingsborna. Vid husförhör och konfirmationsläsning kom hans egen bok Salighetens grund, medel och ordning till flitig användning. Predikningarna var många och långa men ändå fängslande för rätt stora skaror genom sin personliga ton och sitt enkla framställningssätt, och som ordf vid bystämmorna lyckades han klubba igenom varmhjärtade och framsynta beslut till fattig- och sjukvårdens fromma. Själv tidigt föräldralös hyste han faderlig omsorg för samhällets vanlottade och kände samhörighet med dem. För detta vann han aktning och respekt, även om ett märkbart drag av fjäsk och fjanteri för höga herrskap och unga damer försämrade helhetsintrycket. I sällskapslivet uppträdde han som spirituell konversatör och var därför en ofta och gärna sedd gäst i de förmögna borgarhemmen och på traktens herrgårdar.

H:s sista levnadsår fördystrades av sorgen över att enda barnet, Sven H, rycktes bort i lungsjukdom från en lovande forskarbana.