Nils H Hänninger

Hänninger, Nils Henning, f 27 maj 1887 i Landskrona, d 31 juli 1968 i Stocksund, Danderyd, Sth. Föräldrar: byggmästaren Nils Nilsson o Josefina Kristina Weberg. Mogenhetsex vid h a l i Lund vt 05, inskr vid LU ht 05, FK 31 jan 08, FL 19 mars 13, lär vid Lunds privata elementarskola 13–18, disp 5 maj 17, FD 31 maj 17, doc i nord språk vid LU 15 okt 17–19, lektor i modersmålet o tyska vid Landskrona folkskolesem 31 dec 18, stadsfullm i Landskrona 21–22, lektor i modersmålet o latin vid Gbgs h latinlärov 26 maj 22, tf undervisn:råd 12 mars 26, undervisn:råd 31 mars 28–36, led av styr för Fören Norden 29–57, ordf i dess skolnämnd 33–57, VD i ab Sv bokförlaget 36–52, led av lärarutbildn:-sakk 36, av skolutredn 43, ordf i Nämnden för sv språkvård 44, ordf i utredn ang undervisn o fostran 54.

G 1) 24 juni 14 i Kalmar m Elsa Kreuger, f 11 febr 88 där, d 12 april 17 i Lund, dtr till konsul Johan Gustaf K o Alma Eva Christina (Stina) af Geijerstam; 2) 16 juni 19 (—21) i Båraryd, Jönk, m Vivicka Elisabeth Strandberg, f 28 april 99 där, dtr till apotekaren Adolf Victor S o Elin Wilhelmina Åström samt senare omg Beverfelt; 3) 14 juli 23 i Gbg, Vasa, m Stina Laura Amalia Behm, f 22 jan 99 i Helsingborg, dtr till lektor Olof Peter B o Martha Sofia Zetterström-Koræn.

Nils H blev 1917 docent i nordiska språk på avhandlingen Fornskånsk ljudutveckling, i vilken han från ljudlärans synpunkt gav en systematisk och detaljerad redogörelse för språket i två av de äldsta handskrifterna av Skånelagen. Som lektor kom H att intressera sig inte bara för modersmålsundervisningens metodik utan också för en reformering i aktivitetspedagogisk riktning av skolans inre arbete över huvud. Han blev väl förtrogen med den då aktuella amerikanska pedagogiska litteraturen, och efter en studieresa 1921 till USA redogjorde han i boken Den amerikanska uppfostringsvärlden (1922) för åtskilliga amerikanska initiativ som han sympatiserade med. Detta gäller särskilt sådana som underströk vikten av att eleverna fick lära sig att tala och dramatisera, att fostras till självverksamhet och ansvarstagande genom att själva också planera sitt arbete, medan lärarna mera var deras medhjälpare och vägvisare än läxförhörare. I sin frihetsvänliga syn anslöt sig H där också till uppfattningen att gränsen mellan de olika skolämnena skulle göras flytande och att undervisningen borde vara individualiserad men samtidigt socialiserad, vilket innebar att uppgifterna löstes i samarbete i grupp.

På amerikanska erfarenheter baserade H också sin handledning Diskussionsövningar (1925), vari han erinrade om att skolans debatter kan träna både muntlig framställningskonst och samhällsinsikt och att "diskussion har åtskilligt att göra med logik". Här betonade H betydelsen av vad som 40 år senare skulle bli det viktiga undervisningsmomentet argumentationsanalys.

Efter flera uppmärksammade inlägg i den pedagogiska debatten blev H 1926 undervisningsråd i skolöverstyrelsen, där han bl a verkade för en smidigare anknytning mellan olika skolformer. Främst företrädde han emellertid modersmålet och hade t ex ansvaret för utformningen 1935 av de metodiska anvisningarna i detta ämne till undervisningsplanen för läroverken.

Även sedan H avgått från skolöverstyrelsen och 1936 blivit chef för Sv bokförlaget, tog han verksam del i den reformpedagogiska diskussionen. Efter att i skolöverstyrelsen ha framlagt sina synpunkter på den praktiska lärarkursen blev han ledamot av 1936 års lärarutbildningssakkunniga och bidrog med viktiga inslag i dess betänkande (SOU 1938: 50). 1939 gav han ut boken Ny skola — och gammal, en orientering för den stora allmänheten om den individualiserade undervisningen, vars mål han angav vara "en arbetsskola, där varje individ får arbeta och arbetar efter måttet av sina individuella krafter till sin egen och till det helas förkovran". Samtidigt erinrade han om att "det nya blir inte sämre, därför att det bygger på gammal god grund och söker förverkliga hundraåriga ideal".

Under senare år kom H:s offentliga uppdrag framför allt att röra den skolverksamhet som ligger utanför kursplanen och som han bl a studerat under flera resor i utlandet. Som ledamot av 1940 års skolutredning hade han en väsentlig del i de allmänna synpunkter på fostran och undervisning i ett ständigt föränderligt samhälle som redovisades i delbetänkandet Skolans inre arbete (SOU 1946: 31), och som ordf i en av skolöverstyrelsen 1954 tillsatt kommitté ledde han utredningsarbetet för det förslag till riktlinjer som avgavs 1956 och grundligt bearbetat lades till grund för skolöverstyrelsens mycket diskuterade Allmänna anvisningar för undervisning och fostran på skolans högre stadier (1959). Sina åsikter i dessa frågor ventilerade han även i sin tidskrift Skola och samhälle.

Naturligtvis såg H till att hans reformpedagogiska idéer också avsatte resultat i läroböckerna. Redan under sin tid som lektor i Gbg gav han impulser till självverksamhet med gruppuppgifter och individuella uppgifter för den lärobok, Vårt sv språk i tal och skrift, som Einar Lilie började ge ut 1939. Sitt första häfte arbetsuppgifter (i sv historia) publicerade H 1931, och följande år förelåg med honom som främste medutgivare första delen av Realskolans läsebok, den tidigaste boken av detta slag med tillämpad arbetsmetodik.

Sedan H 1936 blivit chef för Sv bokförlaget, intog han som idégivare en central ställning på läroboksfronten och nådde där ett imponerande produktionsresultat. Väl medveten därom var han motståndare till statliga läroboksmonopol. Bland de många verk som han tagit det ledande ansvaret för kan nämnas Folkskolans läsebok, den kombinerade läro- och läseboken Vår litteratur och dess historia, som började utges 1942 och innebar debuten för arbetsuppgifter i en gymnasiebok, samt den för litteraturstudiet värdefulla och framgångsrika serien Skönlitteratur i skolan, i vilken han själv utgivit ett kommenterat urval av Evert Taubes poesi och prosa.

Ett speciellt intresse ägnade H åt en läsebok med danska och norska texter: Danmark och Norge. Det hängde ihop med hans allt sedan universitetsåren starka intresse för samnordiska språk- och kulturfrågor, som bl a ledde till att han kom att spela en framträdande roll i Föreningen Norden, särskilt som ordf i dess skolnämnd och som en de ivrigaste förespråkarna för ett vidgat utrymme för danska och norska i modersmålsundervisningen. Betydelsefulla av flera skäl blev de kurser och möten som H arrangerade för modersmålslärare från hela Norden; det var t ex vid ett sådant möte i Sigtuna 1942 som deltagarna kunde enas om behovet av språkvårdsnämnder i de olika nordiska länderna. När Nämnden för sv språkvård bildades i mars 1944, var det naturligt att H blev ordf i dess styrelse. Han kvarstod på denna post ända till årsmötet 1967 och lade med sina kvalifikationer som på en gång vetenskapsman och praktisk organisatör en säker grund för dess framtid. Året före sin död tilldelades han också Sv akademins jetong i guld för sin betydelsefulla insats inom sv språkvård.