Olof Högberg

Högberg, Olof, f 27 sept 1855 i Högsjö, Vnl, d 12 okt 1932 i Njurunda, Vnl. Föräldrar: byggmästaren Jonas H o Märta Cajsa Hultin. Mogenhetsex vid lärov i Härnösand vt 76, inskr vid UU 24 sept 77, FK där 27 maj 80, lär o tf förest vid Gudmundrå h folkskola 92—95, medarb i Härnösands-Posten 96—98, i Sundsvalls-Posten jan 99—05. Förf, hembygdsforskare. — Samf De nios pris 21. — Ogift.

I Uppsala tog H snabbt en fil kand-examen i matematik, mekanik, astronomi och fysik. Andra intressen lade emellertid hinder i vägen för högre examen. Han deltog t ex 1882 i bildandet av föreningen Verdandi och blev dess förste skattmästare, var flitigt verksam inom nykterhetsrörelsen i Uppsala och var med om att grunda stadens arbetarinstitut. Där liksom vid andra folkbildningsanstalter höll han föredrag i aktuella ämnen och undervisade i matematik. Vid sidan av dessa av hans radikalism präglade aktiviteter ägnade han som medlem av norrländska landsmålsföreningen stort intresse åt folkloristiken och norrlandsforskningen.

Redan under uppsalatiden började H systematiskt uppteckna sägner och historier han hört i hembygden — båda hans föräldrar härstammade från gamla ångermanländska släkter som hållit traditionen levande genom goda historieberättare — och 1890 började han publicera folklivsberättelser som i överarbetat skick senare skulle ingå i hans debutroman Den stora vreden, med vilken han kan sägas ha arbetat ett 20-tal år. Under sin tid som lärare i Gudmundrå gjorde han sin populäraste insats som uppläsare ur dessa framväxande "nordsvenska öden ur hävd och sägen", och även under de ganska misslyckade journaliståren — själv betecknade sig H som "en tredje klassens murvel" — stod romanen i centrum för hans intresse. Sedan den fullbordats och 1905 tilldelats tidningen Iduns stora pris, ägnade han sig helt åt författarskap och hembygdsforskning.

I Den stora vreden ville H utförligt skildra livet i Norrland under stormaktstiden såsom inte bara hemsökt av missväxt, fattigdom och vidskepelse utan också utsatt för upprörande maktmissbruk av sörländska "översåtar" såsom präster och byråkrater. Romanen, som är sv litteraturs första större norrlandsskildring, är präglad av åttitalistisk radikalism och demokratism med tydliga sidoblickar till norrlandsproblemen under H:s egen tid; däremot är det historiska underlaget mycket bristfälligt, trots H:s ivriga försäkringar om motsatsen. Någon publikframgång blev boken aldrig, därtill var stilen alltför mycket tyngd av arkaismer, provinsialismer, nya ordbildningar och utförliga liknelser och kompositionen för snårig och ojämn med partier som växt ut till oformligheter. Därigenom kom dess förtjänster, den originella inlevelsen, fantasin och den drastiska humorn, aldrig riktigt till sin rätt.

H:s senare produktion nådde inte upp till debutromanens originalitet och realism. I den stora trilogin Från Norrlands sista halvsekel, för vilken förarbetena skett jämsides med Den stora vreden och varav partier gått som följetong i Brokiga blad 1907—08, skildras i delarna Fribytare (1910), Baggbölingar (1911) och Utbölingar (1912) i tur och ordning 1850-, 60- och 70-talen och vad som satt sin prägel på dessa decennier: "skogsindustririddarnas framfart", helvetesskräck, hungersnöd, emigration och amerikanism som "tidevarvets onda ande". Liksom i Den stora vreden framstår här "översåtarna" såsom förtryckare, men det sker inte längre från radikal utan från bondekonservativ synpunkt: "översåtarna" är skogsjobbare som utsuger småbönderna, och arbetarrörelsen är ett nytt hot mot mänskligheten.

Vid sidan av dessa allvarligt syftande verk skrev H även enklare skämt- och äventyrshistorier i Jules Vernes och amerikanska humoristers stil; av dessa blev Sjösagorna om Late Jim (1909), "det över hela världen kända originalet av sorglöshet", hans mest lästa roman och särskilt populär som pojkbok. I Fågelskytten och andra berättelser (1912) förenar H bl a komiken med sitt kvinnoförakt, och i Storfursten av Lappland och två andra berättelser (1915) framträder bland bullrande äventyr på nytt några av personerna i Från Norrlands sista halvsekel. Ett mellanting mellan fantastisk äventyrsskildring och samhällsfilosofi är den stora romanen Under "Jesu bröders" spira (1915) om en sydamerikansk stats uppkomst och om hur jesuiterna som den nya tidens motbjudande tekniker bereder dess "väg till döden". Större uppmärksamhet och även tidningspolemik väckte H med Lambertska milliarden (1916), en på omfattande material byggd och samtidigt spännande redogörelse för den riksbekanta arvstvisten. H:s sista bok, novellsamlingen Boltzius och andra gubbar (1920), har undertiteln En samling sägner och krönikor men rymmer också självbiografiska skisser och av hans konservatism präglade samhällskritiska reflexioner.

Under sina senare år, då H bodde i Njurunda, ägnade han sig utom åt sin norrländska hembygdsforskning — bl a i samarbete med Maria Rieck-Müller och prof Anders Wide — även åt matematik och naturvetenskap, särskilt det s k trekropparsproblemet. Om detta utgav han en avhandling på franska, vars kallsinniga mottagande av den vetenskapliga kritiken beredde honom svåra besvikelser. Mot slutet av sitt liv intresserade han sig också för spiritism och telepati, som han tidigare varit starkt kritisk och ironisk mot, och studerade åtskillig teosofisk litteratur.

H betraktades redan under studenttiden som ett original, och med åren bröt han allt tydligare av mot sin omgivning. Hans självkänsla var stor, likaså hans ensamhet; han var envis, tvär och avvisande och tålde ingen kritik. Ludvig Nordström har i romanen Landsorts-bohème karikerat honom som "den konstige fornälskaren Kjön", men både Nordström och andra författare — främst Gustav Hedenvind-Eriksson — har beundrat och påverkats av ursprungligheten i H:s författarskap.