Nils J Höjer

2 Höjer, Nils Jakob, halvbror till H 1, f 17 aug 1853 i Norrbärke, Kopp, d 7 mars 1923 i Sthlm, Joh. Föräldrar: regementsläk Axel H o Ida Catharina Beskow. Mogenhetsex vid h a l i Uppsala vt 72, inskr vid UU 17 sept 72, FK 29 jan 76, FL 5 april 82, disp 30 maj 82, FD 31 maj 82, lär vid Beskowska skolan i Sthlm 82—84, doc i statskunskap vid UU 21 juni 82, lektor i hist, modersmål o filosofi i Visby 29 aug 84, lektor i samma ämnen vid h latinlärov å Norrmalm i Sthlm 8 juni 98—19, en av tre sakk ang läroverksfrågan 11 aug 98—20 juni 99, led av lärov:komm 26 maj 99—8 dec 02, föreståndare för Whitlockska samskolan 03—09.

G 8 juli 87 i Visby m Emelie (Emmy) Carolina Bergman, f 21 mars 62 där, d 8 nov 32 i Sthlm, Joh, dtr till lektorn Carl Johan B o Maria Jakobina Kinberg.

Under sina akademiska studier i Uppsala kom Nils H tidigt i nära förbindelse med dåvarande docenten Oscar Alin, som från 1876 tidvis uppehöll den skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap och 1882 blev ordinarie innehavare av denna. Förmodligen var det Alin, som riktade H:s uppmärksamhet på den sv-norska unionen vid valet av ämne för gradualavhandling. Sedan H genom "fjärde novemberstipendiet" beretts tillfälle att 1879—80 förlägga sina studier och forskningar till Kristiania univ, kunde han 1882 ventilera sin doktorsavhandling, Norska grundlagen och dess källor. Arbetet, som gav honom docentur, innehåller en grundlig utredning om den norska grundlovens tillkomst och en skarpsinnig källkritisk analys av dess olika beståndsdelar. Med skärpa understrykes urkundens heterogena och i många avseenden slumpmässiga karaktär med dess besvärande oklarhet i själva formuleringen.

Alin skrev en uppskattande recension i HT men efter hand inträdde en motsättning mellan honom och H i uppfattningen av unionens statsrättsliga innebörd. Alin hade i sitt arbete Unionsfördragets tillkomst skjutit Kieltraktaten av 14 jan 1814, varigenom Danmark till Sveriges konung avträdde Norge, i förgrunden vid bedömningen av Norges statsrättsliga ställning. Arbetet recenserades i HT (1889) av H, som här intog en helt annan ståndpunkt. Kielfreden hade enligt hans mening blott historiskt intresse och saknade betydelse för den unionella rätten. Det enda gällande unionsfördraget vore riksakten, som måste betraktas som unionens grundläggande statsrättsliga dokument. Denna ståndpunkt hade H redan 1885 intagit i sitt arbete Statsförbundet emellan Sverige och Norge, ett svenskt program — en allmänt orienterande översikt, avsedd att "klara upp de unionella begreppen på bägge sidor om Kölen". Genom ömsesidigt hänsynstagande borde man kunna samla sig kring riksakten till båtnad för unionens framtida utveckling. Den alltmer hårdnande hållning, som Alin och hans lärjungar intog till de norska emancipationskraven, fann knappast stöd hos H, som dock vaksamt följde de samtida norska historikernas produktion — arbeten av J E W Sars, L Daae, Y Nielsen o a — och genom grundliga och omfattande recensioner i HT höll den sv läsekretsen orienterad om stämningar och ståndpunkter på den norska sidan.

De begränsade utsikterna till en akademisk karriär föranledde H att ta steget över till de allmänna läroverken, och 1884 erhöll han ett lektorat i Visby. Hans vänner skämtade med hans "förvisning" till det avlägsna Gotland, men H inriktade sig på att trivas och stannade i Visby i fjorton år. Han blev där en ofta anlitad föredragshållare och deltog med iver som ledamot av domkapitlet i stiftsstyrelsen. 1895 framträdde han på Visby prästmöte med ett föredrag om Reformationens politiska grundsatser och betydelse för den politiska friheten. Han medarbetade också flitigt i HT, där hans vän Emil Hildebrand var redaktör.

Det var inte bristande trivsel eller utebliven uppskattning men väl en önskan att komma närmare händelsernas centrum och få bättre möjligheter till vetenskapligt arbete, som föranledde H att söka transport till Sthlm 1898. Efter sin ankomst dit blev han omedelbart indragen i den livliga debatt, som vid denna tid uppstått om de allmänna läroverkens framtida gestaltning. På riksdagarna hade röster höjts för reformer såväl inom själva undervisningen som inom organisationen. Den Boströmska regeringen hade hittills förhållit sig ganska passiv till de pedagogiska reformkraven, främst beroende på ecklesiastikministern G F Gilljams oro för att dessa kunde medföra en försvagning av de klassiska språkens ställning. På sommaren 1898 avgick emellertid Gilljam som statsråd och efterträddes av justitierådet N L A Claëson, som genast tillsatte en utredning "om vissa frågor" rörande läroverken och kallade H att biträda vid denna som en bland tre experter. Utredningen avlämnade sitt betänkande 20 juni 1899. Redan 26 maj hade emellertid en ny och större läroverkskommitté tillsatts, sedan den kände historikern, skolpolitikern och AK-ledamoten Ernst Carlson på 1899 års riksdag väckt förslag om en genomgripande läroverksreform. Den drivande kraften i denna kommitté, där också H ingick, var Ernst Carlson, som i stort sett fick majoriteten att ansluta sig till den organisationsplan, som han tidigare framlagt och som i korthet innebar inrättandet av en sexklassig realskola med en avslutande examen, ett fyraårigt latin- och real-gymnasium, byggande på genomgången femte klass av realskolan. Däremot avböjde kommittén att ta ställning till Carlsons förslag om etablerandet av en central överstyrelse för läroverken. För detta reserverade sig H, och då ecklesiastikministern Carl v Friesen på riksdagen 1904 framlade sin stora proposition om läroverkens organisation, följde han Ernst Carlsons linje och H:s reservation. Därmed hade ett avgörande steg tagits till de allmänna läroverkens sekularisering.

Under sin följande verksamhet var H knuten till högre latinläroverket å Norrmalm som lektor och handledare vid provårskurser för blivande lärare. Han gjorde sig känd som en synnerligen dugande och intresserad pedagog, ingalunda benägen att hålla sig till allfarvägarna. Också som forskare och författare visade han stor självständighet som t ex då han i HT 1910 skarpsinnigt analyserade och decimerade Hans Järtas roll vid tillkomsten av 1809 års författning. Han hyste ingen överdriven respekt för auktoriteter och slog i sina recensioner oförtrutet ned på sakfel och lättvindiga generaliseringar.