Lars Johan Igelström

Igelström, Lars Johan, f 10 febr 1822 i Färnebo, Värml, d 15 maj 1897 i Sunnemo, Värml. Föräldrar: gästgivaren o hemmansäg Lars I o Anna Lisa Lekberg. Elev vid Filipstads bergsskola 41—42, sekr hos bergsrådet J Julin vid Fiskars bruk, Finl, 43, gruvbokhållare vid Orrijärvi koppargruvor, Finl, 44—45, studier i kemi vid univ i Hfors 45, eo bergskonduktör i Finland 46—48, stipendiat i gruvbrytningskonsten vid Jernkontoret 49—53, lär vid Filipstads bergsskola i kemi, mineralogi o geologi 50 o i kemi o proberkonst 55, e geolog vid Sveriges geol undersökn 58—59, bosatt på fädernegården Persberg 59—71, lantbrukare på Gräs från 71.

G 19 juli 67 i Sunnemo, Värml, m Kajsa Stefansson, f 9 febr 39 där, d 1 nov 22 där, dtr till bonden Olof S o Anna Elofsdtr.

Efter att i samband med konditioner vid olika värmländska järnbruk ha erhållit elementär undervisning av privatpersoner genomgick I en tiomånaderskurs vid Filipstads bergsskola. Han bedömdes där som en lovande kemist, och efter en kortvarig anställning vid Fiskars bruk i Finland fick han möjlighet att under fyra månader utbilda sig vidare vid L F Svanbergs laboratorium i Sthlm. Han återvände sedan till Finland, där han anställdes som eo bergskonduktör. I den egenskapen företog han geologiska undersökningar på Åland och deltog i den expedition som under H J Holmbergs ledning sökte guldsand i Kuusamo lappmark.

När I i början av 1849 återvände till Sverige, blev han stipendiat i Jernkontoret. Under somrarna sökte han mineral och malmfyndigheter framför allt i Bergslagen, under vinterhalvåret analyserade han sina fynd. Två vintrar arbetade han på Karolinska institutets laboratorium och en i Uppsala, där L F Svanberg då blivit prof. När Sveriges geologiska undersökning började sin verksamhet 1858, fick I anställning som rekognosör. 1859 blev han sjuk och flyttade till hemgården i Persberg. Fram till 1871 skaffade han sig inkomster huvudsakligen genom försäljning av mineral och bergarter till sv och utländska samlare och institutioner. Han hade 1852 fått stöd från Jernkontoret för att starta sakkunnig handel med stuffer i ett "mineralkontor" i Sthlm. Från början av 1870-talet ägnade han sig åt jordbruk på det efter svärfadern köpta hemmanet Gräs i Sunnemo. Sin geologiska verksamhet tog han åter upp på 1880-talet, då för att förbättra sin ekonomi.

I hade för mineral något av den geniala blick Linné hade för blommor. Under sin första verksamhetsperiod var han trots sin klena teoretiska underbyggnad en för tiden ypperlig kemist och proberare. Senare kunde han från sin värmländska skogsbygd inte följa med utvecklingen och de ökade pretentionerna för mineralundersökning men överlämnade då klokt nog kristallmätning och undersökning av mineralens optiska reaktioner åt yngre vetenskapsmän. Hans beskrivningar mottogs av Jernkontoret i erkännsamma ordalag men ansågs ej mogna för tryckning. Han var under flera år övertygad om att han funnit ett nytt grundämne, som han i sin korrespondens döpt till suecium, men hans försiktighet hindrade honom att ge "upptäckten" publicitet.

I namngav och beskrev i facktidskrifter och i Öfversigt af VA:s förhandlingar inemot ett femtiotal mineral. Av vetenskapligt intresse var hans upptäckt av bituminös gnejs och glimmerskiffer i Östmark. Under sin tid vid SGU fann han som den förste den viktiga ishavsmusslan Yoldia arctica i varvig ishavslera vid Djurgårdsbrunn. Stort värde fick hans undersökningar av de värmländska manganmalmerna, tidigare ansedda som otjänliga och bortkastade på varphögarna. I påvisade, att de innehåll hausmannit eller braunit och att de hade praktisk betydelse för järntillverkningen. — Tyska forskare har efter honom uppkallat mineralet igelströmit.