Johan Alfred Fjällbäck

Fjällbäck, Johan Alfred, f 3 jan 1855 i Smula sn (Älvsb), d 25 sept 1933 i Sthlm (Kungsh). Föräldrar: hemmansägaren o skräddaren Anders Johansson o Sofia Jansdtr. Startade en snickarverkstad i Sthlm. 1879, erhöll 1888 rätt att idka snickeri-, fabriks- och handelsrörelse, upphörde med rörelsen 1898, ägnade sig åt jordbruk i Eriksbergs sn (Älvsb) o åt skötseln av sina stockholmsfastigheter, nykterhetsman, led av AK 1891–99.

G 3 jan 1879 i Sthlm (Hedv El) m Anna Carolina Carlsson, f 13 sept 1855 i Vendels sn (Upps), d 22 sept 1943 i Sthlm (Hedv El), dtr av folkskolläraren Carl Magnus. Carlsson o Christina Jansdtr.

F lämnade sextonårig föräldrahemmet och försörjde sig först som dräng men kom senare i snickarlära. År 1876 flyttade F till Sthlm; tre år senare öppnade han egen snickarverkstad och specialiserade sig på tillverkning av byggnadsinredningar framför allt ledstänger, butiksinredningar och toalettsitsar av mahogny. Vid sidan härav ägnade han sig även åt husbyggen. Han hade ett utpräglat affärssinne och skaffade sig med tiden en mycket god ekonomisk ställning.

Arbetarklassens svåra sociala problem, som förvärrades av den stora alkoholkonsumtionen, gjorde ett starkt intryck på F, som insåg att något måste göras för att förbättra, förhållandena.

När den första godtemplarlogen bildades i Sthlm 1881, slöt sig F till denna. Han blev djupt engagerad inom orden och nedlade som sekreterare, logeordförande och distriktsordförande ett betydande arbete på att utvidga dess verksamhet. Under storlogemötet 1884 beslöts på F:s förslag att storlogen skulle driva egen förlagsverksamhet.

F var en tid knuten till L O Smiths ringrörelse, som i början stöddes av godtemplarna, och var 1883–84 ordförande i en av ringarna. Han bröt emellertid snart med Smith, bl a emedan denne förbjöd arbetarna att diskutera politik inom ringarna. F hade nämligen vid denna tidpunkt insett, att den politiska vägen var den enda framkomliga för att komma tillrätta med de sociala problemen.

Kommunalt intresserad, blev F 1884 medlem i Sthlms kommunalförening, i vars diskussionsmöten han flitigt deltog. Med Liberala valmansföreningens grundande 21 juli 1884 börjar hans aktiva politiska verksamhet; han var en av initiativtagarna. Valmansföreningen, som bl a hade den allmänna rösträtten på sitt program, började driva en intensiv propaganda inför 1884 års andrakammarval. Resultatet blev att den tidigare högerdominerade stockholmsbänken fick liberal majoritet. F var primus motor bakom de liberalas agitation. Han lämnade ekonomiskt stöd åt föreningen, anordnade valmöten och deltog i diskussioner, där han som skicklig talare med okuvlig energi agiterade för det liberala programmet.

F var även engagerad i den av K P Arnoldson under 1883–85 utgivna radikalt liberala tidningen Tiden. Tillsammans med riksdagsmannen Johan Johansson i Noraskog svarade F helt för tidningens finanser, vilket också medförde bekymret att reda ut bolagets affärer sedan tidningen gått i konkurs 1885. När Hjalmar Branting senare övertog tidningen fick även denne till en början ekonomiskt stöd av F.

Vid andrakammarvalet 1890 invaldes F i riksdagen på den liberala listan. Han återvaldes sedan 1893 och 1896. F slöt sig först till Gamla lantmannapartiet, men sedan han vid ett offentligt möte förordat jordbruksstrejk som ett medel att vinna allmän rösträtt, förlorade han böndernas förtroende. Han slöt sig senare till Centern, varefter han, sedan denna upplösts, var med om att bilda Folkpartiet 1895.

F valdes 1891 till ledamot i opinionsnämnden och insattes även i det särskilda utskott, som skulle ta ställning till K M:ts proposition angående förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, förslag till lag om sjukkassor samt beträffande anvisande av medel till en riksförsäkringsanstalt. Det som mest intresserade F i riksdagsarbetet var nykterhetsfrågorna, sociallagstiftningen och rösträttsfrågan. Vid riksdagarna 1894 och 1896 motionerade han tillsammans med bl a Oskar Eklund om införande av kommunalt veto mot brännvinsförsäljning. F undertecknade även flera motioner om olycksfallsförsäkring samt ökning av statens bidrag till de inregistrerade sjukkassorna och till arbetsförsäkringsfonden. Vad som mest tilldrog sig hans uppmärksamhet var dock rösträttsfrågan. Julius Mankeils ständigt återkommande motioner om allmän rösträtt stöddes alltid av F. I sina anföranden betonade han oupphörligen att rösträtten borde vila på personlighetsprincipen. Med bitande ironi gick han ofta till angrepp mot de motionärer, som yrkade på sänkning av rösträttscensus. I sitt sätt att med siffror visa hur litet sådana förslag betydde för en utvidgning av rösträtten, visar sig F väl bemästra det statistiska materialet.

F är en typisk representant för de framsynta, energiska och självständigt tänkande arbetare, som inte kunde finna sig i att den stora massan av befolkningen saknade medbestämmanderätt i samhället. Lika litet som F ville acceptera de konservativas paroll att skynda långsamt, kunde han tolerera socialdemokratiens enligt hans mening alltför revolutionära idéer. Han ville förmå så många röstberättigade som möjligt att ansluta sig till det liberala programmet, där kravet på allmän rösträtt var det primära. Fick arbetarna rösträtt, kunde de genom sina representanter i riksdagen själva verka för sina intressen. F saknade ingalunda politiska motståndare, både bland arbetare och intellektuella. De förra tog avstånd från hans nykterhetspolitik, medan de senare betraktade honom som en uppkomling. I sina riksdagsanföranden kunde F ibland bli både häftig och kanske litet för uppriktig. Han kunde säga obehagliga sanningar, vilka många hade svårt att tolerera. Inom riksdagen lyckades F inte göra sig gällande i lika hög grad som vid folkmötena, där han talade inför en publik, vilkens förhållanden och tankevärld han var väl hemmastadd i.

F:s politiska aktivitet avtog avsevärt under hans sista riksdagsperiod. Han upphörde 1898 med sin snickerirörelse och ägnade sig huvudsakligen åt skötseln av sina fastigheter i Sthlm. Han var 1908–14 skriven i Eriksberg (Älvsb), där han sedan 1896 innehade en gård.

F:s dotter Karin Fjällbäck Holmgren (1881–1963), g m professor Nils Holmgren, var socialt och politiskt verksam inom kvinnorörelsen och Frisinnade landsföreningen. Hennes bror Lars Johan F (1883–1960) var en av den svenska flygplanstillverkningens pionjärer. Han blev 1926 flygöveringenjör och chef för flygstyrelsens tekniska byrå samt utnämndes 1936 till flygdirektör av 1:a graden.