Pehr Gustaf Cederschjöld

3. Pehr Gustaf Cederschjöld, den föregåendes broder, f. 4 sept. 1782 på Lidboholm i Sjösås socken, d 12 febr. 1848 i Stockholm. Elev vid Växjö skola 24 okt. 1792—1795; tjänstgjorde under ett år hos en regementsskrivare och ett och ett hälft år hos en häradsskrivare; student i Lund 3 okt. 1798; innehade informatorsplatser; disp. 21 juni 1805 (De unitate tragica dissertatio, 1; pres. D. J. Aspelin); filol. kand. 11 dec. 1805; fil. kand. 7 juni 1806; avlade teor. med. examen 3 dec. 1808 och prakt. med. examen 7 dec. 1808; disp. 21 dec. 1808 (De exhalatione per cutem; pres. J. H. Engelhart); med. doktor 2 aug. 1809; kir. magister i Stockholm 3 sept. 1812. E. sjukhusläkare vid skånska karabinjärregementet 12 maj—22 dec. 1808; sjukhusläkare vid södra arméns allmänna sjukhus och konvalescenthuset i Lund 22 dec. 1808; beordrades 14 jan. 1809 att taga inseende över södra arméns brigadsjukhus och tillika förestå sjukskötseln på brigadsjukhuset n: o 2; erhöll avsked från dessa befattningar 9 juli 1809; uppfördes på andra förslagsrummet till adjunktur i medicin vid Lunds universitet 24 juli 1810; tjänstgjorde vid f0dselstiftelsen i Köpenhamn hösten 1810 till början av apr. 1811; anatomie prosektor (adjunkt) vid Lunds universitet 30 mars 1811; tillika lärare i pastoralmedicin 13 okt. 1812; erhöll avsked från sina befattningar vid Lunds universitet 27 sept. 1813; överflyttade till Stockholm, där han verkade som praktiserande läkare; bevistade riksdagarna 1815—45 och var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1823, 1834, 1840—41 och 1844 —45, elektor 1840—41, valman vid justitieombudsmannavalet 1840 —41 samt ledamot av förstärkt bankoutskott 1844—45; uppfördes på andra förslagsrummet till professuren i praktisk medicin vid medico-kirurgiska institutet 3 juli 1815; studerade på konungens bekostnad animal magnetism för professor Wohlfart i Berlin 1816 (berättelsen anmäld 3 mars 1817); e. o. professor i obstetrik vid Karolinska institutet 8 okt. 1817; adjunkt vid allmänna barn-bördshuset 27 okt. 1817; professor i samma ämne och direktör för allmänna barnbördshuset 26 mars 1822; revisor i Göta kanalverk 1826—27. Ledamot av Svenska läkaresällskapet (ledamot av stadgekommittén 1818, ordförande 1836—37); RVO 1826; LVA 1830; LVVS 1833; RNO 1836; HedLVVS 1845.

Gift 21 okt. 1812 med friherrinnan Kordelia Maria Charlotta von Boije, f. 5 febr. 1774, d 25 apr. 1841, dotter till konferensrådet, kanslären i Schlesvig-Holsteinska lantkommissionen friherre Fredrik Kristian von Boije och förut gift med kammarherren och lantrådet Magnus von Wedderkop, från vilken hon blev skild.

C. hör till de mera markanta personligheterna inom det tidigare 1800-talets Stockholmska läkarvärld. Hans förnämsta insats faller inom obstetrikens område. Allmänna barnbördshuset i Stockholm hade under decennierna närmast före och efter år 1800 på grund av den dåvarande professorn och direktören Jakob Alms vårdslöshet och egennytta råkat i betänklig lägervall. Med C. vidtager en välbehövlig uppryckning i alla avseenden. I ett riksdagsanförande av år 1840 talar han om huru han vid tillträdet till professuren livades av »ett brinnande nit att i allt vad på mig möjligen kunde ankomma söka befrämja förlossningskonsten». I främsta rummet gällde hans intresse måhända barnmorskeutbildningen. Redan det ökade antalet av de under hans tid i Stockholm utexaminerade barnmorskorna intygar detta. Livligt kämpade han för utvidgandet av barnmorskornas befogenheter; han lyckades också genomdriva, att åtminstone de skickligare bland dem erhöllo rättighet att efter avlagd särskild examen utöva jämväl instrumental förlossningskonst, en utvidgning av deras befogenhet, vars lämplighet i och för sig väl kan ifrågasättas men som under dåvarande omständigheter motiverades av bristen på läkare, särskilt ute på landsbygden, och i allmänhet synes hava medfört goda resultat. För undervisningens behov utgav C. dels allmänt använda och flera gånger nyupplagda barnmorskehandböcker, dels ock den större anlagda, mera för läkare beräknade »Lärobok i vården om qvinnans slägtlif, i synnerhet dess fortplantningsförrättning eller förlossningskonsten», som i tre delar utkom 1836—39. I detta verk, ett av den äldre svenska medicinens förnämsta och största, har C. nedlagt frukterna av sin rika erfarenhet från allmänna barnbördshuset och sin vidsträckta enskilda praktik. Naturligtvis har detta arbete likaväl som C: s barnmorskeböcker med tiden och framför allt efter den omvälvning, antiseptiken medfört icke minst inom förlossningskonsten, blivit föråldrat, men det har för generationer av svenska läkare utgjort det förnämsta rättesnöret i deras obstetriska utbildning. De Cederschjöldska läroböckernas stora användbarhet berodde i första hand på det klara och åskådliga språket. Den svenska obstetriken har ett alltjämt gängse tekniskt språk, det så kallade »barnmorskespråket», vilket åt undervisningen i dessa ämnen ger en stadga och en säkerhet, som andra kulturspråk med sina växlande och svävande uttryckssätt med skäl kunna avundas oss. Grunden härtill lades av Johan von Hoorn, den svenska obstetrikens fader, men C. fullföljde medvetet linjen från denne och har ytterligare utbildat en terminologi, som utmärker sig genom korthet, bestämdhet och tydlighet. En annan förtjänst i C: s läroböcker låg i uppställningen av ämnet. I äldre läroböcker, svenska som utländska, indelades förlossningarna i »naturliga» och »icke naturliga», men till grund för denna indelning lades av somliga fostrets läge, av andra förlossningens utgång. C. slopade helt denna äldre indelning. I stället beskriver han först de allmänna omständigheter, som bestämma förlossningens gång och beskaffenhet, och därpå de särskilda omständigheter i avseende på kvinnan, ägget och fostret, som hava inflytande på förlossningen. Detta befriade från besvärande upprepningar och medförde för den, som sökte råd och hjälp, en bestämd lättnad att finna, vad för varje gång borde iakttagas.

Inom C:s obstetriska verksamhet och författarskap är det särskilt ett område, som bör framhållas: hans kamp mot barnsängsfebern. Sjukdom och död i barnsäng på grund av det sjukdomsförlopp, som vi benämna barnsängsfeber, har förekommit i alla tider, om man ock i äldre tid icke egentligen begrep sig på saken. Det är emellertid först fram på 1700-talet, efter upprättandet av stora barnbördshus, som puerperalfeberepidemier bli allmänna och därmed starkare uppmärksammade. Den vanliga uppfattningen i Europa långt in på 1800-talet av barnsängsfebern innebar, att den liksom farsoter i allmänhet uppstår under inflytande av vissa yttre orsaker, vilka man sammanfattade under beteckningen atmosfäriskt-telluriska; sjukdomen ansågs sprida sig genom en luftsmitta och i sin utbredning gynnas av överfylbiad i de trånga sjukhusen och i försummelse i iakttagande av hygieniska åtgärder. Vad beträffar sjukdomens uppkomst och art, står C. på nedärvd ståndpunkt, han betraktade den som en specifik sjukdom och insåg icke, att barnsängsfeber är en varförgiftning (pyemi), åt vilken uppkomsten i samband med förlossningen förlänar dess specifika karaktär. Men i fråga om behandlingen gick han riktig väg, i det han sökte förhindra sjukdomens direkta överförande från den ena patienten till den andra och föreskrev användande av desinficierande medel (klorvatten). Härmed nåddes också beaktansvärda resultat. C. är sålunda en föregångare till Ignaz Semmelweis, barnsängsfebems egentlige bekämpare, låt vara att han icke som denne store banbrytare hade rätt uppfattning om barnsängsfeberns uppkomst och natur och icke heller ägde nog energi och tillförsikt för att genomdriva sin metods allmänna användning. I varje fall berättiga C: s bemödanden att förebygga barnsängsfebern honom till en hedersplats i förlossningskonstens historia.

Obstetriken var C: s huvudfack. Men ensidig specialist blev han aldrig. Även som obstetriker hade han alltid blicken öppen för allmänbehandlingens betydelse och väntade sig av densamma goda följder också för det lokala sjukdomsfenomenet. Både i skrift och praxis sysselsatte sig C. livligt med olika slags sjukdomar. Särskilt bör omnämnas, att han med styrka hävdade, att den s. k. »ögonflussen» (ophthalmia neonatorum) är smittosam. Även i fråga om andra ögonsjukdomar, veneriska sjukdomar, kolera m. m. har han gjort för sin tid betydelsefulla inlägg.

Starkt ivrade C. för förbättrande av den allmänna hälsovården i Stockholm. I en skrift »Om sundhetstillståndet i Stockholm och medlen till dess förbättrande» (1827) framlade han synpunkter och reformkrav, som det varit en långt senare tid förbehållet att genomföra.

Som läkare var C. i allmänhet försiktig, avvaktande, starkt övertygad därom, att den bäste läromästaren är erfarenheten, den historiskt traderade och ej minst den egna. Det egendomliga är emellertid, att han med denna i allmänhet praktiska och oförvillade syn på sin uppgift också förband en dragning åt teoretisk spekulation och mystik. Redan under tidigare studieår hade han som så många av sina samtida influerats av den naturfilosofiska riktning, vilken i mycket stor utsträckning behärskade dåtida läkekonst och dess utövare. Livet igenom kan man också hos honom spåra en viss spekulativ mystisk dragning, vilken framträder även, när han själv är fast övertygad att vara helt inne på den exakta forskningens väg. Det främsta vittnesbördet härom är C: s böjelse för den animala magnetismen. Denna behandlingsmetod, vilken i slutet av 1700-talet vunnit stor utbredning även här i Sverige, ej minst i Stockholm, men då slagits ned genom den skarpa och orädda strid, som J. H. Kellgren förde mot all sin tids vidskepelse och mysticism, sticker fram på 1800-talets andra decennium åter på allvar upp huvudet i Sverige, och den, som då blev dess mest framträdande representant, var just C. I sin allmänna praktik använde han vid denna tid med förkärlek animal magnetism, och han utgav även en Journal för animal magnetism (1815—21), i vilken han med frejdigt mod försvarade sin uppfattning. År 1821 blev han emellertid utsatt för ett bedrägeri av en patient — en händelse, som väckte mycket stort uppseende i det dåtida Stockholm. Detta och förmodligen också den omständigheten, att hans tid och intresse, när han blivit ordinarie professor, alltmer upptogos av obstetriken, föranledde honom att nedlägga tidskriften och på det hela taget upphöra med de magnetiska kurerna. Hans verksamhet på detta område förtjänar dock att ihågkommas, ty, såsom Poul Bjerre framhållit, var C. på god väg att nå en självständig uppfattning av somnambulismens problem och förebådade därmed den moderna suggestionsterapien.

Jämsides med sin läkarverksamhet tog den mångsidige mannen livlig del i politiken. Alltifrån 1815 års riksdag hade han säte på riddarhuset och utövade där ett icke ringa inflytande. Han var en framstående och nitisk kännare av riksdagsrätt och riksdagspraxis och utgav häri allmänt uppskattade handböcker. Han ämnade även historiskt behandla »Svenska riksdagarne mellan åren 1719 och 1772», en plan, som dock endast ledde till utgivandet av det bekanta arbetet »Riksdagen i Stockholm år 1719» (1825—26), ännu ofta åberopat på grund av C: s särskilt för tiden aktningsvärda förtrogenhet med det primära källmaterialet; en motion om anslag åt honom för utgivande av riksståndens och rådkammarens protokoll för åren 1719—72 avslogs vid riksdagen 1828—30. Politiskt tillhörde C. framstegspartiet; både i konstitutionsutskottet och på riddarhuset tog han verksam del i den dåtida »oppositionens» strid mot konungamakt och regering. Som vän och anhängare av J. G. Richert yrkade han på lagreform; han gjorde framsynta inlägg i undervisningsfrågor och ivrade för utsträckt folkbildning: »folkskolan som bottenskola» hade i C. en av sina tidigaste förkämpar. Också för ekonomiska frågor hyste C. stort intresse. Hans memorial i realisationsfrågan vid 1815 års riksdag intager genom sitt innehåll en plats för sig. »Ur rent vetenskaplig synpunkt är det», säger Sven Brisman,' »av stor betydelse och röjer liksom C: s övriga yttranden i ekonomiska frågor en ovanligt självständig uppfattning och en stor nationalekonomisk begåvning. I realisationsfrågans historia är det ur synpunkten av uppfattningens utveckling på visst sätt banbrytande. Praktiskt sett stod det visserligen för högt över det allmänna föreställningssättet för att kunna vara av något omedelbart inflytande. Den klara och skarpa framställningen måste dock hava gjort intryck, och det har troligen utövat ett visst inflytande på sammansatta stats- och bankoutskottets betänkande.» C. fick ock till sist den tillfredsställelsen, att det segslitna problemet, dock ej förr än vid 1834 års riksdag, vann sin lösning i överensstämmelse med de linjer, han tjugu år förut uppdragit.

Ett klart liberalt önskemål, för vilket oppositionens män i allmänhet energiskt och outtröttligt arbetade, var kravet på en ny representation. Det är under sådana förhållanden desto mera förvånande att finna C. bland de fyra ståndens principfasta och envetna försvarare. Men det är ingalunda den enda gång, han visar sig som motsatsernas man. Också som läkare förbinder han, som ovan framhållits, med praktisk arbetssyn en dragning åt teoretisk spekulation.