Jacobus Petri Chronander

Chronander, Jacobus Petri, f. i Tierp, (varav namnet: chronos, tid), d 20 apr. 1694 och begravd 30 aug. i Visby. Elev vid Skara gymnasium; inskrevs i sveogotiska nationen vid Åbo akademi 19 sept. 1643; juris utriusque kandidat; disp. 27 nov. 1647 (Collegij ethici disputatio secunda de morum seu actionum humanarum ultimo fine, id est summo bono; pres. M. O. Wexionius-Gyldenstolpe), febr. och maj 1649 (Disputatio juridica I—II in titulos libri primi... sexti corporis juris civilis rom.; pres. M. O. Wexionius-Gyldenstolpe), febr., 27 juni och juni 1650 samt 19 febr. och 29 apr. 1651 (Discursus juridicus [resp. Disputatio juridica] III—IX in titulos libri septimi... 50 digestorum cum collatione juris svecani; pres. M. O. Wexionius-Gyldenstolpe) samt 14 juni 1651 (Disputatio juridica inauguralis de obligationibus ex contractu vel quasi contractu; pres. M. 0. Wexionius-Gyldenstolpe); jur. lic. sommaren 1651. Auskulterade tillika under studietiden vid Åbo hovrätt; lämnade Finland hösten 1651 försedd med en rekommendation av konsistorium till M. G. De la Gardie; skall sedan ha varit justitieadministrator i Pommern; häradshövding på Gotland 22 dec. 1660 och behöll, då ön 1681 efter den danska invasionen delades i tvenne domsagor, »den södra befallningen»; tillika borgmästare (»president») i Visby (ed 11 febr. 1661); erhöll avsked från borgmästarebefattningen 28 sept. 1667 men synes ha skött sysslan ända till sommaren 1669; ledamot av kommissorialrätten i Stockholm angående trolldomsväsendet 3 juni 1676—3 juli 1677; ad interim guvernör på Gotland 25 okt. 1679; avsattes genom K. brev 31 juli 1689 från häradshövdingetjänsten på grund av tjänstefel samt ålder och skröplighet men återinsattes ånyo i tjänsten 9 maj 1692.

Gift med Anna Ekenberg, f. 1 maj 1634, d 6 maj 1692, dotter till assessorn i Åbo hovrätt, sedermera häradshövdingen Petrus Vigelius, adlad Ekenberg.

C. är en av de ytterst få personer, som vid Åbo akademi vunnit juris licentiatgrad. Hans lärare var Mikael Wexionius-Gyldenstolpe, under vars presidium han åren 1647—51 utgav ett tiotal disputationer. Bland dem finnes en serie av C. själv författade över Corpus' juris Digesta, som han genomgår, »antecknar därur åtskilliga satser och åberopar vid sidan därav särskilda stadganden ur den inhemska rätten jämte en och annan påminnelse av vissa kommentatorer, varigenom framställningen får karaktären av ett slags konkordans eller rättare av tillstymmelse till ett komparativt register» (Liljenstrand). Utom av Wexionius synes C. även ha beskyddats av hovrättspresidenten Jöns Kurck och hovrättsassessorn P. Vigelius-Ekenberg, med vars dotter han blev gift. Om förtroende för C:s juridiska förmåga vittnar det, att han utsågs till viktiga befattningar i Pommern och på Gotland, som båda nyligen införlivats med Sverige och där rättsförhållandena voro ganska invecklade. Under sin Gotlandstid bodde C. merendels på Bottarve gård i Fröjels socken, vilken jämte underlydande givits honom av drottning Kristina, till vars underhållsländer ön hörde: Hans trettioåriga, väl vitsordade förvaltning av häradshövdingeämbetet å Gotland erhöll en dramatisk avslutning. I en skrivelse, föredragen 31 juli 1689, anmälde en nytillträdande landshövding, G. A. von der Osten genannt Sacken, bland andra missförhållanden, som han trott sig finna i länet, att C, »som har länge tjänt men finnes nu nästan barnslig», brukade »galna procedere uti sitt ämbetes förrättande». Bland annat hade han befallt länsmannen att hugga ned en gärdesgård, innan ännu saken förevarit å tinget, samt å tinget låtit nämnden deltaga i rannsakningen men ej i domen. Den 31 juli 1689 resolverades, att »K. M: t vill i nåder vara betänkt om en annan skickelig och kapabel person», och 2 aug. 1689 utnämndes medicine doktor Daniel Lindelius till C:s efterträdare. En av landshövdingen föreslagen livstidsfrihet för C. å dennes hemman vann icke K. M: ts bifall. C. hade emellertid besvärat sig, och då hans klagomål 1692 remitterades till landshövdingen, befanns det, att denne ändrat mening. Han förklarade sig nu (27 apr. 1692) icke kunna »neka, sedan jag mig om bägges comportamenter bättre informerat gjort, att ju häradshövdingtjänsten genom denne gamle häradshövdingen J. C, vilken både av experience och studier stor förmån har för den andre, bättre skulle blivit förvaltat». Till följd härav hemställde han, att K. M:t måtte överse med C: s »förseelse, för vilken han i trenne år nogsamt peniterat och pliktat», och låta honom komma till tjänsten igen. Efter detta återinsatte K. M:t genom ny fullmakt 9 maj 1692 C. i tjänsten.

C:s namn har egentligen bevarats genom hans dramatiska författarskap. I sammanhang med promotionshögtidligheterna i Åbo 1647 uppfördes där av studenter 6 maj ett av C. författat skådespel, »Surge eller Flijt och oflijtighetz skodespegel», och två år senare vid presidenten Kurcks bröllop med Kristina Horn 31 juli och 1 aug. 1649 en ny comoedia, »Bele-snack», »innehållandes om gifftermåhl och frijerij åthskilleliga lustige discurser och domar». Båda dessa skådespel äro avläggare av humanismens skoldrama, som ursprungligen skapades för att lära skolungdomen och studenterna på en gång latin och nyttig moral men sedan gav upphov till moraliserande teaterstycken på de olika folkspråken. I »Surge» skildras å ena sidan den flitige studentens vedermödor i början av hans bana och hans slutliga triumf, å andra sidan den lättsinnige studentens utsvävningar och hans på slutet sorgliga öde; i »Bele-snack» åter på samma sätt en sedlig och en osedlig yngling. Det förra av dessa stycken har tydligen som förebild haft tysken Stymmelius' latinska skådespel »Studentes», vars handling bygger på den bibliska parabeln om den förlorade sonen. Någon större dramatisk begåvning visar C. knappast; skådespelen bestå till stor del av långa moraliserande tirader, i vilka uppräknas en mängd exempel ur antik historia och saga på dygdiga och lastfulla människor. Den intressantaste delen av C: s diktning är det mellanspel, som ingår i »Surge» (ett sådant fanns också i »Bele-snack», men har icke blivit bevarat). Där visas parallellt med styckets huvudhandling, men alldeles oberoende av denna, huru det går flitiga bönder väl och lata illa, huvudsakligen i avsikt att väcka åskådarnas löje. Den starkt realistiska tonen i dessa scener gör dem emellertid till värdefulla verklighetsbilder. Också för dessa mellanspel hade C. förebilder och detta såväl i inhemsk som i utländsk (tysk och holländsk) dramatik, men C: s bondeskildring är bredare och saftigare än de andra svenska författarnas.