Carl Alexander Clerck

5. Carl Alexander Clerck, f. 1709 i Stockholm, d 22 juli 1765 därstädes. Föräldrar: bokhållaren i förmyndarkammaren kamreraren Alexander Clerck och Elisabet Gram. Student i Uppsala 5 maj 1726. Kammarskrivare i förmyndarkammaren 7 sept. 1727; uppbördsman (vid Stockholms stads bemedlingskommission) 20 dec. 1731. LVS 1756; ämnessven i VA före 1757; LVA 1764.

Gift 1) 30 sept. 1731 med Anna Maria Starck, d 1738, änka efter vaktmästaren Gabriel Joensson; 2) 5 maj 1741 med Anna Margareta Dahléen, f. 1723 (döpt 10 nov.), d 23 apr. 1787, dotter till järnhandlaren Jakob Dahléen i Stockholm.

Bland den linnéanska tidsperiodens nordiska biologer var C. tvivelsutan en av de märkligaste, så mycket mer som hans forskargärning bedrevs vid sidan av ett strävsamt arbete i kommunens tjänst och under trycket av ekonomiska bekymmer. Från hans tidigare år känner man föga eller intet. 1726 inskrevs han som student i Uppsala, där han tillhörde Stockholms nation. Om han vid universitetet bedrev naturvetenskapliga studier och redan då lärde känna Linné, vet man ej, men det är föga troligt. Vistelsen i Uppsala torde också ha varit ganska kort. Sannolikt av ekonomiska skäl nödgades han redan 1727 söka anställning i Stockholm, där han till slut hamnade i det kommunala uppbördsverket.

Först i trettioårsåldern vaknade hos C. ett okuvligt begär att efter sin förmåga rikta vetenskapen genom forskningar i naturen. Därtill eggades han av Linnés ryktbara föreläsningar i naturalhistorien, som år 1737 höllos på riddarhuset i Stockholm. »Jag hade den lyckan att jämte andra få höra desamma; och ehuru jag tilförne ej ägt tillfälle att därtill lägga någon grund samt dessutom af andra sysslor och förrättningar var ständigt hindrad, kunde jag dock ej emotstå den lust, som herr archiaterns undervisnings- och umgängessätt hos mig till denna vetenskap upväckte», skriver han i förordet till sitt berömda verk »Svenska spindlar» (1757). Tvivelsutan grundlades under dessa föreläsningar mellan C. och Linné en mera personlig bekantskap, som med åren växte till verklig vänskap, varpå talrika uttryck finnas i deras korrespondens. C:s nyssnämnda verk, vilket Linné betecknade som »ett av de vackraste, om icke det aldra vackraste, som i Sverige utkommit» och som även förskaffade C. ledamotskap av Vetenskapssocieteten i Uppsala, har varit av grundläggande betydelse för den arachnologiska forskningen. Icke nog med att i detta omkring ett sjuttiotal svenska spindlar för första gången beskrivas och åskådliggöras med förträffliga »illuminerade» figurer, det innehåller även en rad synnerligen goda iakttagelser rörande spindlarnas fångstnät och levnadsförhållanden. Tyvärr har genom de nu gällande internationella nomenklaturbestämmelserna, vilka fastställt den 1758 utkomna editionen av Linnés Systema naturae som utgångspunkt för prioritetsbestämningen, C:s Svenska spindlar av år 1757 i viss mån ställts i skuggan. Av pietet för C. bryta dock flera moderna arachnologer mot nyssnämnda regel.

Redan innan nyssnämnda verk utkom av trycket, hade C. börjat ägna sin uppmärksamhet även åt fjärilarna. Välförtjänt beröm och uppmuntran av Linné ingav honom så tanken att åstadkomma ett stort anlagt planschverk över insekterna. Genom Linnés medverkan lyckades han vinna drottning Lovisa Ulrikas bevågenhet, och i väsentlig mån på hennes bekostnad utgavs så det präktiga arbetet »Icones insectorum rariorum», tyvärr avbrutet mitt i tredje häftet 1765 genom C:s förtidiga bortgång. I detta avbildades på de första tolv tavlorna 160 svenska fjärilar, medan alla de återstående voro ägnade utländska arter, som Linné ställde till C:s förfogande. Text saknades alldeles, varför väl verket snarast får betraktas som illustrationer till Linnés fjärilbeskrivningar. Vilken rangplats det på sin tid intog, därom vittna bäst följande ord av Linné i ett brev till Vetenskapsakademien 3 jan. 1765: »Men låt oss, Mine herrar, jemföra dessa vår tids underverk med de figurer, som Eder egen Clerck gjort öfver de raraste Indiens papilioner, så skolen I, Mine herrar, få se, att själva svarta avunden måste tillstå, att ingen av alla de förr nämnde, ja ingen i hela verlden hunnit praestera någon bok med figurer av sådan raritet, prakt, livlighet och skönhet, som med herr Clercks kan ställas i parallel.» Brevet i fråga utmynnade i en varm vädjan till akademiens »magnater» att understödja verkets fortsatta utgivande.

Om också C. för sitt vetenskapliga arbete mottog mycket beröm och belönades med ledamotskap även i Vetenskapsakademien, så åtnjöt han säkerligen blott ringa materiellt understöd. För att kunna fullfölja sina ideella syften offrade han mycket av sina små inkomster och satte sig därjämte i betydande skuld. Därför drogs han också ständigt med ekonomiska bekymmer. Ett sådant orosfyllt liv tärde kanske också på hans krafter och påskyndade måhända hans bortgång vid blott femtiofem års ålder. Betecknande äro Linnés ord i ett brev till Akademiens sekreterare i aug. 1765: »Den arbetssamme Clercken har även slutat sina ögon. Gud låte nu akademien, som hon begynt, vårda hans verk, att det ej förgås; ty vettenskaperne hava aldrig sett prydesammare.»