Carl Magnus Fallenius

1. Carl Magnus Fallenius, f. 15 jan. 1815 i Västervik, d. 27 juni 1879 i Stockholm (Nik.). Föräldrar: handlanden, rådmannen Carl Magnus Fallenius och Margareta Johanna Berg. Skolstudier i Västervik och Linköping; student vid Uppsala univ. 9 okt. 1832; fil. mag. där 15 juni 1839; prästvigd 12 maj s. å. i Linköping; teol. kand. i Uppsala 12 dec. 1842; pastorsadjunkt i Västervik 24 febr. 1843; docent i dogmatik och moralteologi vid Uppsala univ. 5 aug. 1844; lektor i teologi vid Linköpings gymnasium 9 april 1847, tilltr. 1 maj 1848; rektor där ht. 1850–vt. 1858; tillika kyrkoherde i Skeda 15 febr. 1857; pastor primarius och kyrkoherde i Nikolai församling i Stockholm 16 april 1858, tilltr. 1 maj 1860, men ordinarie preses i Stockholms stads konsistorium redan 29 nov. 1859; led. av prästeståndet vid riksdagarna 1859–60, 1862–63 och 1865–66 (led. av expeditionsutskottet 1865–66); teol. dr 7 sept. 1860 i Uppsala; ordf. i Samfundet pro fide et christianismo 1860–72; led. av kyrkomötet 1868, 1873 och 1878. LNO 1859; KNO1kl 1867.

G. 14 juni 1853 i Linköping m. Sofia Margareta Charlotta Laurenius, f. 15 sept. 1833 där, d. 4 mars 1902 i Stockholm (Hedv. El.), dotter av domprosten i Linköping Lars Laurenius och Eva Wilhelmina Fredrika Bergenstråhle.

Efter några års tjänstgöring som docent i Uppsala och som e. o. prästman i födelsestiftet utnämndes F. 32-årig till lektor i teologi vid Linköpings gymnasium. Som undervisare ansågs han som den främste i dåvarande läraruppsättningen och intog från början en ledande ställning såväl i domkapitlet som i gymnasiekollegiet.. Det var därför naturligt, att uppmärksamheten skulle fästas på honom, när det gällde att tillsätta rektoratet i gymnasiet, där på 1830- och 1840-talen svåra missförhållanden inrotat sig. Respektingivande och vaken ingrep F. mot allehanda oarter både bland lärare och elever, bl. a. genom en på hans initiativ anlagen och av eforus 31 jan. 1855 sanktionerad disciplinstadga, varvid naturligtvis icke angrepp i den dåförtiden liberala Östgöta Correspondenten uteblevo. F. fick också på sin lott att genomföra den genom k. cirkuläret av 6 juli 1849 anbefallda föreningen av gymnasium och lärdoms-och apologistskolan, vilken förening av skilda orsaker dock i Linköping icke kom att ske förrän ht. 1857. Både i ena och andra hänseendet lyckades F. över förväntan. En god ordning blev rådande i läroverket, och sammanslagningen försiggick utan slitningar och friktioner, tack vare F:s kloka och koncilianta planläggning. Träffande har en av F:s efterträdare bland rektorerna sammanfattande fällt det omdömet, att »Fallenius sympatiska rektorsgestalt står således som en vacker portalfigur vid ingången till ett nytt skede i Linköpings skolhistoria» (Linköpings gymnasiums historia 1627–1927, s. 223).

Det var F:s stadgade rykte som en överlägsen administrativ begåvning, vilket föranledde, att han kallades att avlägga prov till den efter Abr. Z. Pettersson lediga pastorprimariusbefattningen 1858. Vid valet fick han också de flesta rösterna och kom därmed på första förslagsrummet. På högre ort följdes ärendet med livligt intresse, och en gynnare hade F. uppenbarligen i kronprinsen (Karl XV), som nu var tillförordnad regent och under sin studenttid i Uppsala lärt känna F. som »en redbar rask karl» (brev till Reuterdahl). På sin nya post och i de uppdrag, som följde med denna, verkade F. plikttroget och samvetsgrant inom ramen för det hävdvunna utan att på något sätt banbrytande ingripa, och han åtnjöt överallt aktning och förtroende. Ett träffande uttryck åt den allmänna meningen om F. som präst och enskild man gav Stockholms Dagblad i en nekrolog den 30 juni 1879. Efter att ha framhållit, att F. visserligen icke ägde lika framstående gåvor som sina berömda företrädare, en Wallin, en Hagberg, en Abr. Z. Pettersson, fortsätter denna: »men hans föredrag, fritt från all flärd och utgånget från en uppriktig och varm övertygelse, gjorde dock alltid ett gott intryck på åhöraren. I vårdandet av övriga, olikartade bestyr, som tillhöra primus bland Stockholms pastorer, har han städse ådagalagt mycken omsorg, stor rättrådighet och reda. I det enskilda livet var han välvillig, human och anspråkslös.» Att F. vid biskopsvalet i Linköping 1861 inte kom högre än i tredje rummet berodde, utom på kyrkopolitiska skäl, på en allmänt utbredd uppfattning om honom som »alltför sluten och så försiktig, att ingen får veta vad han egentl. tänker» (A. J. Broman till Reuterdahl).

I politiskt hänseende var F. konservativ utan att intaga någon strängt deciderad ståndpunkt. Betecknande för hans benägenhet att i svåra fall låta andra fälla utslaget är hans hållning i representationsdebatten på 1860-talet. Vid riksdagen 1862–63 var han motståndare till representationsförslaget, men på riksdagen 1865 förklarade han öppet i debatten, att hans votum komme att bestämmas av adelns beslut. Även i församlings- och kommunalpolitiken intog han helst en förmedlande ståndpunkt, och mot friare riktningar inom kyrkolivet ställde han sig tillmötesgående, så att aldrig någon missbelåtenhet med hans åtgärder avhördes.