Carl Ragnar Fehr

3. Carl Ragnar Fehr, son av F. 1, f. 27 sept. 1880 i Stockholm (Nik.), d. 9 juli 1915 där (Kungsh.). Elev vid h. a. läroverket å Södermalm i Stockholm 1890, mogenhetsex. där maj 1898; student vid Uppsala univ. 13 sept. s. å.–1902; lärare vid Göteborgs högre samskola 1902–04; korrespondent från Wien och Paris 1904 och Paris 1908 till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning; ordinarie medarbetare där från 1905; redaktör av Göteborgstidningen 1906–08; chef för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings Stockholmsredaktion 1908–12; andre redaktör för tidningens politiska avdelning 1 okt. 1912.

G. 6 juni 1908 i Paris (Sv. legationen) m. Elisabet (Bettan) Söderlund, f. 7 maj 1879 i Uppsala, dotter av fil. doktor Simon Fredrik Söderlund och Elise Antoinetta Törnebohm.

När Ragnar F. var femton år dog fadern, men han mottog likväl bestämmande intryck av Fredrik F:s (F. 1) vidhjärtade sociala intressen och kamp för den fria tanken. Efter mogenhetsexamen 1898 vid Södra latinläroverket i Stockholm, där Carl von Friesen var hans högt skattade rektor och fadern skolans inspektor, studerade Ragnar F. några år vid Uppsala universitet. Han ägnade sig där åt humanistiska studier, främst litteraturhistoriska som Henrik Schücks lärjunge, och bevarade livet ut kärlek till svenska klassiker som Stiernhielm, Dalin, Kellgren och Tegnér. Under Uppsalatiden gjorde han en betydande insats i studentföreningen Verdandi och dess folkbildningsarbete. F:s frisinne av radikal typ var tidigt klart utbildat, hans politiska och sociala intressen stora. Med aldrig svikande entusiasm och med vaken kritik följde han den politiska utvecklingen under det brytningsskede, som 1900-talets första årtionden utgjorde. Denna inriktning i förening med lätthet att skriva en klar och lättflytande prosa gjorde honom utomordentligt lämpad för journalistyrket. Sin publicistbana började han i Dagens Nyheter med reportage från resor i sågverksdistrikten. Han hade klar förståelse för arbetarnas problem men drog likväl en skarp gräns mellan liberalism och socialdemokrati.

Efter några år som intresserad lärare vid Göteborgs nygrundade och pedagogiskt banbrytande högre samskola knöts F. till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, först som korrespondent från Wien 1904 och följande år som ordinarie medarbetare. F. var under två år redaktör för Handelstidningens avläggare Göteborgstidningen och blev 1908 chef för Handelstidningens Stockholmsredaktion. Född i staden mellan broarna och varmt fäst vid sin hemstad värdesatte han mycket återflyttningen till Stockholm. År 1912 blev han Handelstidningens andre redaktör för politiska avdelningen men var fortfarande stationerad i huvudstaden. Hans livliga temperament, klara intellekt, hans kampiver mot övergrepp och missförhållanden gjorde honom varmt uppskattad av meningsfränder men också fruktad i motståndarlägret. På riksdagens referentläktare bland arbetskamrater av skilda politiska inriktningar var han avhållen. Som bokrecensent hade F. stor förmåga av inlevelse och lyckades till läsaren förmedla samma intresse för det granskade verket, som han själv hyste. F. hörde under sina sista år till Karl Staaffs vänner och åtnjöt dennes fulla förtroende. Under den intensiva politiska kampanjen kort efter ministären Staaffs avgång offentliggjordes 19 febr. 1914 i högerorganet Nya Dagligt Allehanda ett privatbrev, föga lämpat för publicering, från F. till hans i själva verket tämligen moderate vän, förstakammarledamoten v. häradshövding Otto Mannheimer, givetvis utan F:s eller adressatens tillstånd. Brevet var årsgammalt och talade i vårdslösa, närmast studentikosa ordalag om F:s syn på och förslag till åtgärder mot en då väntad kris för det liberala partiet. Han föreslår bl.a., att Staaff skall göras till »riksföreståndare». F. karakteriseras i Allehanda som den, vilken spelar rollen av Staaffs officiella språkrör till den svenska allmänheten. De flesta större tidningar, av skiftande politisk färg, togo avstånd från detta på skandal upplagda publicerande av ett privatbrev.

Våren 1915 fick F. en elakartad influensa, lunginflammation stötte till och i juli dog han. Jordfästningen förrättades av faderns vän ärkebiskop Söderblom, som bl.a. yttrade (enl. referat i Sv. Dagbl.): »En kämpes son, tidigt faderlös, har han själv som ung fader sörjt vid ende sonens bår ... Vänner till den hädangångne bevara minnet av en strålande löftesrik ynglingagestalt, som tjusat dem en gång, och de hugnades alltjämt av ett trofast, öppet och osjälviskt sinnelag, ett käckt och på samma gång känsligt väsen».