Carl Axel Hjalmar Feilitzen, von

6. Carl Axel Hjalmar von Feilitzen, son av F. 4, f. 10 okt. 1870 på Blomsfors bruk, Horns sn (Ög.), d. 7 mars 1928 på Lidingön. Mogenhetsex. vid H. allm. läroverket i Jönköping 13 juni 1889; elev vid Alnarps lantbruksinstitut 1890, avgångsex. därifrån 20 okt. 1892; student vid univ. i Göttingen 16 okt. 1894; doktor phil. där 15 maj 1897; extra assistent vid kemiska stationen i Jönköping en kortare tid 1896 samt maj–dec. 1897; kurs i frökontroll vid frökontrollanstalten i Linköping våren 1898; förste assistent hos Sv. Mosskulturföreningen 1 mars s.å.; tf. föreståndare där maj–sept. 1900 samt 10 april–22 nov. 1901; föreningens ordinarie föreståndare 22 nov. 1901; professor och föreståndare för jordbruksavdelningen av Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet 1 febr. 1921; led. av 1916 års torvkommitté och av utredningen om fångars användning vid nyodlingsarbeten m.fl. kommittéuppdrag; suppl. i lantbruksrådet 1918. LLA 1905; RVO 1908; RNO 1914; KNS:tOO2kl 1918; LFS 1922; Sv. Mosskulturfören:s guldmedalj s.å.; innehade även rysk orden och var ledamot av ett flertal utländska sällskap inom sitt ämnesområde.

G. 1) 21 aug. 1906 i Stockholm (Engelbr.) m. friherrinnan Magdalena Carolina Beata Emilie Wilhelmina Lagerfelt, f. 28 mars 1877 på Sköldstad, Vikingstads sn (Ög.), d. 19 juni 1921 i Stockholm (Engelbr.), dotter av löjtnanten friherre Carl Henrik Lagerfelt och friherrinnan Wilhelmina Funck; 2) 5 juli 1922 i Jönköping (Kristine) m. Gerda Augusta Djurberg, f. 2 okt. 1869 i Vists sn (Ög.), d. 6 jan. 1945 i Stockholm (Engelbr.), dotter av överingenjören Henning August Djurberg och Hilda Charlotta Vilhelmina Lundström.

Redan tidigt vändes Hjalmar von F:s håg åt det verksamhetsfält, där hans fader (F. 4) – Svenska Mosskulturföreningens grundare och förste föreståndare – gjort sin banbrytande insats: skapandet av en rationell torvmarksodling. Efter avgångsexamen från Alnarps lantbruksinstitut hösten 1892 inriktade han sig därför på att skaffa sig en grundlig utbildning i mosskultur och försöksväsen samt härför grundläggande vetenskaper. Under tiden 13 febr. 1893 till 30 sept. 1894 arbetade han som kemist hos representanten i Sverige för det tyska kalisyndikatet, firman Moritz Fraenckel & Co. i Göteborg, ett företag som i hög grad hyste intresse för mosskulturföreningens verksamhet. F. praktiserade vid olika laboratorier och försöksstationer under ledning av dåtidens främsta jordbruksforskare i Tyskland, bl.a. under en och en halv månad sommaren 1893 hos professor Paul Wagner vid Die Landwirtschaftliche Versuchsstation (für das Grossherzogtum Hessen) i Darmstadt och under tre och en halv månad sommaren 1896 hos professor Tacke vid Preussischer Moorversuchsstation i Bremen. På sistnämnda plats fick han sin egentliga skolning i försöksverksamhet inom mosskulturen. Från okt. 1894 hade F. bedrivit botaniska, geologiska och agrikulturkemiska studier vid universitetet i Göttingen och blev i maj 1897 dr. phil. där på avhandlingen »Ueber die Zusammensetzung und die Pentosane des Torfes, über Gährungsversuche mit Torf und über die angebliche Huminbildung aus Zucker mit Kaliumpermanganat.»

F. var sålunda både teoretiskt och praktiskt väl rustad, då han 1898 trädde i Svenska Mosskulturföreningens tjänst. Det dröjde ej heller länge, förrän han fick ta ledningen. Under faderns sjukdom 1901 fick han såsom tillförordnad leda verksamheten, och efter faderns död utsågs han till föreningens föreståndare. Det var ett stort ansvar, som nu lades på den 31-årige Hj. v. F:s skuldror, men det visade sig snart, att han väl förstod alt fullfölja faderns livsverk. Under hans energiska och insiktsfulla ledning kunde mosskulturföreningen glädja sig åt en enastående utveckling. En av hans första arbetsuppgifter blev att skaffa föreningen en egen institutionsbyggnad. För den alltmer växande verksamheten hade det blivit alldeles för trångt i kemiska stationens lokaler, och 1903 uppfördes den nya institutionsbyggnaden på en 1899 inköpt tomt vid Vedtorget, nära östra stationen i Jönköping, dit hans fader redan förut hade förlagt vegetationsgården. I den nya byggnaden inreddes utom laboratorier, bibliotek m.m. även ett välordnat och mycket lärorikt museum, belysande myrarnas naturhistoria, mosskulturens utveckling, resultat av försöksverksamhet m.m.

»Mossfältet» vid Flahult blev snart en av Europas förnämsta försöksgårdar, dit jordbrukare från hela Skandinavien och forskare från hela världen kommo för att se och lära. Länge hade det känts som en brist, att föreningens fasta försöksverksamhet var förlagd så gott som uteslutande till den näringsfattiga vitmossjorden, och för myrodlingen i vårt land var det därför av största betydelse, att F. 1906 lyckades inköpa en i närheten av Bratteborgs station på linjen Jönköping–Vaggeryd belägen, odlad torvmark, benämnd Torestorps mader, med väl multnad kärrjord. Det fanns även för denna jordart »många dunkla frågor att genom försök utröna», skriver F., och dessutom borde föreningen genom exempel visa »huru en sådan jord borde skötas för att ge hög avkastning och för att man skulle kunna hålla ogräset i schack». Femton år senare tillkom, likaledes på F: s initiativ, den norrländska försöksgården Gisselås vid Inlandsbanan, tio mil norr om Östersund.

Det var emellertid inte bara forsknings- och försöksverksamheten vid föreningens huvudanstalt och försöksgårdar, som moderniserades och utvidgades av F. Även den lokala försöksverksamheten hos mossodlare runt om i landet och den konsulterande verksamheten genom föreningens s.k. kulturingenjörer tillväxte i omfång under hans kraftfulla ledning. Föreningens utveckling under de tjugo år F. stod i spetsen framgår bl.a. av följande siffror. År 1901 balanserade föreningens inkomst- och utgiftsstat på omkring 50.000 kronor, år 1921 på 143.000 kronor. Den fasta tjänstemannastaben ökade under samma tid från fyra till tolv personer. Statsanslaget utgjorde år 1901 17.500 kronor, år 1921 96.500 kronor. Med stor energi och arbetslust grep F. sig an de många odlingsproblem, som väntade på sin lösning, och han fullföljde därmed på ett enastående sätt det arbete, som fadern påbörjat. Blott en antydan om några av hans viktigaste insatser kan här lämnas.

I fråga om torvmarkernas dikningsbehov rådde vid 1900-talets början alltjämt stor oklarhet. Genom omfattande försök kunde F. visa, att olika torvjordar förhöllo sig olika: den avdikning, som är lämplig för en torvmark, kan vara för svag för en annan, för stark för en tredje. De av F. anlagda betongkarlförsöken med olika högt grundvattenstånd i olika slag av torvjordar voro i hög grad ägnade att belysa orsakerna härtill.

Beträffande jordförbättringen och kalkningen fortsatte F. det av fadern påbörjade arbetet. I fråga om kalken gällde det icke blott att påvisa dess stora betydelse, det var också av största vikt att få de dyra järnvägsfrakterna sänkta, så att kalken kunde komma till vidsträckt användning. På denna uppgift nedlade F. ett ihärdigt arbete, som så småningom kröntes med framgång. Det gällde emellertid också för jordbrukarna att använda kalken på rätt sätt. Med stöd av omsorgsfulla försök på Flahult med olika metoder för släckning av bränd kalk, kunde F. ge detaljerade föreskrifter om, hur kalken borde släckas, för att produkten skulle bli finfördelad och lätt spridbar.

I alldeles särskilt hög grad är F:s namn förknippat med gödslingsproblemen. Icke minst intresserade han sig för stallgödselns värde i förhållande till konstgödselns. I talrika försök belyste han dessa problem, och han kämpade med stor iver och framgång för en rationell användning av konstgödselmedlen. Den ofta underhaltiga kvaliteten hos de grödor, som frambragtes på vanskötta och dåligt gödslade torvmarksodlingar, hade i vida kretsar alstrat en misstro mot de skördeprodukter, som erhöllos från torvjordarna. Genom talrika analyser av skördarna från försöken kunde F. visa, att de grödor, som inhöstades från välskötta och rationellt gödslade torvmarker, fullt ut kunde mäta sig med dem fastmarksjordarna frambragte.

Hj. v. F. var en utpräglad växtodlare. För ladugårdsskötseln hade han mindre intresse. Däremot ivrade han i hög grad för tillvaratagandet av stallgödselns näringsinnehåll medelst torvströ. Även i detta avseende kunde han stödja sig på grundliga undersökningar, och den vidsträckta användning torvströet fick i vårt lands ladugårdar är till väsentlig del hans förtjänst. Han nedlade också ett intensivt arbete på att bringa ordning och reda i handeln med torvströ och torvmull.

Även i fråga om de speciella växtodlingsfrågorna gjorde F. en mycket värdefull insats. De redan av fadern påbörjade försöken med vallodling på torvjord fortsattes i stor skala, och redan 1903, då knappast någon i vårt land ägnade en tanke åt betesvallar, kom F. på idén att utnyttja torvjordsvallarna till bete. År 1911 påbörjade han, likaledes som den förste i vårt land, en noggrann kontroll av avkastningen från betesvallarna. De första resultaten härav publicerades redan 1915 i föreningens tidskrift och två år senare i broschyren »Om betesvallar på torvjord», en skrift, som fick stor betydelse för betesskötselns fortsatta utveckling i vårt land.

Frågan om skogsodling på mossar tilldrog sig i början av 1900-talet stort intresse. I syfte att utröna möjligheterna att odla skog på oodlade mossar anlade F. i början av 1900-talet ett försök med olika trädslag och olika behandlingsmetoder på den dikade men oodlade delen av Flahultsmossen.

Under åren före första världskriget stegrades intresset för bränntorven och alldeles särskilt blev detta fallet, då importen av kol under kriget i hög grad försvårades. Många av de för torvindustrien grundläggande problemen tog F. upp till behandling vid föreningens laboratorium, och som ledamot i 1916 års torvkommitté gjorde han en mycket betydelsefull insats.

F:s mångsidiga verksamhet som forskare och försöksman inom mosskulturen kan icke här skildras i detalj; en blick på förteckningen över hans publicerade arbeten ger emellertid en god bild av hans insatser. I två decennier verkade F. som mosskulturföreningens föreståndare. Då han 1921 antog kallelsen att övertaga ledningen av Centralanstaltens jordbruksavdelning, var det till icke ringa del hälsoskäl, som förmådde honom att slita sig från sin kära förening. Han invaldes emellertid då i föreningens styrelse och kunde sålunda även i fortsättningen på nära håll följa arbetet inom mosskulturföreningen. Det omfattande nydaningsarbete, som han påbörjade på sitt nya verksamhetsfält, blev det honom ej förunnat att fullfölja. I särskilt hög grad intresserade han sig för inrättandet av fasta försöksgårdar, och som ledamot av den s.k. försöksgårdsutredningen nedlade han ett mycket värdefullt arbete på att få försöksverksamheten i hela vårt land ordnad på ett rationellt och effektivt sätt. Han tog också initiativet till systematiska undersökningar av de svenska åkerjordarnas kalkbehov. Likaledes må nämnas, att han vid Centralanstalten fullföljde en redan påbörjad s.k. lysimeteranläggning i syfte att möjliggöra ett fördjupat studium av växtnäringsproblemen. Liksom fadern lade F. stor vikt på, att de i laboratorierna och på försöksfälten vunna kunskaperna snabbt skulle spridas till praktikens män. Han söker sin like som kunskapsspridare. Snart sagt otaliga äro de uppsatser, större och mindre, som flutit ur hans penna, otaliga de föredrag han hållit. För att sätta mossodlarna i tillfälle att med egna ögon se de vid Flahult pågående försöken anordnade han årligen fr.o.m. 1906 en mosskurs, som alltifrån början omfattades med det livligaste intresse. Samma syfte tjänade också i de i skilda delar av landet anordnade demonstrationsfälten. Även den konsulterande verksamheten utvecklades kraftigt.

F. besatt en enastående arbetsförmåga, varom bl.a. hans mycket omfångsrika produktion vittnar. Med stor iver gick han upp i sina arbetsuppgifter. Med vaken blick följde han utvecklingen både inom och utom landet på jordbrukets och jordbruksforskningens vidsträckta arbetsfält, och nya uppslag och idéer underkastades i laboratoriet och på försöksgårdarna en omsorgsfull prövning. Det, som därvid befanns gott, fick i F. en varm förespråkare, men all humbug blev skoningslöst och med stor frejdighet avslöjad. Både såsom författare och föreläsare ägde F. förmågan att förena saklighet med en populär och lättfattlig form. Som föreläsare var han därför mycket uppskattad både bland bönder och i lärda sällskap. Härtill bidrog i icke ringa mån den humor, varmed han förstod att krydda sin framställning.

Hjalmar v. F:s verksamhet har satt djupa spår icke blott i svensk torvmarksodling utan i vårt lands jordbruk och jordbruksforskning över huvud taget. Offentligt erkännande kom honom också till del i rikt mått. Han åtnjöt även i internationella jordbruksvetenskapliga kretsar ett mycket gott anseende, och i flera svenska och nordiska lantbruksvetenskapliga samfund spelade han en ledande roll. Genom sina vinnande personliga egenskaper, oräddhet och en omutlig rättrådighet, ett flärdfritt, öppet och anspråkslöst väsen, ett gott hjärta och en frodig humor, hade han förskaffat sig en talrik vänkrets. Då han kunde slita sig loss från arbetet, tillbragte han gärna sin tid i vänners lag, och då hördes ofta hans bullrande glada skratt.